Kristallmottagare
Kristallmottagare kallas en äldre typ av radiomottagare som förekom i radions barndom. I Sverige var en kristallmottagare med hörlurar vanligt förekommande i hemmen från början av 1920-talet för att lyssna på rundradioprogram. Efter hand ersattes den av radiomottagare med elektronrör och högtalare.
Teknik
En kristallmottagare behöver ingen strömförsörjning. Kristallen är den verksamma delen i den detektor som likriktar en inkommande högfrekvent och amplitudmodulerad signal till en lågfrekvent signal som kan ge ljud i hörlurar av högohmstyp. Ett normalvärde är 2 000 ohm per hörlur. Själva kristallen utgörs av något halvledande kristalliniskt mineral, exempelvis kiselkarbid. Likriktningen uppstår när spetsen av en tunn metalltråd utövar ett lätt tryck på en aktiv punkt på kristallytan.
Mottagardelen består av en lång antenn och en jordledning kopplade till en enkel svängningskrets, parallellkrets med vridkondensator / spole med hög egenkapacitans, dimensionerad för mellanvåg och långvåg (1 500 – 150 kHz). Med denna anordning görs en avstämning till samma våglängd (frekvens) som hos den rundradiosändare som man vill lyssna på. Största möjliga spänning tillförs då detektorn för att erhålla bästa mottagning.
Kristallmottagaren ger en tämligen oskarp avstämning, där endast den starkaste lokalsändningen kan tas in. Men vinternätter, när lokalstationen tystnat för dagen, kan man i Sverige få in signaler från långt nere i Europa (så länge dylika sändare – amplitudmodulerade – fortfarande finns kvar).
År 1927 lanserade Gylling & Company en kristallmottagare (byggd av DUX) som kostade inklusive hörlurar 28 kronor. Den såldes i 10 000 exemplar.[1]
Kristallmottagare i media
En kristallmottagare figurerar i en viktig roll i Makoto Shinkais film från 2011 – Hoshi wo ō kodomo (Children Who Chase Lost Voices from Deep Below).
Bilder
- Kopplingsschema för en kristallmottagare.
- Detalj av kristallmottagaren ovan.
- Insidan av kristallmottagaren ovan.
- Detektorn med sin tråd, bestående av en tunn metalltråd fäst vid en rörlig arm som här berör ytan på en blysulfidkristall.
- Miniman M-703, japansk kristallmottagare i fickmodell från slutet av 1950-talet
Se även
- Kohär, den detektor som Guglielmo Marconi med flera använde vid tidiga radioexperiment. (slutet av 1800-talet)
- Spetstransistor, en vidareutveckling av den enkla kristalldetektorn. (principen patenterad 1936)
Referenser
Noter
- ^ Entreprenören i Centrum (2010), sida 45
Källor
- Lundberg Börje, red (2010). Entreprenören i Centrum. Premium Publishing. ISBN 978-91-89136-57-1
Externa länkar
- Wikimedia Commons har media som rör Kristallmottagare.
- Samlaren.org - Kristallradio
Media som används på denna webbplats
Författare/Upphovsman: Travpeter, Licens: CC BY-SA 3.0
Två kvinnor med hörlurar lyssnar på en kristallradio medan ett barn tittar på.
Författare/Upphovsman: Holger.Ellgaard, Licens: CC BY-SA 3.0
Kristallmottagare, insidan
Författare/Upphovsman: Arne Nordmann (norro), Licens: CC BY-SA 3.0
Circuit diagram of a crystal radio receiver.
Författare/Upphovsman: Holger.Ellgaard, Licens: CC BY-SA 3.0
Svensk kristallmottagare märke Radiola typ M, nr 5051 med hörtelefon
Författare/Upphovsman: Holger.Ellgaard, Licens: CC BY-SA 3.0
Kristallmottagare, kristallen och avkännaren av märke "Ideal" D.R.P. (Deutsches Reichs Patent)
Författare/Upphovsman: R. Henrik Nilsson, Licens: CC BY 4.0
Miniman M-703 kristallmottagare tillverkad i Japan i slutet av 1950-talet. Ca 5.3*4*3 cm and 82 gram.
Författare/Upphovsman: Holger.Ellgaard, Licens: CC BY-SA 3.0
Svensk kristallmottagare av märke "Radiola" från 1922, detalj