Kricka

Kricka Status i världen: Livskraftig (lc)[1] Status i Sverige: Sårbar[2] Status i Finland: Livskraftig[3]
Adult hane.
Systematik
Domän	Eukaryoter Eukaryota
Rike	Djur Animalia
Stam	Ryggsträngsdjur Chordata
Understam	Ryggradsdjur Vertebrata
Klass	Fåglar Aves
Ordning	Andfåglar Anseriformes
Familj	Änder Anatidae
Underfamilj	Änder Anatinae
Släkte	Anas
Art	Kricka A. crecca
Vetenskapligt namn
§ Anas crecca
Auktor	Linné, 1758
Utbredning
Utbredningsområde: ljusgrön - sommar, blå - vinter, mörkgrön - hela året
Synonymer
Querquedula minor Brisson, 1760 Querquedula crecca Stephens, 1824 Nettion crecca Schiøler, 1926 Dafila crecca Stejneger, 1887

Kricka (Anas crecca) är en liten andfågel som tillhör gruppen simänder. Den förekommer i Eurasien där den är vanlig och vida spridd. Den kan bilda stora flockar utanför häckningssäsongen. Under häckningen förekommer den främst i skyddade våtmarker och lever främst av frön och vattenlevande insekter. Amerikansk kricka (A. carolinensis) behandlades tidigare som en underart och vissa auktoriteter gör det fortfarande. Globalt anses krickans bestånd vara livskraftigt, men minskar i antal i Sverige, så pass att den sedan 2020 är upptagen på Artdatabankens rödlista som sårbar.

Krickan är en liten and med en längd på 34–38 cm och ett vingspann på 53–59 cm och detta gör den till den minsta simanden i Sverige. Vingspegelns översida är hos båda könen grön och undersidan svart. Hannen bär beroende på årstid två olika fjäderdräkter. Från hösten fram till ruggningen i juni är dess huvud och hals rödbruna. Längs huvudets sida finns ett mörkgrönt band. Framrygg, hals och sidor är spräckliga av svart och vitt. Hannen har en brungrå rygg och övergump och en vit undergump. Efter ruggningen liknar den honan. Honan är ovan brunsvart med rostbruna fjäderkanter och på undersidan brungul med mörka fläckar.

I flykten kan de snabba flockarna med krickor påminna om vadare trots sina korta ben, och på land är den, i jämförelse med många andra änder, ganska snabb och lättrörlig.

Hanen har ett karakteristiskt upprepande visslande läte som hörs på våren utan uppehåll och som kan beskrivas som kriick.

Amerikansk kricka är mycket lik krickan. Den mest synliga skillnaden dem emellan är att hanen hos amerikansk kricka har ett vitt vertikalt band på kroppssidan medan kricka har ett vitt horisontellt vingband när anden ses liggande. Den amerikanska krickan saknar även de flesta av de gula linjerna som omringar det gröna på sidan av huvudet hos krickan.^[4] Hona, ungfågel och hane i eklipsdräkt, nära nog identisk med krickans motsvarande dräkt, men hjässa och ögonstreck är något mörkare. Vidare syns i flykten ett mer rosttonat främre vingband.

Arten beskrevs första gången taxonomiskt 1758 av Carl von Linné i tionde upplagan av hans Systema naturae, där den beskrevs under sitt nuvarande vetenskapliga namn.^[5]

Huruvuida den utgör samma art som nordamerikanska arten amerikansk kricka (Anas carolinensis) är omdiskuterat. Exempelvis behandlar 2020 fortfarande Clements et al dem som en enda art.^[6] Flera många auktoriteter, bland annat BirdLife Sverige^[7], behandlar dem som två arter, baserat på beteende^[8], morfologi^[9], och molekylära^[10] data vilket diskuteras av Sangster et al, 2002^[11]. Rent genetiskt verkar amerikansk kricka stå närmare den sydamerikanska arten gulnäbbad kricka.

Kricka i begränsad mening (alltså när amerikansk urskiljs som egen art) behandlas numera som monotypisk. Tidigare urskiljdes populationen i Aleuterna i Berings sund som den egna underarten nimia, men denna inkluderas numera i vanligen nominatformen.

I Sverige häckar krickan över hela landet men är talrikast i mindre insjöar i Norrland. Den svenska populationen flyttar i september/oktober, främst till Nederländerna och Storbritannien, och återkommer vid islossningen i mars och april. I Skåne är den dock en stannfågel.

Krickan är mycket social utanför häckningssäsongen och kan bilda stora flockar. Under häckningen förekommer den vanligtvis i skyddade våtmarker med enstaka högre vegetation, som taigans mossar eller mindre sjöar eller dammar med större vassområden. Vintertid uppträder den ofta i brackvatten eller i skyddade vikar eller laguner utmed kusten.^[12][13]

Den födosöker genom att snappa föda i närheten av ytan eller genom att tippa kroppen framåt så att den når bottnen med näbben där den betar vegetation. Den kan också mer sällsynt dyka för att nå föda. Under häckningsperioden lever den främst av vattenlevande insekter, som kräftdjur och dess larver, blötdjur och maskar. Vintertid lever den istället främst vegetation som frön, vattenväxter olika sorters gräs, som starrgräs. Krikan är dagaktiv under häckningssäsongen medan den främst födosöker i skymningen eller till och med nattetid under vintern.^[12][13]

Parbildningen sker i vinterkvarteret och de når häckningsområdet tillsammans i början av mars. Häckningen påbörjas några veckor senare men inte förrän i maj i det nordligaste häckninsområdena. Boet består av en fördjupning i marken som fodras med torra löv och dun, och placeras väl skyddat i tät vegetation i närheten av vatten. Hanen lämnar honan så fort hon påbörjat att lägga äggen och flyttar en längre eller kortare sträcka till specifika sjöar där han slår följe med andra hanar för att rugga till eklipsdräkt. Hanarna flyttar vanligtvis separat och möter ofta sin avkomma först i vinterkvarteret. Honan lägger vanligtvis åtta till elva grönaktiga ägg men kullar med fem till 16 ägg har observerats, och äggen ruvas i 21–23 dagar. Ungarna lämnar boet snart efter att de kläckt och tas om hand av mamman i 25–30 dagar, tills de är flygfärdiga. Efter första vintern ruggar första årets fåglar till sin adulta fjäderdräkt.^[12][13]

Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population, men utvecklingen är svår att bedöma med vissa delpopulationer som minskar i antal och andra ökar.^[1] Utifrån dessa kriterier kategoriserar internationella naturvårdsunionen IUCN arten som livskraftig (LC).^[1] Världspopulationen uppskattas till 2,8 miljoner vuxna individer, varav det i Europa tros häcka 557 000–915 000 par.^[1]

Krickan har tidigare bedömts som livskraftig i Sverige. Från och med 2020 års rödlista listar dock Artdatabanken den som sårbar grundat på att arten tros minska relativt kraftigt i antal, i genomsnitt med 35% de senaste 18 åren.^[14][15]

Det svenska trivialnamnet och det vetenskapliga namnet anses vara ljudhärmande och syfta på hanens läte om våren. Den har tidigare bland annat kallats för krickand, knikand, kräcka och kräka.^[16][17] Historiskt har namnen årta och kricka på olika språk, även svenska, varit starkt förknippade med varandra och används synonymt för flera olika mindre änder. Exempelvis har kricka på Gotland kallats arte eller art^[18], och trivialnamnet för kricka på flera latinska språk, exempelvis italienska cerceta, är avledningar från latinska querquedula och grekiska kerkithalis som betyder "årta".^[19][20]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, Krickente, 23 juli 2005.

• Artikeln andfåglar i Nordisk familjebok 1904

• Sveriges Radio: P2-fågeln - Kricka
• Dansk ornitologisk forening
• Artportalen: Dagens fynd – senaste observationerna – bilder
• Wikimedia Commons har media som rör kricka.
  Bilder & media
• Wiktionary har ett uppslag om kricka.
  Ordbok