Karl-Alfred och Ellinor

Karl-Alfred och Ellinor är en berättande sjömansvisa av Evert Taube. Visan publicerades första gången i tidningen Söndags-Nisses julnummer 1918. Därefter fanns den med i Taubes första vissamling Sju sjömansvisor och Byssan Lull, som kom ut 1919. I september 1920 blev den den första visa av Evert Taube som spelades in på grammofon, med Ernst Rolf. Taube själv spelade in den vid sin grammofondebut, den 25 februari 1921.^[1]

Visan framfördes mycket tidigt i Evert Taubes karriär som scenartist. Han sjöng den vid ett framträdande i Smögens godtemplarloge i början av februari 1918 och senare vid sin mer professionella debut som artist, i Cabaret Läderlappen på Hotell Gillet i Stockholm, där Taube medverkade i en föreställning som spelades i januari och februari 1919.^[2]

Visan handlar om den unge och oerfarne sjömannen Karl-Alfred, som följer med en kvinna till hennes lägenhet på tredje våningen i ett hus på Victoria Street i Port Adelaide i Australien. Men han har lurats dit och blir utsatt för ett rånförsök, som han räddar sig från genom att kasta sin portmonä "mellan ögonen" på rånaren.

Visan har publicerats i några olika versioner. I den version som publicerades i Söndags-Nisse, och Taube fick 35 kronor för, stavas till exempel den kvinnliga huvudpersonens namn Elinor. I Sju sjömansvisor och Byssan Lull stavas hon Elinoor och i en version som publiceras i samlingen Sju sjömansvisor från 1934 stavas namnet Ellinor.^[2]

Visans melodi är inte komponerad av Taube själv, utan upptecknad och arrangerad av honom.^[2]

Referenser