Kvällulv

Ulf Bjalvesson (Úlfr Bjálfason),[a] oftast kallad Kvällulv (Kveldúlfr), född vid 800-talets början, död år 878, var en norsk herse från Firdafylke vid Sogn. Han kallades Kvällulv därför att han troddes nattetid kunna förvandla sig till ulv.

Kvällulv var Egil Skallagrimssons farfar och stamfar till de så kallade myramännen på Island.

Släkt och familj

Kvällulvs släkt är främst känd från mödernet. Hans mor hette Hallbera och var dotter till Ulf den oarge, Namdalens herse. Hennes bror var Hallbjörn halvtroll, från vilken huvudpersonerna i Hrafnistumannasögur härstammar. Kvällulvs far hette Bjalve (Bjálfi), men om honom är föga känt.[b]

Kvällulvs kvinna hette Salbjörg och var dotter till bärsärken Berdla-Kåre (Berðlu-Kári). Med henne hade han sönerna Torulf (Þórólfr) och Grim (Grímr). Grim blev tidigt skallig och kallades därför Skallagrim. Salbjörgs bröder var Eyvind lambe och Ölve hnuva.[1]

Levnad

Allt vad som är känt om Kvällulv står att läsa i Egils saga.[2] Här berättas att Kvällulv var så storvuxen och stark att han inte hade någon jämlike i landet. I sin ungdom låg han ofta i viking tillsammans med Berdla-Kåre, och plundringarna gjorde honom rik. Senare blev han lendman i Sogn, vilket också gjorde honom mäktig.[1]

Varulv (?)

Följande karakteristik av Kvällulv ges i sagan:

”Det sägs att Ulf var en driftig hushållare. Han hade för vana att gå upp tidigt varje morgon för att se till sitt husfolk och sina arbetare, sin boskap och sina åkrar. Ofta uppsöktes han av folk som ville ha råd, och han hade alltid goda råd att ge, ty han var mycket klok. Men varje dag då det led mot kväll blev han vresig och skygg (styggr), så att nästan ingen vågade tilltala honom. Han var kvällstrött (kveldsvæfr) och det sades om honom att han var hamnskiftare (hamrammr). Därför kallades han Kvällulv.[1]„

Ordet kvällulv (kveldúlfr) har också kunnat betyda varulv.[3] Men att sagan skulle ha åsyftat en fysisk förvandling till varg kan nog uteslutas. Det som beskrivs är en personlighetsförändring.[4] En vanlig tolkning är dock att Kvällulvs själ, när han föll i sömn, troddes kunna lämna kroppen och anta skepnad av en ulv.[5][6][c] I vilket fall som helst bör påpekas att Kvällulv i Egils saga snarare beskrivs som úlfhéðinn än som bärsärk. Båda dessa begrepp har i äldre historieforskning blandats samman, men är i sagan klart åtskilda.[7]

Dråpet på Torulf

På 860-talet gjorde sig Harald hårfagre till herre över många fylkeskungar i Norge. Kvällulv, som nu var gammal, höll sig utanför maktstriderna. Han anslöt sig inte till motståndet mot kungen, men ställde sig inte heller på kungens sida, vilket väckte dennes misshag. För att råda bot på detta lät sig Kvällulvs äldste son Torulf värvas till den kungliga hirden. Han vann snart kungens bevågenhet och deltog med stor tapperhet i slaget i Hafrsfjord år 872. Som tack utsågs han till lendman och fick kunglig rätt att ta upp skatt och bedriva handel i Finnmarken. Detta gjorde honom rik och mäktig. Men framgångarna födde avund. Han baktalades inför kungen, som började tvivla på hans lojalitet. Slutet blev att kung Harald med 300 man överföll Torulf på dennes hövdingagård år 877[8] och lät mörda honom.[9]

Hämnden

Mordet var ett hårt slag för Kvällulv, som blev sängliggande "av sorg och ålderssvaghet". Skallagrim bad honom att rycka upp sig. "Han menade att det var bättre att söka hämnd än att göra sig till stackare och bädda ner sig."[10]

Hämnden kom också en natt när Kvällulv fann ett av kung Haralds skepp för ankar i en vik med sovande besättning. "Þá hamaðist hann", skriver Egils saga: "Då skiftade han hamn", och detsamma gjorde Skallagrim och flera andra. Skeppet attackerades med stor våldsamhet och förutom ett par trälar, som "inte var värda något", blev alla ombord ihjälslagna – mer än femtio man – däribland några av kungens egna fränder.[11]

Flykten till Island

Efter detta var det omöjligt att stanna kvar i Norge. På två skepp, lastade med så mycket lösöre som kunde rymmas, styrde Kvällulv och hans husfolk kosan mot Island. Men, som det skulle visa sig, hade Kvällulv skiftat hamn en gång för mycket:

”Det sägs att det förhåller sig så med de män som skiftar hamn, liksom med dem som går bärsärkagång, att så länge hamnskiftet varar är de så starka att intet kan hejda dem, men när det är över blir de svagare än någonsin förut.[11]„

Detta drabbade nu Kvällulv. Under resan tappade han all sin ork, och när krafterna inte återkom och han insåg att han var döende bad han att hans lik skulle läggas i en kista och kastas i havet. Så skedde också. Men när flyktingarna kom fram till Island fann de Kvällulvs kista ilandfluten i en vik. Denna plats, trodde de nu, hade Kvällulv själv valt ut som boplats åt sin ätt. Här uppfördes, invid en mäktig bergsplatå, det nya hövdingasätet Borg, och fjorden utanför fick namnet Borgarfjorden.[11][12]

Diktning

Framför allt var det inom skaldekonsten som Kvällulvs ättlingar på Island kom att utmärka sig. Att Kvällulv själv varit traditionsbärare inom skaldiken framgår av en lausavísa som finns i Egils saga, och som skalden sägs ha diktat i förtvivlan över sonen Torulfs död.[10] Versmåttet är det komplicerade dróttkvætt. Det är den enda strof av Kvällulv som har bevarats, men valet av kenningar röjer att han varit en rutinerad skald.[13]

Källor

  • Egils saga Skallagrímssonar. (Noternas kapitelindelning följer Guðni Jónssons utgåva i Íslendinga sögur, band 2.)
  • Landnámabók. (Noternas kapitelindelning följer Guðni Jónssons utgåva i Íslendinga sögur, band 1.)
  • Guðmundsdóttir, Aðalheiður (2007), The Werewolf in Medieval Icelandic Literature
  • Holtsmark, Anne (1968), "On the Werewolf Motif in Egils saga Skallagrímssonar" i Science in Iceland, I, Vísinda félag Íslendinga, Reykjavík.
  • Jónsson, Finnur (1920), Den oldnorske og oldislandske litteraturs historie, del 1, 2 utg., København.
  • Kuusela, Tommy (2012), "Varulven i fornnordisk tradition"; ingår i nyutgåvan av Ella Odstedt, Varulven i svensk folktradition, Malört förlag. ISBN 978-91-978751-1-0
  • Näsström, Britt-Mari (2006), Bärsärkarna. Vikingatidens elitsoldater, Norstedts. ISBN 978-91-1-301511-8
  • Ohlmarks, Åke (1957), Islands hedna skaldediktning. Århundradet 878–980, Gebers förlag.

Noter

  1. ^ [a b c] Egils saga, kap. 1.
  2. ^ En sammanfattning av Kvällulvs liv finns i Landnámabók, bok 1, kap. 18f.
  3. ^ Kuusela (2012), sid 334. (Kuuselas källa är Richard Cleasby och Guðbrandur Vigfússon, An Icelandic-English Dictionary, 1957, sid 668.)
  4. ^ Näsström (2006), sid 39, 43.
  5. ^ Guðmundsdóttir (2007), sid 278, not 5.
  6. ^ Holtsmark (1968), sid 7-9.
  7. ^ Näsström (2006), sid 43.
  8. ^ Årtalet: Jónsson (1920), sid 469.
  9. ^ Egils saga, kap. 22.
  10. ^ [a b] Egils saga, kap. 24.
  11. ^ [a b c] Egils saga, kap. 27.
  12. ^ Landnámabók, bok 1, kap. 19.
  13. ^ Ohlmarks (1957), sid 19.

Kommentarer

  1. ^ Hans patronymikon finns inte i källorna. Fadern kallas Bjálfi i Egils saga, kap. 1, och Brundabjálfi i Landnámabók, första boken, kap. 18. Även metronymika förekom dock vid denna tid. Huruvida Kvällulv själv skulle ha kallat sig Bjálfason, Brundabjálfason eller Hallberuson kan vi inte veta.
  2. ^ Varför källorna utgår från mödernet är oklart. Kanske var moderns ätt mera frejdad? Britt-Mari Näsström gissar att orsaken kan ha varit juridisk. Om det var Hallbera som ärvt marken kan hennes bror ha haft bestämmanderätt över egendomen, varför hennes make fått spela en andrahandsroll. "Därför nämns Hallberas bror och inte hennes make i den inledande uppräkningen av släkten." Näsström (2006), sid 40.
  3. ^ Tolkningen utgår från ett hamnskifte beskrivet i Ynglingasagan, kap. 7: "Oden kunde skifta hamn. Kroppen låg då som sovande eller död, men själv var han fågel eller fyrfotadjur, fisk eller orm och for på ett ögonblick till fjärran länder i egna eller andras ärenden."

Externa länkar