Kjeld Olesen

Kjeld Støttrup Olesen, född 8 juli 1932 i Köpenhamn, död 25 juli 2024,^[1][2] var en dansk socialdemokratisk politiker och minister, bland annat försvarsminister 1971–1973 och utrikesminister 1979–1982. Han var folketingsledamot 1966–1979 och 1981–1987.

Kjeld Olesen var son till hemvärnskonsulten Anker Olesen (1902-1955) och Severa Madsen (1908-1973). Han ville bli sjöman, men förhindrades av en höftskada.^[3] Efter realexamen (1949) och sjöfartsskola (1950) arbetade han på rederiet Lauritzen (1950-1953) innan han bytte till en politisk karriär 1953, då han blev ordförande av Danmarks Socialdemokratiske Ungdoms centralavdelning (1953-1954).^[4] Han var därefter sekreterare för Atlantsammenslutningen (1954-1956), politisk sekreterare för Köpenhamns socialborgmästare Urban Hansen (1956-1957), sekreterare för Det kooperative fællesforbund (1957-1958) och för Socialdemokratiet i Storkøbenhavn (1958-1962).^[4][3] Han var därefter partiets organisationssekreterare till 1966, då han blev invald i Folketinget för Rødovres valkrets.^[3] Han var även ledamot i de verkställande utskotten för Arbejdernes Oplysningsforbund (1962-1967), Socialdemokratiet i Köpenhamnsområdet (1962-1966) samt av partiets verkställande utskott.^[3] I Folketinget var han ledamot i försvarskommittén (1969-1971) och utrikesnämnden (1969-1971) samt partiets försvarspolitiska ordförande.^[3] Han var samtidigt redaktör på partiets tidskrift Verdens Gang/Ny Politik (1967-1969 & 1970-1971).^[3] Han redigerade även böckerna Mål og Midler (1969), Forsvaret til Debat (1970) och Danmark hvad nu? (1975).^[4]

Olesen var aktiv i den antikommunistiska underrättelsetjänsten Firmaet, för vilken han utförde spionage på kommunisterna Alfred Jensen och Ragnhild Andersen.^[5] Han var även aktiv i Arbejderbevægelsens Informationscentrals antikommunistiska aktiviteter.^[5]

Olesen utsågs till försvarsminister i Jens Otto Krags tredje regering 1971. Han genomförde rationaliseringar av försvaret och väckte viss uppståndelse genom sin välvilliga inställning gentemot Christiania.^[3] Han lämnade ministerposten 1973 för att bli vice partiordförande samt politisk ordförande (1973-1979). Han stod bland annat bakom principprogrammet Solidaritet, lighed og trivsel, som antogs på partiets kongress 1977, samt en del mindre arbets- och kommunalpolitiska program.^[3] Han var även ledamot i Radiorådet (1975-1977) innan han utsågs till infrastrukturminister 1977.^[4] Här efterlämnade han inga anmärkningsvärda spår och blev utbytt 1978, då den nya regeringspartnern Venstre var emot den Stora Bältsförbindelse som Olesen arbetade för.^[5] Han blev invald i Europaparlamentet 1979 med det största röstetalet bland partiets kandidater. Hans mandatperiod i Strasbourg var emellertid kort, innan han utsågs till utrikesminister i Anker Jørgensens fjärde regering. Denna post innehade han till regeringens avgång 1982. Han råkade i konflikt med Nato då han poängterade att Danmark inte obetingat kunde godkänna en modernisering av Europas kärnvapen.^[5] Efter varning från den amerikanska utrikesministern Cyrus Vance, som menade att Danmark kunde splittra Nato, gick Olesen med på moderniseringen.^[5] Han fortsatte dock att arbeta för att göra Norden till en kärnvapenfri zon.^[5] Han ansåg vidare att Danmark skulle bojkotta OS i Moskva 1980 på grund av Sovjetunionens invasion av Afghanistan året innan.^[5] Denna linje underkändes dock av statsminister Anker Jørgensen.^[5]

Som ordinarie folketingsledamot från 1982 gjorde Olesen sig bemärkt för sitt deltagande i Greenpeaces protestaktion mot de franska kärnvapensprängningarna i Stilla havet 1985.^[3] Detta skildrade han i boken Man kan ikke sænke en regnbue (1985).^[3] Han lämnade Folketinget 1987 och arbetade sedan som lärare på LO-skolan (1989-1991) och som föredragshållare.^[3] I perioden 1988-1994 seglade han som skeppsassistent och tog sedan en styrmansexamen 1995.^[3] I boken Det robotierede menneske (1997) skildrade han välfärdssamhällets problem.^[3]