Kisel

Kisel
Nummer 14 Tecken Si Grupp 14 Period 3 Block p
C ↑ Si ↓ Ge Aluminium ← Kisel → Fosfor     [Ne] 3s2 3p2             14Si                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                         Emissionsspektrum
Generella egenskaper
Relativ atommassa	28,085 [28,084–28,086][1] u
Utseende	Mörkgrå, blåaktig
Fysikaliska egenskaper
Densitet vid r.t.	2,329 g/cm3
– flytande, vid smältpunkten	2,57 g/cm3
Aggregationstillstånd	Fast
Smältpunkt	1 687 K (1 414 °C)
Kokpunkt	3 538 K (3 265 °C)
Molvolym	12,06 × 10−6 m³/mol
Värmevärde	−9 055 J/(kg × K)
Smältvärme	50,66[2] kJ/mol
Ångbildningsvärme	383[3] kJ/mol
Specifik värmekapacitet	703[4] J/(kg × K)
Molär värmekapacitet	19,789 J/(mol × K)
Ångtryck Tr. (Pa) 1 10 100 1 k 10 k 100 k Te. (K) 1 908 2 102 2 339 2 636 3 021 3 537
Atomära egenskaper
Atomradie	111 pm
Kovalent radie	111 pm
van der Waalsradie	210 pm
Elektronaffinitet	133,6 kJ/mol
Jonisationspotential	Första: 786,5 kJ/mol Andra: 1 577,1 kJ/mol Tredje: 3 231,6 kJ/mol Fjärde: 4 355,5 kJ/mol (Lista)
Elektronkonfiguration
Elektronkonfiguration	[Ne] 3s2 3p2
e− per skal	2, 8, 4
Kemiska egenskaper
Oxidationstillstånd	4, 3, 2, 1[5] −1, −2, −3, −4
Oxider (basicitet)	SiO2 (sur), SiO[6]
Elektronegativitet	1,9 (Paulingskalan) 1,916 (Allenskalan)
Diverse
Kristallstruktur	Diamantstruktur
Ljudhastighet	8433 m/s
Termisk expansion	2,6 µm/(m × K) (25 °C)
Värmeledningsförmåga	149 W/(m × K)
Elektrisk konduktivitet	4,35 × 10−4 A/(V × m)
Elektrisk resistivitet	2,3 × 10−6[7] nΩ × m (20 °C)
Magnetism	Diamagnetisk[8]
Magnetisk susceptibilitet	−4,1 × 10−6[9]
Bandgap	1,12 eV
Youngs modul	130–188[10] GPa
Skjuvmodul	51–80[10] GPa
Kompressionsmodul	97,6[10] GPa
Poissons konstant	0,064–0,28[10]
Mohs hårdhet	6,5[10]
Identifikation
CAS-nummer	7440-21-3
EG-nummer	231-130-8
Pubchem	5461123
RTECS-nummer	VW0400000
Historia
Namnursprung	Från latin silex, ”flinta” (ursprungligen silicium).[11][12]
Förutsägelse	Antoine Lavoisier (1787)
Upptäckt och första isolation	Jacob Berzelius[13][14] (1823)
Namngivare	Thomas Thomson (1817)
Stabilaste isotoper
Nuklid NF t1/2 ST SE (MeV) SP 26 {syn.} 2,234 s β+ 5,066 26 27 {syn.} 4,16 s β+ 4,821 27Al 28Si 92,23 % Stabil 29 4,67 % Stabil 30 3,1 % Stabil 31 {syn.} 157,3 min β− 1,492 31 32 Spår 153 a β− 0,244 32 33 {syn.} 6,18 s β− 5,845 33 34 {syn.} 2,77 s β− 4,601 34
Säkerhetsinformation
Säkerhetsdatablad: Sigma-Aldrich
Globalt harmoniserat system för klassifikation och märkning av kemikalier GHS-märkning av farliga ämnen enligt EU:s förordning 1272/2008 (CLP) på grundval av följande källa: [15] Pulver Brandfarlig Skadlig
H-fraser	H228, H319
P-fraser	P210, P305+351+338
EU-märkning av farliga ämnen EU-märkning av farliga ämnen enligt EU:s förordning 1272/2008 (CLP) på grundval av följande källa: [16][17] Granulat Irriterande (Xi) Pulver Brandfarlig (F) Irriterande (Xi)
R-fraser	R11, R36/37/38, R36/38
S-fraser	S22, S26, S36/37/39
NFPA 704 0 1 0
SI-enheter och STP används om inget annat anges.

Kisel är ett halvmetalliskt grundämne med atomnumret 14 och det kemiska tecknet Si (latin: silicium). Kisel kan i likhet med kol bilda fyra kovalenta bindningar, men är inte lika reaktivt som kol. Rent kisel är kristallint och har en grå metallisk färg. Kisel liknar glas och är liksom detta starkt men mycket skört. Kisel är tämligen inert, men reagerar med halogener och baser, dock inte med syror. Kisel har många isotoper, dess masstal kan variera mellan 22 och 44. Den vanligaste isotopen är ²⁸Si (förekomst 92 %).

Kisel förekommer aldrig i fri form i naturen utan som föreningar med kisel, syre och en metall i granit, gnejs, gabbro med flera bergarter eller i jordarter såsom sand och lera. Kisel förekommer även som kiseloxid i form av mineralet kvarts i flera bergarter och jordarter. Kisel har många industriella tillämpningar. Kisel är huvudkomponenten i glas, cement, keramik och de flesta halvledare. Grundämnet är ett av människans och biologins viktigaste ämnen, men djur behöver endast små mängder. Växternas metabolism påverkas i hög grad av kisel.

På grund av likheterna med kol har det ibland föreslagits att liv baserat på kisel skulle vara möjligt (detta kallas alternativ biokemi). Inget kiselbaserat liv har dock uppstått på jorden, och polymerer av kisel är inte lika stabila som sina organiska motsvarigheter eftersom kiselatomen är mycket större än kolatomen. Kisel kan därför inte bilda lika många föreningar som kol. Kisel har även svårt att bilda dubbelbindningar.

Humphry Davy misstänkte att kvarts var en oxid av ett okänt grundämne och började därför undersöka kvartsen. Han började med att lösa kvartsen i lut och gjorde elektrolys med Voltas stapel men det bildades inget ämne med metallisk glans. Gay-Lussac och Thénard framställde kiseltetrafluorid (SiF₄) genom att leda gasformig vätefluorid över kvartspulver. Sedan ledde de kiseltetrafluoriden över varm kaliummetall och de såg en kraftig reaktion. Efter sköljning såg man ett rödbrunt, fast ämne som kanske var orent kisel.

Den svenske kemisten Torbern Bergman betecknade på 1770-talet kiseldioxiden som en jordart. d. v. s. en svårreducerad oxid. Den fick namnet kiseljord av ordet kiselsten. Den som räknas som upptäckaren av kisel är dock Jöns Jacob Berzelius, som 1823 renframställde kisel och det var också han som införde det svenska namnet kisel.^[18] Han upphettade en blandning av kvarts, järn och kol, och då bildades järnsilicid. Han hällde saltsyra på restprodukten och såg att det bildades mer vätgas än av samma mängd järn som han hade från början. Detta betydde att han måste ha framställt kvartsens "metall". Berzelius framställde nu kiseltetrafluorid och lät den reagera med pottaska och fick då en dubbelfluorid (kaliumhexafluorsilikat K₂SiF₆) som han sedan reducerade med metalliskt kalium och sedan behandlade med vatten.^[19]

Dopad kisel är en halvledare och utgör den huvudsakliga beståndsdelen i de flesta aktiva elektroniska komponenter, såsom dioder, transistorer och integrerade kretsar.

• Ett av de största användningsområdena för kisel i legeringar är med aluminium för att producera lättmetallegeringar som samtidigt har hög hållfasthet. Dessa legeringar används ofta i bilar och andra fordon. Över hälften av världskonsumtionen av kisel går till detta ändamål.
• Hos halvledare används kisel som har dopats med andra ämnen och det används i bland annat solceller och transistorer.
• Ett annat legeringsämne som kisel legeras med är järn, denna legering används för sin höga hållfasthet.
• Legering med koppar och zink används i blyfria kopplingar inom VVS.

• Det näst största användningsområdet för kisel är i silikon, polymerer av kisel och syre med organiska sidogrupper. Silikon kan användas för att täta fogar och kan också tillämpas inom medicin, bland annat som kontaktlinser och bröstimplantat.
• Kiseldioxid har väldigt stor användning eftersom det är en av huvudkomponenterna i betong, cement, keramer och glas.
• Kiselkarbid används vid slipning.

Kisel är det näst vanligaste grundämnet i jordskorpan efter syre och om man mäter med vikt tar kisel upp 25,7 % av grundämnena i jordskorpan. Kisel finns oftast i form av kiseldioxid eller i silikatmineral.

Ett av de bästa fyndmineralen för kiseldioxid är vanlig sand.

Kisel framställs industriellt genom reduktion av kiseldioxid med kol vid 1900 K (1627 °C) i ljusbågsugnar.

SiO₂ + C → Si + CO₂

Flytande kisel samlas då i botten av ugnen och kan tappas av med en renhet av cirka 98 %. Ultrarent kisel kan sedan framställas genom klorering till kiselklorid (SiCl₄) som sedan reduceras med zink. Sedan gjuts kiselmetallen till stavar som förs genom spolar med högfrekvent växelström; när stavarna förs genom spolarna puttas föroreningar bakåt och rent monokristallint kisel bildas.

Kiselmetall kan också framställas genom reduktion av kiseldioxid med aluminium eller magnesium. När man använder aluminium måste svavel tillsättas till reaktionen för att ge värme åt reaktionen men då bildas giftigt svavelväte vid sköljningen. Men när man använder magnesium bildas brandfarlig silangas vid sköljningen.

SiO₂ + 2Mg → Si + 2MgO

3SiO₂ + 2Al → 3Si + 2Al₂O₃

• Periodiska systemet
• Silan
• Kiseldioxid

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Silicon, tidigare version.

• Nationalencyklopedin11. Bra Böcker. 1989. sid. 58. ISBN 91-7024-621-1 
• Sherwood, Martin (1990). Kemin, Grundämnen & föreningar. Bonniers. sid. 38. ISBN 91-34-50893-7 

• Wikimedia Commons har media som rör Kisel.
  Bilder & media

Periodiska systemet 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18  1  H He  2  Li Be B C N O F Ne  3  Na Mg Al Si P S Cl Ar  4  K Ca Sc Ti V Cr Mn Fe Co Ni Cu Zn Ga Ge As Se Br Kr  5  Rb Sr Y Zr Nb Mo Tc Ru Rh Pd Ag Cd In Sn Sb Te I Xe  6  Cs Ba Lu Hf Ta W Re Os Ir Pt Au Hg Tl Pb Bi Po At Rn  7  Fr Ra Lr Rf Db Sg Bh Hs Mt Ds Rg Cn Nh Fl Mc Lv Ts Og La Ce Pr Nd Pm Sm Eu Gd Tb Dy Ho Er Tm Yb Ac Th Pa U Np Pu Am Cm Bk Cf Es Fm Md No Metaller Halvmetall Icke-metaller Okända kemiska egenskaper Alkalimetall Alkalisk jordartsmetall Lantanoid Aktinoid Övergångsmetall Övrig metall Diatomisk icke-metall Polyatomisk icke-metall Ädelgas