Konsul (Rom)

Romarriket

Romarrikets statsskick och förvaltning

Historiska perioder
Roms kungatid
753–509 f.Kr.

Romerska republiken
509–27 f.Kr.
Romerska kejsardömet
27 f.Kr.–395 e.Kr.

Västromerska riket
395–476

Östromerska riket
395–1453

Ordinära magistrater
Konsul (Rom)
Praetor
Prokonsul
Propraetor		Edil
Kvestor
Tribun
Censor
Curator
Extraordinära magistrater
Diktator
Magister Equitum
Ståthållare
triumviri
Decemvir
Ämbeten, titlar och hederstitlar
Kejsare
Legatus
Dux
Officium
Prefekt
Praetorianprefekt
Vicarius
Vigintisexviri
Liktor
Magister militum
Imperator
Princeps senatus
Pontifex maximus
Tetrark
Augustus
Augusta
Africanus
Caesar
Dekurion
Dominus
Domina
Institutioner och juridik
Romerska senaten
Cursus honorum
Romerska folkförsamlingen		Romersk rätt
Romerskt medborgarskap
Imperium
Auktoritet
Kollegialitet

Konsul (latin consul) var titeln på den romerska republikens två likställda högsta ämbetsmän. De hade den högsta verkställande makten i riket. Konsulerna avlöste, enligt traditionen, kungen Tarquinius Superbus vid monarkins fall år 509 f.Kr.[1]

Ämbetet

Till konsul kunde endast väljas den som hade tidigare erfarenhet genom att ha varit praetor, edil, folktribun eller innehaft annat ämbete. Två konsuler valdes för att samregera under ettårsperioder. De utövade sin makt varannan månad och benämndes den månaden consul maior. Konsulerna var ordförande i senaten och folkförsamlingen, och de var högsta befälhavare i krig. Deras namn användes för datering av det året de tjänstgjorde. En före detta konsul bar titeln prokonsul. Efter ämbetstiden som konsul utsågs ofta prokonsuln till ståthållare över en romersk provins.[2] Ifall en konsul inte kunde fullfölja sin ämbetsperiod tillsattes en ersättare, som kallades consul suffectus[3]

Symboler för konsulatet var den särskilda ämbetsstolen (sella curulis), ämbetsdräkten (toga praetexta) och även de spöknippen (fasces), som konsulernas livvakter liktorerna bar.[3]

Historia

Till en början kunde endast patricier väljas; från 365 f.Kr. även plebejer. Efter att mer specialiserade ämbeten skapats i samband med Roms administrations utökning avträddes mycket av konsulernas civila uppgifter, men den militära befogenheten kvarstod.[3]

Rollen som konsul tappade mycket av sin politiska relevans efter att Augustus tagit över som kejsare och Roms period som republik ersattes med kejsardömet. Från och med Augustus började ämbetsåret även delas upp i mindre delar, ibland bara två månader, och i dessa fall var det årets två första konsuler som namngav året.[3]

Rollen levde kvar ända tills Diocletianus förändrade det politiska styret i Rom och skilde på rollerna som militär ledare och administrativt ansvarig.[källa behövs] Efter Arcadius delning av romarriket i två halvor år 395 e.Kr. tillsattes den ene konsuln i Konstantinopel.[3] Titeln konsul utdelades ibland av påvedömet efter det Västromerska rikets fall, bland annat erbjöd påve Gregorius III konsulatet till Karl Martell år 739[4], och Leo IV gjorde den då fyraårige Alfred den store till konsul när denne skickats till Rom.[5] I Östromerska riket avskaffades konsulämbetet av kejsar Leo VI år 887.[6]

Romerska republikens konsuler

Listans äldre del sågs redan av historieskrivaren Livius (död år 17 e.Kr.) som osäker, och dagens historieskrivning ifrågasätter om det alls fanns några konsuler under republikens första tid.[7]

  • År 509 f.Kr. - Lucius Junius Brutus och Lucius Tarquinius Collatinus
  • År 509 f.Kr. - Publius Valerius Publicola, Spurius Lucretius Tricipitinus, Marcus Horatius Pulvillus
  • År 508 f.Kr. - Titus Lucretius Tricipitinus och Publius Valerius Publicola
  • År 507 f.Kr. - Publius Valerius Publicola och Marcus Horatius Pulvillus
  • År 506 f.Kr. - Spurius Larcius Rufus och Titus Herminius Aquilinus
  • År 505 f.Kr. - Marcus Valerius Volusi och Publius Postumius Tubertus
  • År 504 f.Kr. - Publius Valerius Publicola och Titus Lucretius Tricipitinus
  • År 503 f.Kr. - Agrippa Menenius Lanatus och Publius Postumius Tubertus
  • År 502 f.Kr. - Opiter Verginius Tricostus och Spurius Cassius Vecellinus
  • År 501 f.Kr. - Postumius Cominius Auruncus och Titus Larcius Flavus
  • År 500 f.Kr. - Manius Tullius Longus och Servius Sulpicius Camerinus Cornutus
  • År 499 f.Kr. - Titus Aebutius Helva och Gaius Veturius Geminus Cicurinus
  • År 498 f.Kr. - Titus Larcius Flavus och Quintus Cloelius Siculus
  • År 497 f.Kr. - Aulus Sempronius Atratinus och Marcus Minucius Augurinus
  • År 496 f.Kr. - Aulus Postumius Albus Regillensis och Titus Verginius Tricostus Caeliomontanus
  • År 495 f.Kr. - Appius Claudius Sabinus Inregillensis och Publius Servilius Priscus
  • År 494 f.Kr. - Aulus Verginius Tricostus Caeliomontanus och Titus Veturius Geminus Cicurinus
  • År 493 f.Kr. - Postumius Cominius Auruncus och Spurius Cassius Vecellinus
  • År 492 f.Kr. - Titus Geganius Macerinus och Publius Minucius Augurinus
  • År 491 f.Kr. - Aulus Sempronius Atratinus och Marcus Minucius Augurinus
  • År 490 f.Kr. - Spurius Larcius Flavius och Quintus Sulpicius Camerinus Cornutus
  • År 489 f.Kr. - Gaius Iulius Iullus och Publius Pinarius Mamercinus Rufus
  • År 488 f.Kr. - Spurius Nautius Rutilus och Sextus Furius
  • År 487 f.Kr. - Titus Sicinius Sabinus och Gaius Aquillius Tuscus
  • År 486 f.Kr. - Spurius Cassius Vecellinus och Proculus Verginius Tricostus Rutilus
  • År 485 f.Kr. - Servius Cornelius Maluginensis Cossus och Quintus Fabius Vibulanus
  • År 484 f.Kr. - Lucius Aemilius Mamercus och Kaesio Fabius Vibulanus
  • År 483 f.Kr. - Marcus Fabius Vibulanus och Lucius Valerius Potitus
  • År 482 f.Kr. - Quintus Fabius Vibulanus och Gaius Julius Iullus
  • År 481 f.Kr. - Kaesio Fabius Vibulanus och Spurius Furius Medullinus Fusus
  • År 480 f.Kr. - Marcus Fabius Vibulanus och Gnaeus Manlius Cincinnatus
  • År 479 f.Kr. - Kaesio Fabius Vibulanus och Titus Verginius Tricostus Rutilus
  • År 478 f.Kr. - Lucius Aemilus Mamercus II och Gaius Servilus Structus Ahala
  • År 477 f.Kr. - Gaius Horatius Pulvillus och Titus Menenius Lanatus
  • År 476 f.Kr. - Aulus Verginius Tricostus Rutilus och Spurius Servilius Priscus
  • År 475 f.Kr. - Publius Valerius Publicula och Gaius Nautius Rutilus
  • År 474 f.Kr. - Lucius Furius Medullinus och Aulus Manlius Vulso
  • År 473 f.Kr. - Lucius Aemilius Mamercus III och Gaius Julius Iullus
  • År 472 f.Kr. - Lucius Pinarius Mamercinus Rufus och Publius Medullinus Fusus
  • År 471 f.Kr. - Appius Claudius Crassus och Titus Quinctius Capitolinus Barbatus

(...)

Källor

Noter

  1. ^ Livius, Ab Urbe Condita, I:60
  2. ^ ”prokonsul - Uppslagsverk - NE.se”. www.ne.se. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/prokonsul. Läst 26 januari 2021. 
  3. ^ [a b c d e] NE 
  4. ^ archive.org: World History Encyclopedia (2001) 
  5. ^ Oxford DNB 
  6. ^ Riedel 2018, s. 100
  7. ^ Beard 2016, s. 131

Tryckta källor

  • Beard, Mary (2016). SPQR: historien om det antika Rom. Stockholm: Norstedts. ISBN 978-91-1-307380-4 
  • Caesar, Gajus Julius (2007). Inbördeskriget. Stockholm: Norstedts. ISBN 9789113016863 
  • Hornblower, Simon and Spawforth, Antony, red (1996) (på engelska). The Oxford Classical Dictionary (3. ed.). Oxford: Oxford University Press. sid. 383–384. ISBN 0-19-866172-X 
  • Riedel, Meredith L.D. (2018) (på engelska). Leo V and the Transformation of Byzantine Christian Identity. Cambridge: Cambridge University Press. ISBN 978-1-107-05307-6 

Digitala källor

Media som används på denna webbplats

Roman SPQR banner.svg
Författare/Upphovsman: Ssolbergj, Licens: CC BY 3.0
SPQR banner, emblem of the Roman Republic.