Krackning

Anläggning för krackning i USA år 1944.
Oktan delas upp i butan och buten.

Krackning (från engelskans cracking, av crack som betyder ’splittra’, ’slå sönder’)[1] är en förädlingsprocess där man i raffinaderier sönderdelar stora kolvätemolekyler till mindre, mer användbara och mer värdefulla kolväten, som till exempel bensin. Denna metod används för att få ut mer bensin ur tunga oljor och på så sätt tillgodose marknadens bränslebehov. Med processen går det att få ut cirka 50 % bensin ur råoljan jämfört med 25 % vid vanlig raffinering.[2] I Sveriges enda ångkracker, Borealis i Stenungsund, används råvaror ifrån raffinaderier (etan, propan, butan, råbensin) som krackas för att utvinna mestadels eten och propen; dessa ämnen tillverkas internationellt i mycket hög skala och används främst som plastråvara.

Termisk krackning

Vid termisk krackning i raffinaderier upphettas oljan till ca 400 °C. Under denna behandling sönderdelas de långa kolvätena och bildar mindre kolväten. I en ångkracker är temperaturerna 800 °C till 870 °C.

Katalytisk krackning

Vid katalytisk krackning upphettas oljan tillsammans med en zeolit-katalysator, gjord av en blandning av kisel och aluminium. Andelen kisel och aluminium varierar mellan olika zeoliter och därmed också antalet sura positioner, som har en betydande inverkan på katalysatorns aktivitet. Vid krackning sönderdelas kolvätena till mindre molekyler. Det går att kontrollera vilka slutprodukter som bildas genom att justera katalysatorerna, reglera temperaturen samt justera proportionen mellan katalysator och olja i reaktorn.

Hydrokrackning

Vid hydrokrackning tillför man väte. Metoden ger mindre gasutbyte, stabilare bensin samt lågsvavliga produkter.[2]

Efter krackningen destilleras produkterna. Gaser, främst lägre alkener, eten och propen men även alkyner som acetylen bildas vid krackningen. Dessa gaser används bland annat till framställning av plaster. Alkener som bildas kan även reagera med varandra och bilda grenade (högoktaniga) kolväten.

Bensin som bildas vid krackning, speciellt katalytisk krackning, har även ett högre oktantal än den bensin som erhålls vid petroleumdestillationen.

Referenser

Noter

  1. ^ ”Krackning”. Nationalencyklopedin. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/krackning. Läst 12 februari 2015. 
  2. ^ [a b] ”Raffinering av råolja”. Svenska Petroleum och Biodrivmedel Institutet (SPBI). Arkiverad från originalet den 12 september 2014. https://archive.is/20140912073551/http://spbi.se/var-bransch/produktion/raffinering-av-raolja/. Läst 12 februari 2015. 

Media som används på denna webbplats

Cracker USA 1944.png
America's petroleum industries pour out fuel and lubricants for the United Nations. These three new catalytic oil "cracking" units are turning out gasoline for the new machines of war at the plant of a large U.S. refining company in the southern U.S. state of Louisiana. In the eight years of the development of the "cracking" process in producing gasoline, it is estimated that 1,000,000,000 barrels of crude oil have been saved by the oil industry. The "cracking" process subjects crude oil to heat and pressure by which the oil molecules are broken down and made to release more of their derivable elements. The drain of war on such gasoline producing units as these is shown by the fact that the U.S. has manufactured 180,000 planes since December 7, 1941, propelled by gasoline motors. For example, one U.S. Liberator four-motored bomber in a six-hour bombing run consumes 1,800 gallons of gasoline, enough to last the average U.S. civilian motorist from three to five years