Knut Eriksson (till Nääs)

Knut Eriksson (till Nääs), död mellan 1535 och 1539, var en svensk godsägare och riksråd.

Knut Eriksson omtalas första gången 1491, då han höll ting i Digerviksholm i Österbotten, 1496 höll han ting i Kalvola socken. 1502 omtalas han som häradshövding i Norrbotten. År 1504 utnämndes Knut Eriksson till riksråd, och 1506 var han på förslag till lagman över norra Finland, men Henrik Stensson (Finne) utnämndes istället. 1511 var han lagman över Satakunta och Österbotten. År 1520 befalldes han med övriga av Finlands inflytelserikaste adel av Kristian II att infinna sig i Stockholm, men hörsammade inte uppmaningen.

I juni 1523 befann han sig med den svenska hären och deltog i Gustav Vasas dagtingan med Stockholms stad. Riksråd samma år och fick som evärdigt frälse gårdarna Kaakkila och Tondura i Vesilax socken. Knut Eriksson utsågs även detta året som sändebud till Ryssland att underhandla om fred. Deltog som riksdagsman vid riksdagen i Västerås 1525, år 1527 erhöll han Närpes socken med alla kungliga rättigheter i förläning, och 1528 stadfästelse på lagmansrätten över Österbotten och Satakunta. Han behöll sitt ämbete fram till 1535, då det i anseende till hans höga ålder överlämnades till sonen, Jöns Knutsson Kurck den äldre.

Genom giftet med Elin Kurck, dotter till domaren Klas Korke, blev hans barn besläktade med den äldre Kurckätten (utdöd på svärdssidan 1522), och de valde att ta upp denna ätts namn. Sonen Jöns Knutsson Kurck blev stamfar för den friherrliga ätten Kurck.

• Gustaf Elgenstierna, Svenska Adelns ättartavlor, Stockholm 1928

• https://runeberg.org/anrep/2/0528.html
• https://web.archive.org/web/20110517235354/http://www.sls.fi/blf/artikel.php?id=302
• https://runeberg.org/frfinl/0258.html