Större kudu

Större kudu Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
© Hans Hillewaert, CC BY-SA 4.0
Systematik
Domän	Eukaryoter Eukaryota
Rike	Djur Animalia
Stam	Ryggsträngsdjur Chordata
Understam	Ryggradsdjur Vertebrata
Klass	Däggdjur Mammalia
Ordning	Partåiga hovdjur Artiodactyla
Familj	Slidhornsdjur Bovidae
Underfamilj	Oxdjur Bovinae
Släkte	Tragelaphus
Art	Större kudu T. strepsiceros
Vetenskapligt namn
§ Tragelaphus strepsiceros
Auktor	Pallas, 1766
Utbredning
Utbredningsområde (underarter med olika färg)
Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen

Större kudu (Tragelaphus strepsiceros) är Afrikas näst största antilop, efter älgantilopen. Den större kudun är en antilop som tillhör familjen slidhornsdjur och man hittar den främst i öst- central och södra Afrika. Den håller till i halvöppna skogssavanner i Eritrea, Tanzania, Kenya, Zambia, Angola och Sydafrika. Den har för vana att helt undvika öknar och grässlätter.

En hane kan ha en mankhöjd på ungefär 150 centimeter och den kan väga upp till 315 kilogram. Hanens pälsfärg varierar mellan olika individer men för det mesta är de antingen rödbruna, brungrå eller gråblå. Hanen har också en kam av päls som går ifrån nacken hela vägen över ryggen till svansen och den har ytterligare en kam som går på undersidan av halsen fram till under frambenen. Kudun har också mellan 5 och 10 vertikala vita linjer på sidorna och en strimma i ansiktet som förbinder ögonen. Hornen är stora och spiralvridna och kan nå en längd på ungefär 120 centimeter.

Honan är mindre och har en något ljusare färg. Men de har samma vita vertikala linjer på sidorna som hanen.

Den större kudun är för det mesta aktiv på morgonen och på kvällen då den söker föda. Mitt på dagen brukar den ligga i skuggan och vila. Deras diet består av grönsaker, frukt, löv, gräs och rötter. Fastän kudun inte flyttar långa sträckor i normala fall kan den under torrperioden gå långa sträckor för att hitta vatten.

En ko är dräktig i ungefär 240 dagar (cirka 8 månader) och hon brukar få en kalv, i sällsynta fall kan hon få två stycken. Så fort kalven föds brukar hon gömma undan den där rovdjur har svårt att hitta kalven och hon går och ser till den och låter den dia med jämna mellanrum. Efter ungefär två veckor är den stark nog att följa med sin mor.

Den större kudun är bytesdjur för lejon och leopard, men även människan. Kuduns vana att efter en flykt stanna och titta om faran är borta gör det lätt för jägarna att skjuta kudun. Men i huvudsak litar kudun på att buskarna och snåren ska hjälpa dem att undkomma rovdjur. Den större kudun är inte uthållig och stark nog för att springa ifrån ett rovdjur.

Den större kudun har både fördelar och nackdelar med interaktion med människan. Människor skapar ofta idag jordbruksmark av tidigare betesområden för kudus, och minskar deras levnadsmiljö.^[2] Människan har också ibland avlägsnat träd, som utgjort skugga och skydd, på savanner och vid vattendrag, medan mänsklgt konstruerade brunnar och bevattningssystem har möjliggjort för kudun att överleva i områden som de tidigare skulle ha undvikit på grund av vattenbrist.^[3] Den större kudun är också offer för tjuvjakt, för att komma över deras kött och horn. Hornen är också populära för att tillverka Shofars, ett judiskt rituellt musikinstrument i form av ett horn, som används vid Rosh Hashanah.

• Delar av texten är fritt översatt i från den engelska Wikipedian.
• Afrikas däggdjur- Kai Curry-Lindahl – Färgserien – (1984) – ISBN 91-1-834122-5
• Djurens underbara värld – Band 5 – Bokorama – (1983) – ISBN 91-7024-055-8

• Wikimedia Commons har media som rör Större kudu.
  Bilder & media