Kirill Vladimirovitj av Ryssland

Kirill Vladimirovitj av Ryssland
Född	12 oktober 1876[1] Pusjkin
Död	12 oktober 1938[2] (62 år) Neuilly-sur-Seine, Frankrike
Begravd	Peter-Paulkatedralen
Medborgare i	Kejsardömet Ryssland
Utbildad vid	Marinakademin Kuznetsov Ryska sjökadettkåren
Sysselsättning	Militär
Befattning
Head of the House of Romanov
Maka	Victoria Melita av Sachsen-Coburg-Gotha (g. 1905–1936, makas/makes död)[3]
Barn	Marija Romanova (f. 1907) Kira Romanova (f. 1909) Vladimir Kirillovitj av Ryssland (f. 1917)
Föräldrar	Vladimir Alexandrovitj av Ryssland[4] Marie av Mecklenburg-Schwerin
Släktingar	Andrej Vladimirovitj av Ryssland (syskon) Helena Vladimirovna av Ryssland (syskon)
Utmärkelser
Riddare av Sankt Alexander Nevskij-orden Kungliga Serafimerorden Guldsabel "för tapperhet" Hederslegionen Storkors av Torn- och svärdsorden Frälsarens orden Andreasorden Sankt Vladimirs orden, fjärde klassen Sankt Annas orden, första klass Sankt Vladimirs orden, tredje klass Ryska vita örnens orden Sankt Stanislausorden, första klassen Krysantemumorden
Redigera Wikidata

Storfurste Kirill Vladimirovitj av Ryssland (Kirill Vladimirovitj Romanov), född 12 oktober 1876 (nya stilen), död 12 oktober 1938, var en medlem av den ryska tsarfamiljen.

Han var son till storfurst Vladimir Alexandrovitj av Ryssland och Marie av Mecklenburg-Schwerin. Kirill inträdde 1896 i marinen. Under februarirevolutionen 1917 och efter tsarens abdikation var Kirill tvungen att svära trohet till den provisoriska regeringen med sitt regemente och bar ett rött revolutionärt band på sin uniform. Efter oktoberrevolutionen flydde Kirill och Victoria Melita till Finland, och sedan till Coburg i Tyskland. Så småningom flyttade familjen till Frankrike och Bretagne, där de stannade resten av sina liv. Efter tsar Nikolaj II:s och hans bror Michaels död blev Kirill överhuvud för den kejserliga familjen och titulär tsar och autokrat över Ryssland. Han titulerade sig "Tsar i exil" från 1924 fram till sin död.

Han var son till storfurst Vladimir Alexandrovitj av Ryssland och Marie av Mecklenburg-Schwerin. Kirill inträdde 1896 i marinen.

Storfurst Kirill gifte sig med sin kusin, prinsessan Victoria Melita av Sachsen-Coburg-Gotha i Tegernsee den 8 oktober 1905. Victoria var dotter till hertig Alfred av Sachsen-Coburg-Gotha, son till drottning Viktoria I av Storbritannien. Victoria Melitas mor var storfurstinnan Maria Alexandrovna av Ryssland, Kirills faster, dotter till tsar Alexander II av Ryssland.

Giftermålet orsakade en skandal bland Europas kungliga hov eftersom prinsessan hade skilt sig från sin förste make, storhertig Ernst Ludvig av Hessen, som också var hennes kusin. Storhertigens syster var Alexandra Fjodorovna, hustru till Nikolaj II. Tsaritsan tyckte redan illa om sin svägerska och kusin, och opponerade sig starkt mot giftermålet. När Kirill skulle återvända till Ryssland tog tsaren bort hans underhåll och hans position vid marinen.

Efter flera dödsfall i familjen blev emellertid Kirill nummer tre i successionsordningen till tsartronen 1909; tsaren gav tillbaka alla titlar till Kirill och gav honom också tillåtelse att återvända med sin familj till Ryssland. Hans hustru fick rätten att titulera sig storfurstinna av Ryssland, från och med nu titulerades hon Hennes kejserliga höghet storfurstinnan Viktoria Feodorovna.

Storfurst Kirill och prinsessan Victoria Melita fick tre barn:

• Storfurstinnan Maria Kirillovna av Ryssland (1907–1951) gift med Fredrik Karl av Leiningen
• Storfurstinnan Kira Kirillovna av Ryssland (1909–1967) som gifte sig med Louis Ferdinand av Preussen
• Storfurst Vladimir Kirillovitj av Ryssland (1917–1992) som blev pretendent till titeln "Tsar av Ryssland" efter faderns död

Efter Februarirevolutionen 1917 och efter tsarens abdikation ställde Kirill sig omedelbart till riksdumans förfogande, erkände den nya regimen och bar ett rött revolutionärt band på sin uniform. Efter Oktoberrevolutionen flydde han med sin familj till Haiko gård i Finland, sedan till Coburg i Tyskland och bosatte sig 1920 i Frankrike och Bretagne, där de stannade resten av sina liv. Kirill flyttade under sin emigranttid främst mellan Coburg i Tyskland och den lilla orten Saint Briac i Bretagne i Frankrike.^[5]

Efter tvister bland Romanovdynastins ättlingar och de ryska monarkisterna proklamerade han sig 1922 som den ryska tronens kurator. Fogande sig i sin hustrus önskningar förklarade han sig, enligt lagarna för det ryska kejsardömet, 1924 som tsar i exil i Paris. I sitt politiska program höll sig Kirill till den moderata konstitutionella monarkin. Han vann endast ett fåtal anhängare, vilka själva kallade sig "legitimister" (legitimisty, på ryska легитимисты), vilket betonade "legitimiteten" i Kirills pretendentskap, medan de av andra benämndes "kirillovtser". Opponenterna till Kirill kallades för "de oförutbestämda" (nepredresjentsy, på ryska непредрешенцы), som trodde att efter de revolutionära händelserna var den enda lösningen att sammankalla en zemskij sobor (parlamentet i det feodala Ryssland) för att välja en ny monark. Hans anhängare vann starkt stöd hos tyska monarkister.

Kirill hade det starkaste stödet hos en grupp legitimister som var kända som Mladorossy, en rysk monarkistisk emigrantorganisation som var mycket influerad av fascismen - trots det tog de avstånd från andra fascistiska rörelser. Gradvis började organisationen uttrycka prosovjetiska sympatier och man argumenterade för att monarkin och den sovjetiska bolsjevismen kunde samexistera fridfullt (deras slogan var "Tsaren och Sovjeterna"). Kirill blev mer försiktig med organisationen när han upptäckte att grundaren Alexander Kazem-Bek syntes med en agent från OGPU. Kirill accepterade Kazem-Beks frivilliga avsägelse. Sonen Vladimir fortsatte att ha band med organisationen under det andra världskriget.

Hans ende son, Vladimir, efterträdde honom som överhuvud för dynastin Romanov.

• Riddare av Elefantorden, 18 oktober 1928.^[6]
• Riddare av Serafimerorden, 13 juli 1912.^[7]

• Wikimedia Commons har media som rör Kirill Vladimirovitj av Ryssland.