Knutpiska

Knutpiska eller knut (ryska кнут, piska) bestod av flera hopflätade oxsenor eller ogarvade remmar vars ändar var uppdelade. Den har förekommit i flera varianter och det är särskilt den så kallade stora knutpiskan som blivit känd som ett grymt pinoredskap; bestående av ett sextio centimeter långt skaft, på vilket fästes en platt läderrem – runt två gånger skaftets längd, som avslutas med en stor koppar- eller mässingsring, som remsor är fastsatta på; den runt fem centimeter breda ringen avslutas i en längd av sextio centimeter i en udd. Detta var indränkt i mjölk och soltorkat för att göra det hårdare.

Som straffredskap förekom knutpiskan i Ryssland först under det tatariska tidevarvet; den nyttjades ända in i mitten av 1700-talet för prygel av alla slags förbrytare, i synnerhet politiska. Från Katarina II:s tid (1762–1796) inskränktes dess användning till att straffa mördare, kyrkorövare och mordbrännare .

Under Nikolaj I:s tid(1825–1855) avskaffades knutpiskan och ersattes med den tresnärtiga pletj, som i sin tur avskaffades av Alexander II. Den till knut dömde förbrytaren bands stående vid ett par pålar, och rappen föll på dennes blottade rygg; stundom dog de piskade under verkställandet. I politiskt hetsspråk har ordet "knutpiskan" ofta använts som en symbol för självhärskardömets inre styrelse, och särskilt föreställningar om rysk autokrati och hård grymhet.

Källor

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Knut, 1904–1926.