Kristian I

För andra betydelser, se Kristian I (olika betydelser).
Kristian I
Samtida porträtt av kung Kristian
Regeringstid28 september 1448–21 maj 1481
(32 år och 235 dagar)
Kröning28 oktober 1449
FöreträdareKristofer av Bayern
EfterträdareHans
ValspråkDygden visar vägen (danska: Dyden viser vejen)
RegeringstidJuni 1449 (vald)/13 maj 1450 (erkänd)–21 maj 1481
(31 år och 8 dagar)
Kröning2 augusti 1450
FöreträdareKarl Knutsson
EfterträdareJon Svalesson Smör (drots)
Regeringstid23 juni 1457–23 juni 1464
(7 år och 0 dagar)
Kröning29 juni 1457 i Uppsala domkyrka
FöreträdareJöns Bengtsson & Erik Axelsson (riksföreståndare)
EfterträdareKarl Knutsson
GemålDorotea av Brandenburg
BarnOlaf
Knut
Hans
Margareta
Fredrik I
ÄttOldenburgska ätten
FarDidrik den lycklige
MorHedvig av Holstein
FöddFebruari 1426
Oldenburg
ReligionRomersk-katolska kyrkan
Död21 maj 1481
Köpenhamn
BegravdRoskilde domkyrka

Kristian I (danska Christian 1. eller Christiern 1.), född i februari 1426, död 21 maj 1481, var kung av Danmark från 1448, av Norge från 1450, av Sverige 1457–1464, samt hertig av Slesvig och greve av Holstein från 1460. Han var son till greve Didrik den lycklige av Oldenburg och Hedvig av Holstein; systerson till Adolf VIII av Holstein.

Kristian gifte sig 26 oktober 1450 med änkedrottning Dorotea och blev stamfader för oldenburgska kungahuset i Danmark, för dess 1751–1818 i Sverige regerande gren kallad holstein-gottorpska ätten och för det fram till 1917 regerande ryska kejsarhuset. Han var således farfars farfars farfars farfar till kung Gustav III av Sverige.

Biografi

Bakgrund

Kristians far, greve Didrik den lycklige af Oldenburg, i en senare återgivning.

Kristian föddes i februari 1426 i Oldenburg i norra Tyskland som den äldsta sonen till greve Didrik den lycklige av Oldenburg i hans andra äktenskap med Hedvig av Holstein. Genom sin far tillhörde han Huset Oldenburg, en grevlig ätt som sedan 1100-talet hade etablerat sig i ett område väster om floden Weser i nordvästra Tyskland. Baserat på de två fästningarna Oldenburg och Delmenhorst hade ätten successivt utökat sitt styre över de närliggande frisiska stammarna i området. Christians far kallades den lyckliga då han hade återförenat och utvidgat ättens territorium.[1]

Hertig Adolf avvisar erbjudandet om den danska kronan och hänvisar till sin brorson Christian av Oldenburg. Historiemåleri (1819), av Christoffer Wilhelm Eckersberg.

Efter faderns död 1440 ärvde Kristian jämte sina bröder Moritz och Gerhard av Oldenburg och Delmenhorst samt utsågs av sin morbror Adolf VIII av Holstein till hans arvinge och blev efter hans önskan av ridderskapet i Slesvig hyllad som efterträdare. Då Kristofer av Bayern dött i januari 1448, vände sig danska riksrådet till Adolf och erbjöd honom kronan, men han undanbad sig densamma och gav anvisning på Kristian, sedan han likväl förut (28 juni) låtit honom underskriva en förklaring, i vilken han lovade att stå fast vid hertig Valdemars av Slesvig löfte 1326 (den annars okända "Constitutio Valdemariana"), att hertigdömet Slesvig aldrig skulle förenas med konungariket Danmark under en härskare.

Kung av Danmark, Norge och Sverige

Kristian I, porträtt av Pieter Hartman (1607).

Kristian valdes därför 1 september i Haderslev av riksrådet, hyllades 28 september på Viborgs landsting och kröntes 28 oktober 1449 i Köpenhamn. Samma dag ingick han trolovning med Kristofers av Bayern änka, Dorotea; bilägret firades 26 oktober 1450. Även i södra delen av Norge valdes Kristian i juni 1449, under det att det nordanfjällska valde Karl Knutsson (Bonde), som 20 november 1449 kröntes av ärkebiskopen i Trondheim. Den 13 maj 1450 enades emellertid 12 danska och 12 svenska riksråd i Halmstad om att Kalmarunionen skulle förnyas och att den av de båda kungarna, som levde längst, skulle vara regent i alla tre rikena, samt att Karl Knutsson skulle överlämna Norge till Kristian, som 2 augusti samma år kröntes i Trondheim. Därutöver ingick Danmarks och Norges riksråd 29 augusti en överenskommelse i Bergen, "Bergens recess", att de två rikena alltid skulle vara förenade under samma konung (vilket de sedan förblev i 364 år).

Men Kristian var inte nöjd med det som han därmed hade vunnit. År 1451 bröt han med Sverige med anledning av frågan om vilket av de två länderna Gotland skulle tillhöra. Därefter uppstod ett blodigt krig, i vilket Kristian förlorade det överläge han tidigare vunnit. 1457 kallades Kristian till Sverige, efter det att Karl Knutsson blivit bortjagad, och kröntes till svensk kung i Uppsala 29 juni, då också hans son Hans korades till Kristians efterträdare.

Hertig av Slesvig och greve av Holstein

År 1459 dog hertig Adolf, och Kristian lyckades att av ridderskapet bli vald (i Ribe, 2 mars 1460) till hertig i Slesvig och greve i Holstein. I gengäld måste han 5 mars utfärda "landesprivilegien", som sedermera blev grundvalen för de slesvig-holsteinska åsikterna om hertigdömenas förhållande till danska riket och bekräftades genom den "tappere verbeteringe" i Kiel 4 april. I dessa privilegier lovade nämligen Kristian att betrakta sig som vald arvinge till de båda länderna och inte som kung av Danmark, samt gav de båda ländernas inbyggare rätt att efter hans död välja en av hans söner eller rättmätiga arvingar till härskare. Därutöver skulle varje land ha en självständig styrelse och de båda för all framtid förbli odelade tillsammans. Med senare tiders händelser för ögonen och med avseende på nyare föreställningar har man skarpt klandrat Kristian och danska riksrådet, för att de inte höll fast vid Slesvigs indragande under danska kronan som ett hemfallet län, utan tvärtom lossade på bandet mellan Danmark och Slesvig för att bringa Holstein i förbindelse med konungariket. På den tiden sågs det som klok politik, eftersom man hoppades att på detta sätt försäkra sig mot återupptagandet av de långvariga krigen med Holstein, och från tysk sida tillvitade man till och med holsteinarna, att "de blev danskar". Kristian befarade särskilt att förlora sitt nyvunna välde i Sverige, om han på samma sätt som Erik av Pommern skulle tagit upp striden med Holstein.

Ekonomiska problem och uppror

Fram tills detta hade Kristians regeringstid varit framgångsrik, men för att få pengar till den rätte arvingen av Holstein, greve Otto av Schauenburg, och till sina båda bröder och till annat, fick han på hårda villkor ta lån, samt instifta nya skatter, vilket retade upp svenskarna. Svenskarna ska ha kallat honom "riksförödaren", och den svenska allmogen ville inte ösa pengar i hans "bottenlösa, tomma pung".

Ett uppror bröt ut 1463, och då ärkebiskop Jöns Bengtsson i kungens namn efterskänkte skatterna, lät Kristian fängsla honom och föra honom till Danmark samt slog bönderna på Helgeandsholmen. Då bröt upproret ut på allvar, och Karl Knutsson (Bonde), som tidigare blivit avsatt av svenskarna, kunde återvända hem igen 1464. Kristian frigav då ärkebiskopen, som såg till att jaga bort Karl Knutsson, men som också behöll makten i sina egna händer. Efter Karl Knutssons död 1470 försökte Kristian med våld tillskansa sig makten i Sverige, men han blev besegrad av riksföreståndaren Sten Sture den äldre vid Öresten i februari 1470, och i slaget vid Brunkeberg den 10 oktober 1471, där Kristian sårades personligen.

Kriget mot Sverige gjorde unionen omöjlig, och gjorde också Kristian ännu mer beroende av hansestäderna. Han fick stora friheter i handeln med Danmark och Norge, samt av sina kreditorer bland adelsmännen i Slesvig och Holstein, vilkas hjälp fick köpa till dyra räntor. Däremot lyckades han 1470 avlägsna sin bångstyrige bror Gerhard som ståthållare i Slesvig och Holstein (sedan 1466) och 1472 fördriva honom ur landet. Kristians dåliga ekonomiska situation visade sig tydligt när han 1469 gifte bort sin dotter Margareta med kung Jakob III av Skottland. Han hade inte råd att betala den utlovade hemgiften, utan fick sätta Orkneyöarna och Shetlandsöarna i pant till Skottland, vilket innebar förlusten av dessa länder för Norge.

Diplomatiska resor

Kristian I, avbildad i en fresk av Andrea Mantegna i Brudgemaket i hertigpalatset i Mantua, färdigställd 1474.[2] Kristian I:s porträtt bland freskerna identifierades först 1974. Kristians hustru Dorothea av Brandenburg var svägerska till hertigen av Gonzaga, och befann sig vid målningarnas tillkomst i Mantua, medan Kristian befann sig i Rom.[3]

Trots den ekonomiskt ansträngda situationen begav sig Kristian år 1474 av på två kostsamma resor utomlands. Först drog han i januari med stort följe till kejsar Fredrik III i Rothenburg, som förenade grevskapen Holstein och Stormarn till ett hertigdöme, och därmed förenade det förut fria landet Dithmarschen. Därifrån reste Kristian vidare över Milano i april till Rom, där påven Sixtus IV ägnade honom stora hedersbetygelser, sedan tillbaka till kejsaren i Nürnberg och därifrån hem till Holstein.

Kristian I inrättar Köpenhamns universitet.

På hösten gav han sig av på den andra resan, till hertig Karl den djärve av Burgund för att medla mellan honom och kejsaren. Han tillbringade flera månader hos hertigen, och återvände först i juni 1475 via Nederländerna. Han utvecklade på bägge resorna stor prakt och spred även en viss glans över sitt kungadöme, men stort resultat för hans riken vanns inte. Hans drottning, som följde med till Rom, såg till att påven 1475 gav tillstånd att upprätta ett universitet i Köpenhamn (som grundlades 1478–1479).

Död och begravning

Kristian I:s sista regeringshandling var att pantsätta Schleswig och Holstein till drottning Dorotea, som var bättre på att hushålla med resurserna. Han dog endast 55 år gammal den 21 maj 1481 på Köpenhamns slott. Han begravdes i Roskilde domkyrka, i ett kapell kallat Heliga tre konungars-kapellet, som han själv byggt 1464. De heliga tre konungarna var symboler för den danska, norska och svenska kungatronen.

Barn

Kung Kristian och Drottning Dorotea fick fem barn, av vilka tre nådde vuxen ålder:

NamnFöddDöd
Olof19 eller 29 september 1450mellan 1453 och 1455
Knut14511455 (möjligen )
Hans2 februari 145520 februari 1513Kung av Danmark, Norge och Sverige
Margareta23 juni 145614 juli 1486Gift 1469 med kung Jakob III av Skottland
Fredrik7 oktober 147110 april 1533Kung av Danmark och Norge 1523-1533

Anfäder

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
8. Konrad I av Oldenburg
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
4. Kristian V av Oldenburg
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
9. Ingeborg av Holstein-Plön
 
 
 
 
 
 
 
 
2. Didrik av Oldenburg
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
10. Dietrich V, greve av Hohnstein-Heringen
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
5. Agnes av Hohnstein-Heringen
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
11. Sophie av Braunschweig
 
 
 
1. Kristian I
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
24. Gerhard III av Holstein
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
12. Henrik II av Holstein
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
25. Sofia av Mecklenburg-Werle
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
6. Gerhard VI av Holstein
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
26. Albrekt II av Mecklenburg
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
13. Ingeborg av Mecklenburg
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
27. Eufemia Eriksdotter
 
 
 
 
 
 
 
 
3. Hedvig av Holstein
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
14. Magnus II av Braunschweig-Lüneburg
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
7. Katharina Elisabeth av Braunschweig-Lüneburg
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
15. Katharina av Anhalt-Bernburg
 
 
 


Källor

Noter

  1. ^ Mollerup 1889, sid. 477.
  2. ^ Harrison, Dick; Eriksson, Bo (2010). Sveriges historia: 1350-1600. Stockholm: Norstedt. sid. 130. Libris 11657784. ISBN 978-91-1-302439-4 
  3. ^ Andrea Mantegna i Den store Danske.

Externa länkar

Media som används på denna webbplats

Great coat of arms of Sweden.svg
Stora riksvapnet

Lag (1982:268) om Sveriges riksvapen (riksdagen.se)

1 § Sverige har två riksvapen, stora riksvapnet, som också är statschefens personliga vapen, och lilla riksvapnet. Riksvapnen används som symboler för den svenska staten.
Stora riksvapnet bör endast när det finns särskilda skäl användas av andra än statschefen, riksdagen, regeringen, departementen, utrikesrepresentationen och försvarsmakten.
Statschefen kan ge andra medlemmar av det kungliga huset tillåtelse att som personligt vapen bruka stora riksvapnet med de ändringar och tillägg som statschefen bestämmer.

2 § Stora riksvapnet utgörs av en blå huvudsköld, kvadrerad genom ett kors av guld med utböjda armar, samt en hjärtsköld som innehåller det kungliga husets dynastivapen.

Huvudsköldens första och fjärde fält innehåller tre öppna kronor av guld, ordnade två över en. Huvudsköldens andra och tredje fält innehåller tre ginbalksvis gående strömmar av silver, överlagda med ett upprest, med öppen krona krönt lejon av guld med röd tunga samt röda tänder och klor.
Hjärtskölden är kluven. Första fältet innehåller Vasaättens vapen: ett i blått, silver och rött styckat fält, belagt med en vase av guld. Andra fältet innehåller ätten Bernadottes vapen: i blått fält en ur vatten uppskjutande bro med tre valv och två krenelerade torn, allt av silver, däröver en örn av guld med vänstervänt huvud och sänkta vingar gripande om en åskvigg av guld samt överst Karlavagnens stjärnbild av guld.
Huvudskölden är krönt med en kunglig krona och omges av Serafimer ordens insignier.
Sköldhållare är två tillbakaseende, med kunglig krona krönta lejon med kluvna svansar samt röda tungor, tänder och klor. Lejonen står på ett postament av guld.
Det hela omges av en med kunglig krona krönt hermelinsfodrad vapenmantel av purpur med frans av guld och uppknuten med tofsprydda snören av guld.
Stora riksvapnet får brukas även utan ordensinsignier, sköldhållare, postament eller vapenmantel.

3 § Lilla riksvapnet består av en med kunglig krona krönt blå sköld med tre öppna kronor av guld, ordnade två över en.

Skölden får omges av Serafimerordens insignier.
Såsom lilla riksvapnet skall också anses tre öppna kronor av guld, ordnade två över en, utan sköld och kunglig krona.
Myndigheter som använder lilla riksvapnet får till vapnet foga emblem som symboliserar deras verksamhet. Innan ett vapen med sådant tillägg tas i bruk, bör yttrande inhämtas från statens heraldiska nämnd.
Christian1dk.jpg
King Christian I of Denmark
Didrik den Lykkelige (Rosenborg).JPG
Författare/Upphovsman: Orf3us, Licens: CC BY-SA 3.0
Didrik den Lykkelige, greve af Oldenborg og Delmenhorst, fra anetavle i Rosenborg Slot, København
C. W. Eckersberg Hertug Adolf, som afslaar Tilbudet om den danske Krone.jpg
Författare/Upphovsman: Efter Christoffer Wilhelm Eckersberg / Martinus Rørbye , Licens: CC0
A copy of one of the four large paintings Eckersberg made for the castle Christiansborg. For many years it was beleived to be one of Eckersberg's studies for the paintings, but an analysis in 2013 concluded that it was not a work by Eckersberg, but instead a copy by Rørbye, as mentioned in the estate sale of Eckersberg in 1854. The study it was confused with (Hannover's list no. 240), was auctioned by Bruun Rasmussen in auction 658, February 23, 1999, no. 265, and has not been heard of since. The experts at Statens Museum for Kunst assumed that Rørbye saw the large painting in 1825-26 in the painting room at Charlottenborg, where Eckersberg was a professor at the Academy and Rørbye was a student.
ChristianI.png
A painting of Christian I of Denmark made by Pieter Hartman (1607).
Greater royal coat of arms of Norway.svg
Royal coat of arms of Norway
Royal coat of arms of Denmark.svg
Författare/Upphovsman: Sodacan, Licens: CC BY-SA 3.0
Royal arms of Denmark from 1972.
Christian den Første stifter universitetet (9288942775).jpg
Författare/Upphovsman: Statens Arkiver - Danish State Archives, Licens: CC BY-SA 2.0
Københavns Universitet blev stiftet i 1479. (Usign)