Kaliningrad K-5

Kaliningrad K-5
En K-5M under vingen på en MiG-19 på militärhistoriska museet i Kecel i Ungern.
Typ	Jaktrobot
Ursprungsland	Sovjetunionen
Servicehistoria
Brukstid	1956 – 1977
Används av	Kina, Sovjetunionen, Tjeckoslovakien
Produktionshistoria
Tillverkare	Kaliningrad masjinostroitelnyj
Varianter	K-5, K-5M, K-5MS, K-55
Specifikationer
Längd	2,356 meter (K-5, K-5M) 2,428 meter (K-5MS, K-55)
Vikt	83 kg
Spännvidd	550 mm (K-5) 655 mm (K-5M, K-5MS, K-55)
Diameter	200 mm
Stridsspetsvikt	11,3 kg (K-5) 13 kg (K-5M) 15,2 kg (K-5MS, K-55)
Tändrör	AR-10 zonrör
Brinntid	12 sekunder
Styrsystem	Ledstrålestyrning
Vapenbärare	Jak-25K, MiG-17PFU, MiG-19PM, Su-9, J-6
Prestanda
Räckvidd	2–5 km
Maxhöjd	16 000 meter
Maxhastighet	800 m/s

Kaliningrad K-5 (NATO-rapporteringsnamn AA-1 Alkali) var Sovjetunionens första jaktrobot.

Utveckling

Utvecklingen påbörjades 1951 inspirerad av den tyska roboten Ruhrstahl X-4. Det officiella beslutet att utveckla en jaktrobot togs av Sovjetunionens ministerråd 1 april 1952. Den första provskjutningen ägde rum 8 oktober 1953 vid Vladimirovka i Astrachan. Provskjutningen blev lyckad och roboten höll en rak kurs så snart den blivit fångad i ledstrålen. 1954 genomfördes provskjutningar mot målrobotar (Lavotjkin La-17). Dessa visade sig ha så liten radarmålyta att det inte gick att låsa radarn på dem på längre avstånd än 2,5 km, vilket var nära robotens minimiräckvidd. Provskjutningarna avslutades i mars 1955 med en spektakulär nedskjutning av en fjärrstyrd Tu-4 som filmades från en Il-28.

Redan i slutet av 1950-talet började K-5 framstå som obsolet i jämförelse med andra robotar. Trots det byggdes förbättrade versioner av roboten för att beväpna PVO:s Su-9:or. Su-9:ans Sapfir-radar gav något bättre träffchans, men det var först när man försåg roboten med målsökaren från Sidewinder-kopian Vympel K-13 som roboten kunde söka sig mot målet på egen hand utan hjälp av en styrstråle.

Roboten behölls i tjänst in på 1970-talet som beväpning på Su-9 och skrotades i samband med att Su-9 togs ur tjänst.

Konstruktion

Roboten följde styrstrålen från radaravståndsmätaren RP-2 Izumrud-2 (i Su-9 RP-9 Sapfir) som satt monterad i nosen på jaktflygplanet. Piloten styrde roboten genom att hålla målet kvar i siktet tills roboten träffade.

De flesta robotvapen har motorn längst bak eftersom det är den naturligaste platsen för raketmunstycket. På K-5 är dock stjärtkonen upptagen av mottagaren för ledstråleföljaren. Därför sitter motorn monterad i mitten av roboten med två munstycken på var sin sida i höjd med vingarna.

Roboten är uppdelad i sex sektioner. Zonröret, stridsladdningen, styrsystemet, raketmotorn, batteri och servon samt mottagaren.

Varianter

• K-5 (RS-1U) – Första produktionsmodellen.
• K-5M (RS-2U) – Andra produktionsmodellen med större vingyta för bättre stabilitet och större stridsladdning.
• K-5MS (K-51, RS-2US) – Tredje produktionsmodellen med kraftigare roderservon och längre, mer strömlinjeformad flygkropp.
• K-55 (R-55) – Ombyggda robotar med målsökaren från Vympel K-13.
• PL-1 – Kinesisk kopia tillverkad som beväpning för Shenyang J-6.

Prefixet K- står för Kompleks (robotsystem) medan den äldre beteckningen RS- står för Reaktivnyj snarjad pervyj (ungefär ”reaktionsdriven projektil”).

Källor

• ”К-5, РС-1У (изделие ШМ)” (på ryska). Уголок неба. 2004. http://www.airwar.ru/weapon/avv/k5.html. Läst 3 mars 2012. 
• ”К-5М, РС-2У (изделие И)” (på ryska). Уголок неба. 2004. http://www.airwar.ru/weapon/avv/k5m.html. Läst 3 mars 2012. 
• ”К-51, К-5МС, РС-2УС (изделие ИС)” (på ryska). Уголок неба. 2004. http://www.airwar.ru/weapon/avv/k51.html. Läst 3 mars 2012.