Kautokeino kommun

	Kautokeino kommun
	Kautokeino kommune; Guovdageainnu suohkan
	Kommun
	Beaivváš Sámi Našunálateáhter
Kommunflagga	Kautokeino kommunvapen
Land	Norge
Fylke	Finnmark fylke
Koordinater	69°0′41″N 23°2′29″Ö / 69.01139°N 23.04139°Ö
Centralort	Kautokeino
Area	9 707,35 km² (2020)
- land	8 968,87 km² (2020)
- vatten	738,48 km²
Folkmängd	2 847 (2023)
Befolkningstäthet	0 invånare/km²
Grundad	1851
- Utbruten ur	Porsangers kommun (1851)
Politik
- Kommunstyrelsens; ordförande	Hans Isak Olsen (2019–) (Kautokeino Fastboendes Liste)
Tidszon	CET (UTC+1)
- sommartid	CEST (UTC+2)
Kommunkod	2011 (–2019); 5430 (2020–2023); 5612 (2024–)
Geonames	779327
Målform	bokmål och nordsamiska
	Översiktskarta Översiktskarta
	Wikimedia Commons: Kautokeino (municipality)
	Webbplats: https://www.guovdageainnu.suohkan.no/
	Redigera Wikidata

Kautokeino kommun (nordsamiska: Guovdageainnu suohkan, norska: Kautokeino (info) kommune) är en kommun i Finnmark fylke i norra Norge. Väg E45 går genom Kautokeino kommun.

Av befolkningen i Kautokeino kommun talar 80-90 % nordsamiska. Kommunen har både samiska och norska som administrationsspråk och kommunen ingår i förvaltningsområdet för samiska språk. Kommunen är till ytan den största i Norge och har ungefär 2.900 invånare.

Kautokeino kommun gränsar i norr mot kommunerna Kvænangen och Alta, i öster mot Karasjoks kommun och i väster mot Nordreisa kommun. I söder gränsar kommunen mot Enontekis kommun i Finland. Kommunens centralort är orten Kautokeino (Guovdageaidnu) och andra orter är Máze (Masi), Stornes och Sjuosjavri.

Historia

Kautokeinoområdets nationella tillhörighet var redan under 1500-talet omstridd. Kung Karl IX av Sverige beordrade under sin regeringstid att svenska kyrkor skulle anläggas längs älvarna i området, något som dock inte realiserades då. År 1673 inrättades emellertid ett svenskt pastorat i Kautokeino, lydande under Härnösands stift, men byggandet av en församlingskyrka kom till stånd först 1701, året för tätortens grundande, under församlingens tredje kyrkoherde Anders Nicolai Tornensis.

Områdets svenska överhöghet upphörde 1751 genom att Sverige då avträdde det genom Strömstadstraktaten, en generell gränsreglering med Danmark-Norge. Detta ledde till protester från borgare i Torneå, vilka därmed förlorade sina handelsrättigheter i området.

1851 grundas Kautokeinos kommun ur delar av Kistrands kommun som 1866 bytte namn till Porsanger.^[6]

År 1852 ägde Kautokeinooroligheterna rum, då byns handelsman och länsman dödades vid ett upplopp, och ett antal personer misshandlades, av andligt väckta samer.

Den danske fotografen Sophus Tromholt publicerade bilder av landskap och samiskt folkliv i Kautokeino i Billeder fra lappernes land år 1885.

Från september 1987 har kommunen ett officiellt samiskt namn, Guovdageaidnu.^[6]

Kautokeino kommun är ett centrum för samisk kultur och utbildning. Där finns Samiska högskolan med forskning i högskolans forskningsinstitut Samisk forskningsinstitutt. Högskolan är lokaliserad till den år 2009 invigda samiska vetenskapsbyggnaden Diehtosiida, där också Samisk arkiv och resurscentret för ursprungsbefolkning Gáldu är inrymda.

Beaivváš Sámi Teahter är också lokaliserad i Kautokeino.

Buletjavris lägerområde, 2,5 kilometer från tätorten Kautokeinos centrum. utgör den norra slutstationen för vandringsleden Nordkalottleden.

Befolkningsutveckling

Befolkningsutvecklingen i Kautokeino kommun 1955–2020^[7]

År			Folkmängd
1955			1 670
1960			1 863
1965			2 155
1970			2 507
1975			2 791
1980			2 855
1985			2 925
1990			2 953
1995			3 141
2000			3 068
2005			2 997
2010			2 949
2015			2 914
2020			2 910
Anm: Uppgifterna avser förhållandena den 1 januari.

Kautokeino år 1821

”

Byn är nästan övergiven på sommaren. Renarna och boskapen äro på bete och endast få människor synas till, de flesta invånare har dragit till bergen eller befinner sig på fiske i vid kusten. I byn finnes tio eller tolv gårdar. Boningshusen voro uppförda av stockar och de för boskapen avsedda byggnaderna av torv eller sten. Kreatursuppsättningen på platsen utgjordes av ungefär femtio kor, hundrafemtio får, fyra eller fem oxar och omkring tvåhundrafemtio renar, av vilka omkring hälften var inkörd. Några hästar funnos icke.

... Men huru fattigt och uselt är icke det hus, som utgör boning för Församlingens Pastor! Det var nu öde och tillslutet, liksom flera av de övriga husen. ...En så eländig Prästegård, som denna, belägen i Finnmarkens Lappmark, har jag aldrig förr sett. Men Prästen bodde också nu icke här: om våren flyttar han ned till Norska kusten, tillbringar där sommaren och återkommer hit om hösten. Besynnerligt nog, att han ändå kan uppehålla sig 6 à 8 månader i Kautokeino, och just på årets sorgligaste tid, de mörka nattlika dagarna.

Men rörelse är likväl om vintern här något livligare: Finnarna (Nybyggarna eller Qvänerna) återkomma då med sin från havet hemförda fisk, öppna de nu tillstängda husen och utbreda genom sin verksamhet mera livlighet i trakten...Äntligen komma även lapparna med sina renar: de uppsätta sina kåtor runt omkring, på två, tre mils avstånd, samt förse byns invånare med hudar, kött, ost och allt det nyttiga, som renhjordarna giva.

„

– Johan Wilhelm Zetterstedt, 1821^[8]