Kohäger

	Kohäger; Status i världen: Livskraftig (lc)
	Kohäger i häckningsdräkt.
Systematik
Domän	Eukaryoter; Eukaryota
Rike	Djur; Animalia
Stam	Ryggsträngsdjur; Chordata
Understam	Ryggradsdjur; Vertebrata
Klass	Fåglar; Aves
Ordning	Pelikanfåglar; Pelecaniformes
Familj	Hägrar; Ardeidae
Släkte	Ardea
Art	Kohäger; A. ibis
Vetenskapligt namn
	§ Ardea ibis
Auktor	(Linné, 1758)
Utbredning
	Global utbredningskarta. Gul = häckande; grönt = året runt; blått = icke-häckande.
Synonymer
	Bubulcus ibis Bonaparte, 1855

Kohäger (Ardea ibis) är en liten vit häger som ursprungligen förekommer i Asien och Afrika, men som har spritt sig till Europa och Nordamerika. Namnet syftar på artens vana att hålla sig nära boskap på jakt efter insekter som kreaturen skrämmer upp, eller till och med plockar insekter direkt från djurens ryggar. Jämfört med andra hägrar ses den i torrare områden, ofta långt från vatten. Arten ökar i antal och vidgar sitt utbredningsområde. Kohägrar öster om Iran i Asien urskiljs idag ofta som den egna arten orientkohäger (A. coromanda).^[2]

Utseende

Kohägern är mellan 42 och 52 cm lång, har ett vingspann på 80 till 100 cm och väger 200 till 600 gram. Den är kraftig och kort för att vara en häger och i förhållande till många andra arter inom familjen har den en kort, grov näbb som är spetsig, och kort hals som ofta är indragen. Den har grå ben och långa tår. Könen är lika och adulta fåglar har en helvit fjäderdräkt, gul näbb och riklig befjädring på hakan. I häckningsdräkt är den ljust rödbrun eller orange på bröstet, hjässan och ryggen och får en rödrosa ben- och näbbfärg, speciellt vid näbbroten. Juvenila fåglar har vit fjäderdräkt och svart näbb.

Kohägern (ibis) har annorlunda proportioner, skiljer sig i praktdräkt och har ett annat läte än orientkohägern (coromanda).^[2] Kohägern har kortare hals, näbb och ben, och i häckningsdräkt begränsas det orange till hjässa och plymer på rygg och bröst. Benen är vidare aldrig svarta.^[3]

Kohäger utanför häckningstid då fjäderdräkten är helt vit.
Kohäger i flykten.

Läte

Vanligaste lätet är ett strävt "rick-räck". I flykten hörs också enstaviga kraxanden.

Utbredning och systematik

Kohägern har sitt ursprung i gamla världen men har effektivt koloniserat världen och har idag ett mycket stort utbredningsområde kring ekvatorn och på södra halvklotet i varma regioner, på alla kontinenter förutom Antarktis.

DNA-DNA hybridisering indikerar att kohägern är närbesläktad med ägretthäger och mellanhäger som numera vanligen förs till släktet Ardea. Trots detta placerades arten länge i det egna släktet Bubulcus på grund av sin avvikande ekologi och morfologi.^[4]^[5] Senare studier av kärn-DNA och mitokondrie-DNA visar dock att Bubulcus tillhör samma klad och ligger inbäddad i Ardea, varför kohägern numera ofta placeras i släktet Ardea.^[2]

Underarter

Kohägern delas upp i två underarter eller behandlas som monotypisk:^[6]

Bubulcus ibis ibis inklusive seychellarum – återfinns i Nordamerika, Sydamerika, Afrika Europa och Mellanöstern. Dess västliga utbredningsgräns går vid Hawaii och den östliga i Iran.
Bubulcus (ibis) coromandus (Boddaert 1783) – orientkohägern återfinns i södra och sydöstra Asien, från Pakistan till Nya Zeeland och Australien.

Det saknas specifika genetiska studier av kohäger och orientkohäger varför uppdelning i två arter fortfarande är osäkert.^[2]

Flyttning

Majoriteten är stannfåglar eller kortflyttare men det förekommer att fåglar efter häckning flyttar längre till andra områden vilket förmodligen är orsaken till att artens utbredning har ökat. Den nordliga populationen som häckar i USA, så långt norr ut som de Stora sjöarna, flyttar söderut om vintern och även delar av populationen av B. i. coromandus flyttar till Australiens kustområden om vintern.

Kohägern i Europa

I Europa häckar kohägern i Frankrike, Portugal, Spanien, Italien och Ryssland och dess utbredningsområde expanderar. Under 1900-talet observerades kohäger bara vid ett tillfälle i Sverige, en död individ som hittade i Åkersberga, Uppland 19 juli 1987. Denna individ var ringmärkt i Spanien 1986.^[7] I och med att kohägerns utbredningsområde expanderat i Europa har den observerats oftare och under perioden 2002 till 2020 observerades det 15 kohägrar i Sverige.^[8] Vid ett tillfällen har dessutom en kohäger av underarten coromandus observeras, men den tros sannolikt inte ha nått Sverige på naturlig väg.^[8]

Ekologi

Häckning och biotop

Dess häckningsområden återfinns i stora våtmarker. Den häckar i kolonier ofta tillsammans med andra hägrar. Paret bygger ett plattformsliknande bo av kvistar i ett träd eller i en buske. Honan lägger mellan tre och fyra ägg, men kullar på upp till nio ägg har observerats. Paret ruvar gemensamt i 22 till 26 dygn och tar sedan även hand om ungarna som är flygga efter 30 till 35 dygn. Den återfinns ofta på torra områden med gräs till skillnad från andra arter inom familjen som förknippas med våtmarker.

Föda

Kohägern lever av insekter, speciellt gräshoppor, och syns ofta flockvis i hagar och liknande där det finns betande boskap som rör upp insekter som fåglarna fångar. Ibland ställer den sig på ryggen av större djur, exempelvis kor, för att komma åt insekter.

Status och hot

Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population, och tros öka i antal.^[1] Utifrån dessa kriterier kategoriserar internationella naturvårdsunionen IUCN arten som livskraftig (LC).^[1] Världspopulationen uppskattas till mellan fyra och knappt tio miljoner individer,^[1] varav det i Europa tros häcka 76 100–92 300 par.^[9]

Stora häckningskolonier i urbana områden ses som en allmän olägenhet och fågeln kan där förföljas, antingen genom störningar för att förhindra bobygge, avlägsnande av bon eller direkt dödande.^[10] I häckningsområdet hotas den av degradering av våtmarksmiljöer och förstörelse genom till exempel dränering för konstbevattning eller för vattenkraft.^[11] I vissa områden är den också utsatt för pesticider.^[12] Arten jagas och handlas med på marknader för traditionell medicin i Nigeria.^[13]

Referenser

Noter

^ [a b c d] BirdLife International 2016 Bubulcus ibis . Från: IUCN 2016. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2021-3. Läst 6 januari 2022.
^ [a b c d] Erling Jirle et al. (2024) "Förändringar i Tk:s lisat: Rapport 14 från Taxonomikommittén", Vår Fågelvärld, vol.83, nr.1, sid:38-42
^ Mark Brazil (2009) Birds of East Asia, Helm Field Guide, A&C Black Publishers, London, sid:124-125, ISBN 978-0-7136-7040-0
^ Sheldon (1987) Auk, nr.104, sid:97-108
^ Svensson, L., Tyrberg, T., Fromholtz, J., & Jirle, E. (2012) Förändringar i listan över holarktis fåglar: Rapport nr 4 från SOF:s Taxonomikommitté, Vår fågelvärld, vol.71, nr.6, sid:42-49, issn 0042-2649
^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2016) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2016 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-08-11
^ Kohägern i Tuna, Roadrunner nummer ett, mars 2008, årgång 16 (utgiven av Club 300), sidorna 6-7, ISSN 1402-2451
^ [a b] Kohäger Arkiverad 8 augusti 2020 hämtat från the Wayback Machine., BirdLife Sveriges raritetskatalog.
^ BirdLife International. 2015. European Red List of Birds. Office for Official Publications of the European Communities, Luxembourg.
^ Kushlan, J.A. and Hancock, J.A. 2005. The herons. Oxford University Press, Oxford, U.K.
^ Balian, L. V.; Ghasabian, M. G.; Adamian, M. S.; Klem Jr, D. 2002. Changes in the waterbird community of the Lake Sevan-Lake Gilli area, Republic of Armenia: a case for restoration. Biological Conservation 106(2): 157-163.
^ Kwon, Y.K., Wee, S.H. and Kim, J.H. 2004. Pesticide Poisoning Events in Wild Birds in Korea from 1998 to 2002. Journal of Wildlife Diseases 40(4): 737-740.
^ Nikolaus, G. 2001. Bird exploitation for traditional medicine in Nigeria. Malimbus 23: 45-55.

Källor

Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom
Mullarney, K. Svensson, L. Zetterström, D. (1999) Fågelguiden, Europas och medelhavsområdets fåglar i fält. Stockholm: Albert Bonniers förlag
Club300, Svenska fågellistan, Kohäger
Handbook of the Birds of Europe, the Middle East, and North Africa: The Birds of the Western Palearctic

Externa länkar

Wikimedia Commons har media som rör kohäger.
Bilder & media
Wikispecies har information om kohäger.
Artförteckning
Wiktionary har ett uppslag om kohäger.
Ordbok
Läten på xeno-canto.org
Cornell Lab of Ornithology - Cattle Egret Information
USGS Patuxent Bird Identification InfoCenter - Cattle Egret
South Dakota Birds - Cattle Egret Information and Photos

[IUCN-1] [a b c d] BirdLife International 2016 Bubulcus ibis . Från: IUCN 2016. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2021-3. Läst 6 januari 2022.

[Jirle-2] [a b c d] Erling Jirle et al. (2024) "Förändringar i Tk:s lisat: Rapport 14 från Taxonomikommittén", Vår Fågelvärld, vol.83, nr.1, sid:38-42

[eastasia-3] Mark Brazil (2009) Birds of East Asia, Helm Field Guide, A&C Black Publishers, London, sid:124-125, ISBN 978-0-7136-7040-0

[Sheldon-4] Sheldon (1987) Auk, nr.104, sid:97-108

[SOF-5] Svensson, L., Tyrberg, T., Fromholtz, J., & Jirle, E. (2012) Förändringar i listan över holarktis fåglar: Rapport nr 4 från SOF:s Taxonomikommitté, Vår fågelvärld, vol.71, nr.6, sid:42-49, issn 0042-2649

[CC-6] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2016) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2016 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-08-11

[7] Kohägern i Tuna, Roadrunner nummer ett, mars 2008, årgång 16 (utgiven av Club 300), sidorna 6-7, ISSN 1402-2451

[rarkat-8] [a b] Kohäger Arkiverad 8 augusti 2020 hämtat från the Wayback Machine., BirdLife Sveriges raritetskatalog.

[9] BirdLife International. 2015. European Red List of Birds. Office for Official Publications of the European Communities, Luxembourg.

[10] Kushlan, J.A. and Hancock, J.A. 2005. The herons. Oxford University Press, Oxford, U.K.

[11] Balian, L. V.; Ghasabian, M. G.; Adamian, M. S.; Klem Jr, D. 2002. Changes in the waterbird community of the Lake Sevan-Lake Gilli area, Republic of Armenia: a case for restoration. Biological Conservation 106(2): 157-163.

[12] Kwon, Y.K., Wee, S.H. and Kim, J.H. 2004. Pesticide Poisoning Events in Wild Birds in Korea from 1998 to 2002. Journal of Wildlife Diseases 40(4): 737-740.

[13] Nikolaus, G. 2001. Bird exploitation for traditional medicine in Nigeria. Malimbus 23: 45-55.

[1]

[2]

[3]

[4]

[5]

[6]

[7]

[8]

[9]

[10]

[11]

[12]

[13]

Navigation

Navigering

Temaportaler