Krabbnebulosan

Krabbnebulosan
Fotografi från Hubbleteleskopet 2005
Observationsdata
TypSupernovarest
StjärnbildOxen
Rektascension05t 34m 32s
Deklination+22° 00′ 52″[1]
Avstånd6500 ± 1600 ljusår
Skenbar storlek420 × 290 bågsekunder
Skenbar magnitud+8,4
Fysiska egenskaper
Radie~5,5 ljusår
Absolut magnitud−3,1 ± 0,5
Upptäckt
Upptäcktsår1731
UpptäckareJohn Bevis
Andra beteckningar
Messier 1, NGC 1952, SH 2-244, DB 38, SNR G184.6-05.8, 3A 0531+219 2E 1309, SWIFT J0534.5+2200, AJG 1, 2E 0531.5+2159, SWIFT J0534.6+2204, 2C 481, 1ES 0532+21.5, 2U 0531+22, 3C 144, GRS G184.60 -05.80, TAURUS A, 3U 0531+21, 3C 144.0, 1H 0531+219, 4U 0531+21, 4C 21.19, H 0534+21, VRO 21.05.01, 3CR 144, H 0531+219, NRAO 214, W 9, CTA 36, IRAS 05314+2200, NRL 2, X Tau X-1, CTB 18, LBN 833, PBC J0534.5+2201, X Tau XR-1, Cul 0531+21, LBN 184.62-05.65, PKS 0531+219, BM83 X0531+219, Cul 0531+219, 1M 0531+219, DGW65 25, DA 179, Mills 05+2A, SIM 0531+21.0, PT56 5[1]
Se även: Nebulosor, Lista över nebulosor
Krabbpulsaren. En kompositbild med optiska data (rött) från rymdteleskopet Hubble och röntgen-data (blått) från Chandra-teleskopet

Krabbnebulosan, NGC 1952 eller M1 (det första objektet i Messiers katalog) är ett expanderande moln av gas som utgör resterna efter en supernova som kunde ses 4 juli år 1054. Den är numera mer än 6 ljusår (NE anger 10 ljusår) i diameter och expanderar fortfarande med över 1 000 km/s (ursprungligen var det 10 000 km/s). Denna hastighet kan bl.a. fås fram genom att jämföra foton av nebulosan som tagits med flera års mellanrum. Den ursprungliga stjärnan var något större än solen och den totala massan gas och materia som utslungades vid explosionen var ca 10% av solens massa.

Supernovan var i början tillräckligt ljusstark för att kunna ses i dagsljus utan hjälpmedel, i klass med Venus, och den registrerades av kinesiska astronomer. Enligt deras bevarade skrifter så kunde den beskådas i dagsljus de första 23 dagarna och på natthimlen var den synlig med blotta ögat i hela 653 dagar, alltså drygt 22 månader. Krabbnebulosan ligger på ett avstånd av ca 6 500 ljusår i stjärnbilden Oxen. Det innebär att explosionen egentligen inträffade på 5400-talet f.Kr.

Nebulosans namn gavs av Lord Rosse som 1844 observerade nebulosan via sitt äldre 0,9-metersteleskop och då gjorde en skiss av den som hade viss likhet med en krabba. När han gjorde en ny observation med sitt nya dubbelt så stora teleskop, gjorde han en ny mer korrekt skiss som inte hade så stor likhet med den första, men namnet "Crab Nebula" hade då hunnit bli etablerat.

Lord Rosse hade ingen hypotes om hur nebulosan hade uppstått, men i början av 1920-talet föreslog den svenske astronomen Knut Lundmark att gasmolnet kunde sättas i samband med kinesiska notiser om en "gäststjärna" som hade synts i Oxen år 1054[2][3]; det skulle därmed röra sig om resterna av en supernova. Hypotesen fick snabbt genomslag och anses idag helt säker, framförallt sedan man 1968 upptäckte en pulsar i centrum; den kan tolkas som en rest av den exploderade stjärnan.

1942 identifierade Rudolph Minkowski den stjärna i centrum som med stor säkerhet varit upphovet till nebulosan; den har en mycket ovanlig spektralprofil. 1968 följde helt oväntat upptäckten (genom Jocelyn Bell) att denna stjärna också var en pulsar, en av de allra första som observerats och en av de mest utpräglade.

Denna centralt belägna stjärna, Krabbpulsaren, är en neutronstjärna med ca 10 kilometers diameter och ungefär samma massa som solen. Den utgör det som blev kvar när den ursprungliga stjärnan exploderade och resterna kollapsade, och roterar ett varv på 33 millisekunder, det vill säga ca 30 varv per sekund, och de käglor av ljus och partiklar den avger från polerna växelverkar med nebulosans gas och orsakar ett komplext mönster av stjärnvind och fluorescens. Strålarna av partiklar orsakar en elektromagnetisk stötvåg vars form och position varierar när de sveper över olika delar av det omgivande gasmolnet. Även i ekvatorialplanet ger vinden av partiklar upphov till en ringformad molnslöja av materia som rör sig ut i den omgivande nebulosan.

Krabbnebulosan sänder ut så kallad synkrotronstrålning över ett stort frekvensområde, från radiovåglängder till röntgen- och gammavåglängder. Den är en mycket stark källa för röntgenstrålning. Nebulosans strålning, dess spektrum och pulsarens period är kända och fasta och används ofta för att kalibrera instrument inom röntgenastronomi. En "Crab" eller "milli-Crab" används där ibland som enhet för strålningsflöde.

Nebulosan upptäcktes av John Bevis år 1731.

Referenser

  1. ^ [a b] ”Basic data: M 1 -- SuperNova Remnant”. Centre de Données astronomiques de Strasbourg. http://simbad.u-strasbg.fr/simbad/sim-basic?Ident=Messier+1&submit=SIMBAD+search. Läst 1 september 2014. 
  2. ^ Lundmark Knut. (1921), Suspected New Stars Recorded in Old Chronicles and Among Recent Meridian Observations, Publications of the Astronomical Society of the Pacific, v. 33, p.225
  3. ^ Mayall N.U. (1939), The Crab Nebula, a Probable Supernova, Astronomical Society of the Pacific Leaflets, v. 3, p.145

Externa länkar

Messierobjekt
M1 • M2 • M3 • M4 • M5 • M6 • M7 • M8 • M9 • M10 • M11 • M12 • M13 • M14 • M15 • M16 • M17 • M18 • M19 • M20 • M21 • M22 • M23 • M24 • M25 • M26 • M27 • M28 • M29 • M30 • M31 • M32 • M33 • M34 • M35 • M36 • M37 • M38 • M39 • M40 • M41 • M42 • M43 • M44 • M45 • M46 • M47 • M48 • M49 • M50 • M51 • M52 • M53 • M54 • M55 • M56 • M57 • M58 • M59 • M60 • M61 • M62 • M63 • M64 • M65 • M66 • M67 • M68 • M69 • M70 • M71 • M72 • M73 • M74 • M75 • M76 • M77 • M78 • M79 • M80 • M81 • M82 • M83 • M84 • M85 • M86 • M87 • M88 • M89 • M90 • M91 • M92 • M93 • M94 • M95 • M96 • M97 • M98 • M99 • M100 • M101 • M102 • M103 • M104 • M105 • M106 • M107 • M108 • M109 • M110
Se även: Klotformig stjärnhop · Stjärnbild · Galax · Nebulosa

Media som används på denna webbplats

Crab Nebula.jpg
This is a mosaic image, one of the largest ever taken by NASA's Hubble Space Telescope, of the Crab Nebula, a six-light-year-wide expanding remnant of a star's supernova explosion. Japanese and Chinese astronomers recorded this violent event in 1054 CE.

The orange filaments are the tattered remains of the star and consist mostly of hydrogen. The rapidly spinning neutron star embedded in the center of the nebula is the dynamo powering the nebula's eerie interior bluish glow. The blue light comes from electrons whirling at nearly the speed of light around magnetic field lines from the neutron star. The neutron star, like a lighthouse, ejects twin beams of radiation that appear to pulse 30 times a second due to the neutron star's rotation. A neutron star is the crushed ultra-dense core of the exploded star.

The Crab Nebula derived its name from its appearance in a drawing made by Irish astronomer Lord Rosse in 1844, using a 36-inch telescope. When viewed by Hubble, as well as by large ground-based telescopes such as the European Southern Observatory's Very Large Telescope, the Crab Nebula takes on a more detailed appearance that yields clues into the spectacular demise of a star, 6,500 light-years away.

The newly composed image was assembled from 24 individual Wide Field and Planetary Camera 2 exposures taken in October 1999, January 2000, and December 2000. The colors in the image indicate the different elements that were expelled during the explosion. Blue in the filaments in the outer part of the nebula represents neutral oxygen, green is singly-ionized sulfur, and red indicates doubly-ionized oxygen.
Chandra-crab.jpg
A composite image of the Crab Nebula showing the X-ray (blue), and optical (red) images superimposed. The size of the X-ray image is smaller because the higher energy X-ray emitting electrons radiate away their energy more quickly than the lower energy optically emitting electrons as they move.