Karl August

Karl August av Sverige
Kronprins Karl August iklädd uniform för en svensk fältmarskalk samt med Serafimerordens kraschan på bröstet. Porträtt av Per Krafft d.y.
Titlar
Kronprins av Sverige
Militärtjänst
I tjänst för	Danmark
Försvarsgren	Danmark  Österrike
Grad	General
Slag/krig	revolutionskrigen vid Rhen
Personfakta
Födelsenamn	Fredrik Kristian August av Augustenburg
Född	9 juli 1768
Nationalitet	Dansk
Alma mater	Universitetet i Leipzig
Död	28 maj 1810 (41 år)
Dödsorsak	Hjärtslag
Begravd	Riddarholmskyrkan i Stockholm
Släkt
Frälse- eller adelsätt	Huset Augustenburg, en gren av Huset Oldenburg
Far	hertig Kristian Fredrik av Slesvig-Holstein-Sönderborg-Augustenborg
Mor	Charlotta Amalia av Holstein-Ploen
Heraldiskt vapen

Karl August, ursprungligen Fredrik Kristian August av Augustenburg, född 9 juli 1768 på Augustenborgs slott i Danmark, död 28 maj 1810 på Kvidinge hed, Skåne, var tredje son till hertig Kristian Fredrik av Slesvig-Holstein-Sønderborg-Augustenborg (vars gren av oldenburgska huset härstammade från Kristian III i Danmark) och hertiginnan Charlotta Amalia av Holstein-Ploen samt kortvarigt kronprins av Sverige. Han utsågs till kronprins genom 1809 års successionsordning.

Efter studier, bland annat i Leipzig 1782–1784, gick han 1786 i dansk krigstjänst, blev 1790 generalmajor, tog anställning i österrikiska kavalleriet och deltog i Napoleon I:s revolutionskrig vid Rhen. År 1803 utnämndes han till kommenderande general i sunnanfjällska Norge och anlände dit 1804.

Han fick 1807 en viktigare ställning, sedan freden i Tilsit, med den nya alliansen mellan Frankrike och Ryssland, omöjliggjort de nordiska staternas neutralitet, då Danmark-Norge och Sverige tvingats underordna sig denna allians. Det innebar att Danmark hamnade i konflikt med England och engelska flottornas herravälde på haven i stort sett skar av förbindelsen mellan Norge och Danmark. Detta ledde i sin tur till att en särskild regering måste inrättas i Norge och i denna blev prins Kristian August 24 augusti 1807 ordförande. Norges ställning försämrades, då Danmark 29 februari 1808 enligt fredsfördraget i Tilsit av Napoleon I tvingades förklara krig mot Sverige, och prinsen fick ansvaret både för landets politiska ledning och dess militära försvar.

Sveriges västra armé angrep under Gustaf Mauritz Armfelts ledning, men möttes av kraftigt norskt motstånd. De svenska trupperna drog sig i slutet av juni 1808 tillbaka över gränsen, och de egentliga krigsrörelserna upphörde. Den 7 december 1808 slöts en formell vapenvila med två dagars uppsägning.

Redan tidigt antas prinsen fått veta om missnöjet mot Gustav IV Adolf. Då general Georg Adlersparre 13 mars 1809 med värmländska fördelningen tågade från Karlstad mot huvudstaden för att delta i kungens avsättning, hade prins Kristian dock lovat honom att icke angripa, om icke Fredrik VI befallde det eller ryssarna inbröt i Sverige.

Själv hoppades han till en början på en trestatsskandinavism under sin egen kung, Fredrik VI. Greve Herman Wedel-Jarlsberg, i samråd med flera svenskar (Adlersparre, von Platen, Carl Henric Posse med flera) arbeta för en förening mellan Norge och Sverige under prinsen. Meningen var först, att Norge under honom skulle skilja sig från Danmark och därefter han på grund härav väljas till tronföljare i Sverige.

Under förespeglingar om den svenska tronen och med överdrivna framställningar av den norska vapenvilans betydelse pådrev Adlersparre och hans parti alltså tronföljarvalet i Sverige; inom hemliga utskottet på riksdagen fick förslaget majoritet. Den 15 juli 1809 bifölls det av bondeståndet samt 18 juli av de övriga stånden, hos adeln dock först efter livliga debatter och mot ett betydande antal reservanters som hellre velat uppskjuta valet.

Han motsatte sig upprepade maningar från Fredrik VI att anfalla Sverige, men vägrade samtidigt att ta emot den svenska tronföljden innan han fått sin kungs samtycke. Dessutom vägrade han resa till Sverige förrän freden blivit sluten. Wedel-Jarlsberg och Adlersparres ansträngningar att åstadkomma en resning i Norge, dit Fredrik VI för övrigt skickat först Frederik Julius Kaas och sedan sin svåger prins Fredrik av Hessen för att kontrollera prins Kristian, misslyckades. Hoppet om Norge förgick alltså, och Adlersparres motparti, de så kallade gustavianerna, började under hösten nära förhoppningar om, att prinsen skulle utebli och tronföljarvalet kunna göras om. Även dessa gick dock om intet, och sedan freden med Danmark slutits i Jönköping 10 december 1809, begav sig prinsen i början av januari 1810 till Sverige.

På begäran av Karl XIII, som adopterade honom, antog han namnet Karl August – namnet Kristian hade ingen god klang i Sverige.^[1] Den 22 januari 1810 höll han sitt intåg i Stockholm,[1][2] och 24 januari avlade han på rikssalen sin trohetsed samt mottog ständernas hyllning.[3]

Snart vann han sympatier även i sitt nya hemland. Adlersparre, som hade ett par konferenser med honom medan han ännu var dansk prins, skildrar i ett brev till Karl XIII sitt första personliga intryck av honom:^[1]

Gustavianerna inom hovet och en stor del av högadeln ville dock inte veta av honom.^[2] De hade velat ha Gustav IV Adolfs äldste son till tronföljare. Dessa eleganta världsmän och societetsdamer sade spetsigheter om den lille korpulente och koppärrige "bondprinsens" tafatta och klumpiga sätt i sällskapslivet. Somliga, framför allt medlemmarna av familjen Fersen, visade honom öppet förakt.^[2] Hedvig Charlotta karakteriserar honom som "en tyst och tråkig sällskapsmänniska, som alltid fann sig besvärad i fruntimmers sällskap, men en bra och hederlig karl, även om han saknade högre begåvning och allmänbildning".^[2]

Karl August bidande sin väg fram utan att man kunde ana vilka framtidstankar han hade inom sig. Endast hans bror, Fredrik Kristian av Augustenburg, fick del av dem, och tack vare hans anteckningar vet vi att Karl August umgicks med planer på att försiktigt verka för en ny förening mellan Nordens tre riken. När tiden blev mogen för detta ämnade han själv frivilligt träda tillbaka för danska kungahuset. Skulle denna plan visas sig omöjlig att utförbara så ämnade han adoptera Gustav IV Adolfs son Gustav för den händelse att ynglingen utvecklade sig så att han blev tronen värdig.^[2]

Tills vidare nöjde sig kronprinsen med att iaktta och bida och lät ytterst få ana sina framtidsplaner. Prinsens plötsliga död omintetgjorde dock alla eventuella planer på de olika nordiska ländernas förening under en kung.

Den 28 maj 1810 åkte kronprinsen till Kvidinge hed för att se husarexercis. Han gjorde det från hästryggen, men då han skulle rida ur vägen för en attack, förlorade han plötsligt kontrollen över hästen som satte av i karriär. Prinsen vacklade i sadeln och föll omsider baklänges till marken. De tillskyndande fann honom medvetslös, upplivningsförsök var fåfänga, och efter en halvtimme avled han. Två dagar senare verkställdes obduktion, som utfördes av hans läkare Rossi samt tre tillkallade professorer från Lund. Därvid visades att dödsorsaken var ett slaganfall under ritten. Trots detta spreds snart rykten om att prinsen förgiftats eller på annat sätt bragts om livet. Anklagelserna riktades främst mot de så kallade gustavianerna som ansågs vilja sätta någon av Gustav III:s familj på tronen. I efterspelet av prinsens död ledde det till att riksmarskalken Axel von Fersen d.y. mördades av pöbeln (Fersenska mordet).

Karl August var ogift och barnlös. Under sin korta tid som kronprins hann Karl August motta ett antal hedersbetygelser som följde på hans inträde i det svenska kungahuset. Bland annat utsågs han 18 april 1810 till "förste ledamot" (med senare terminologi hedersledamot) av Kungliga Vetenskapsakademien, och han var den förste att kallas till denna position i akademien.

Monumentet i Kvidinge restes 1826 till minne av kronprins Karl August.

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Karl August, 1904–1926.

1809 och 1810. Tidstaflor af C. A. Adlersparre. Första delen. (1850). (Om historiskt politisk bakgrund och detaljerat händelseförlopp via dokument och egna reflektioner). Alb. Bonniers Förlag, Stockholm.

1809 och 1810. Tidstaflor af C. A. Adlersparre. Andra delen. (1850). (Om historiskt politisk bakgrund och detaljerat händelseförlopp via dokument och egna reflektioner). Alb. Bonniers Förlag, Stockholm.