Karl zu Schwarzenberg

Karl zu Schwarzenberg
Porträtt av Karl zu Schwarzenberg.
Titlar
Prins zu Schwarzenberg
Major
Tidsperiod	1792–1796
Generalmajor
Tidsperiod	1796–1799
Generallöjtnant
Tidsperiod	1799–1809
Österrikes ambassadör till Ryssland
Tidsperiod	1806–1809
General av kavalleriet
Tidsperiod	1809–1813
Fältmarskalk
Tidsperiod	1813–1820
Militärtjänst
I tjänst för	Tysk-romerska riket Österrike
Tjänstetid	1789–1820
Grad	Fältmarskalk
Slag/krig	Franska revolutionskrigen Slaget vid Le Cateau-Cambrésis Slaget vid Amberg Slaget vid Würzburg Slaget vid Hohenlinden Napoleonkrigen Slaget vid Wagram Napoleons ryska fälttåg Slaget vid Gorodechno Slaget vid Vawkavysk Slaget vid Dresden Slaget vid Kulm Slaget vid Leipzig Slaget vid Bar-sur-Aube Slaget vid Arcis-sur-Aube Slaget vid Fère-Champenoise Slaget om Paris
Personfakta
Född	15 april 1771 Wien, Österrike
Död	15 oktober 1820 (49 år) Leipzig, Sachsen
Släkt
Frälse- eller adelsätt	zu Schwarzenberg
Far	Johann Nepomuk Anton von Schwarzenberg
Mor	Marie Eleonore av Öttingen-Wallerstein
Barn	Tre barn (tre söner)
Heraldiskt vapen
Grevliga ätten Schwarzenbergs vapen

Karl Philipp zu Schwarzenberg, född 15 april 1771 i Wien, död 15 oktober 1820 i Leipzig, var en österrikisk furste, diplomat och fältherre som ofta utmärkte sig under fälttågen mot Napoleon. Han var farbror till Felix zu Schwarzenberg.

Biografi

Schwarzenberg avancerade från major 1792 till fältmarskalklöjtnant 1800. Under fälttåget 1805 förde han befälet över en armékår under general Karl Mack, och vid Ulm räddade han större delen av kavalleriet från att dela den övriga härens öde att tillfångatas. År 1808 blev Schwarzenberg österrikiskt sändebud i Sankt Petersburg.

Efter slaget vid Wagram, där han deltog och efteråt utnämndes till general av kavalleriet, skickades han till Paris för att underhandla om giftermål mellan Napoleon och ärkehertiginnan Maria Lovisa. På anhållan av Napoleon, vars förtroende han i högsta grad vunnit, fick han 1812 befälet över den österrikiska hjälpkår som skickades mot Ryssland, men förhöll sig i enlighet med sin regerings förändrade politik rätt overksam under franska arméns återtåg.

År 1813, utnämnd till fältmarskalk, försökte han i Paris få till stånd ett allmänt fredsslut. När detta misslyckats och Österrike slutit sig till Frankrikes fiender fick han befälet över de allierades huvudarmé, bömiska armén, sammansatt av österrikare, ryssar och preussare. Han löste med framgång sin svåra uppgift, vilken krävde såväl diplomatisk smidighet och erfarenhet som militär skicklighet.

Driven tillbaka från angreppet på Dresden i augusti samma år besegrade han några dagar senare Dominique Vandamme vid Kulm och vann i oktober i förening med de allierades övriga arméer över Napoleon själv den lysande segern vid Leipzig. Därefter marscherade Schwarzenberg över schweiziskt område in i Frankrike, där han besatte Langresplatån.

I förening med Gebhard von Blücher slog han Napoleon vid La Rothière och ryckte an mot Paris, men vek åter undan efter dennes segrar i trakten av Montmirail. Denna reträtt har mycket klandrats, liksom Schwarzenbergs försiktiga, i 1700-talets metoder fångna strategi över huvud. Denna bör dock även ses i samband med den österrikiska politiken, som inte åsyftade Napoleons krossande, utan endast ville tvinga honom till billig fred.

I februari 1814 återupptogs offensiven. Schwarzenberg segrade vid Bar-sur-Aube och Arcis-sur-Aube och ryckte in i Paris den 31 mars. Han utnämndes därefter till president i österrikiska hovkrigsrådet. Under de hundra dagarna kom Schwarzenberg och den armé, som han då anförde vid övre Rhen, ej att spela någon aktiv roll. År 1838 restes till hans minne en ärestod i närheten av Leipzig.

Wikimedia Commons har media relaterad till Karl zu Schwarzenberg.

Källor

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Schwarzenberg, 3. Karl Philipp, 16 december 1916.