KQ Velorum

KQ Velorum
Observationsdata
Epok: J2000.0
StjärnbildSeglet
Rektascension10t 55m 01,002s[1]
Deklination-42° 15′ 03,9625″[2]
Skenbar magnitud ()6,112[3]
Stjärntyp
SpektraltypAp(SiCr)[4]
A0p EuCrSi[3]
B–V-0,061 ± 0,004[5]
VariabeltypAlfa2 Canum Venaticorum-variabel[6]
Astrometri
Radialhastighet ()+23,4 ± 4,0[7] km/s
Egenrörelse (µ)RA: -36,021[1] mas/år
Dek.: +5,157[1] mas/år
Parallax ()8,7507 ± 0,1578[1]
Avstånd373 ± 7  (114 ± 2 pc)
Absolut magnitud ()+0,24[5]
Detaljer
Massa3,0 ± 0,2[8] M
Radie2,53 ± 0,37[8] R
Luminositet105[8] L
Temperatur11 300 ± 400[8] K
Andra beteckningar
HD 94660, CD-41 6220, CPD-41 4992, GSC 07732-02325, HIC 53379, HIP 53379, HR 4263, 2MASS J10550101-4215040, PPM 315855, 1RXS J105501.0-421502, SAO 222422, TD1 15248, TYC 7732-2325-1, uvby98 100094660, KQ Velorum, Gaia DR3 5388486280466017536, Gaia DR2 5388486280466017536, Gaia DR1 5388486207447504512[2][9][10]

KQ Velorum eller HD 94660, är en dubbelstjärna i den norra delen av stjärnbilden Seglet. Den har en genomsnittlig skenbar magnitud av ca 6,11[3] och är mycket svagt synlig för blotta ögat där ljusföroreningar ej förekommer. Baserat på parallax enligt Gaia Data Release 2 på ca 8,75 mas,[1] beräknas den befinna sig på ett avstånd på ca 373 ljusår (114 parsek) från solen. Den rör sig bort från solen med en heliocentrisk radialhastighet på ca 23 km/s.[7]

Observation

KQ Velorum identifierades 1959 först som en kemiskt ovanlig stjärna av Carlos och Mercedes Jaschek, som fann spektrala egenheter i kiselabsorptionsbanden.[11]Den långtidsfotometriska variabiliteten för stjärnan rapporterades 1993 av H. Hensberge, som noterade en möjligen komplicerad ljuskurva med en beräknad period i storleksordningen 2 700 dygn.[12] År 1975 upptäckte E. F. Borra och J. D. Landstreet ett starkt magnetfält på över 1 kG på stjärnan.[13] Mätningar av G. Mathys et al. (1997) av radiell hastighet visade att den är en spektroskopisk dubbelstjärna.[14]

KQ Velorum är ett ofta studerat objekt som ofta används som en magnetisk standardstjärna. Magnetfältet för stjärnan har en dipolstyrka på 7,5 kG, samtidigt som den visar ytterligare kvadropol- och oktopolmoment. Den lutar 16° mot rotationsaxeln. Det längsgående medelfältet är nästan konstant och visar en styrka på -2 kG.[8] Stjärnan är mindre än halvvägs genom sin huvudserieperiod, men roterar mycket långsamt med en period på cirka 2 800 dygn.[8]

Egenskaper

Primärstjärnan KQ Velorum Aa är en blå till vit stjärna i huvudserien av spektralklass Ap(SiCr)[4] eller A0p EuCrSi[3] där spektrumet visar egenheter i europium-, krom- och kiselbanden. Den har en massa som är ca 3[8] solmassor, en radie på ca 2,5[8] solradier och utsänder från dess fotosfär energi motsvarande ca 105[8] gånger solen vid en effektiv temperatur av ca 11 300 K.[8]

Ljuskurva för KQ Velorum, anpassad från Schöller et al. (2020) NASA:s TESS-data [15]

KQ Velorum är en enkelsidig spektroskopisa dubbelstjärna med en fysisk separation på minst 1,25 ± 0,01 AE, en omloppsperiod på 2,32 år och en hög excentricitet (ovalitet) på 0,45.[3] Den synliga komponenten är en Ap-stjärna med en stjärnklassificering av Ap(SiCr),[8] även om den effektiva temperaturen på 11 300 K är en närmare matchning med en spektraltyp av B8.5p.[15] Den klassificeras som en Alfa2 Canum Venaticorum-variabel med en skenbar magnitud som varierar från 6,10 ner till 6,12.[6]

Röntgenobservationer 2016 med Chandra X-ray Observatory tyder starkt på att följeslagaren är en neutronstjärna, vilket skulle göra KQ Velorum till det första kända paret av starkt magnetiska Ap-stjärnor och neutronstjärnor som har upptäckts.[16] Radioemission har också observerats från följeslagaren, vilket ökar sannolikheten att den faktiskt i sig är en binär som innehåller en magnetiskt aktiv stjärna.[17]

Om KQ Velorum B är en neutronstjärna skulle systemet vara produkten av en supernovaexplosion, möjligen av typen elektroninfångning som inte nämnvärt skulle störa omloppsbanan. Den starkt magnetiska Ap-stjärnan skulle sannolikt vara resultatet av en sammanslagning, kanske av en W Ursae Majoris-variabel. Den nuvarande neutronstjärnan kan ha varit den tredje medlemmen av systemet och fick massa under en Roche-lobsöverföring av de binära komponenterna.[16]

Referenser

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, KQ Velorum, 27 november 2023.

Noter

  1. ^ [a b c d e] Brown, A. G. A.; et al. (Gaia collaboration) (August 2018). "Gaia Data Release 2: Summary of the contents and survey properties". Astronomy & Astrophysics. 616. A1. arXiv:1804.09365. Bibcode:2018A&A...616A...1G. doi:10.1051/0004-6361/201833051. Gaia DR2 record for this source at VizieR.
  2. ^ [a b] KQ Vel (unistra.fr). Hämtad 2024-03-03.
  3. ^ [a b c d e] Mathys, G. (May 2017), "Ap stars with resolved magnetically split lines: Magnetic field determinations from Stokes I and V spectra", Astronomy & Astrophysics, 601: 90, arXiv:1612.03632, Bibcode:2017A&A...601A..14M, doi:10.1051/0004-6361/201628429, S2CID 119474886, A14.
  4. ^ [a b] Houk, N. (1978), Michigan catalogue of two-dimensional spectral types for the HD stars, vol. 2, Dept. of Astronomy, University of Michigan, Bibcode:1978mcts.book.....H.
  5. ^ [a b] Anderson, E.; Francis, Ch. (2012), "XHIP: An extended hipparcos compilation", Astronomy Letters, 38 (5): 331, arXiv:1108.4971, Bibcode:2012AstL...38..331A, doi:10.1134/S1063773712050015, S2CID 119257644.
  6. ^ [a b] Samus, N. N.; et al. (2017), "General Catalogue of Variable Stars", Astronomy Reports, 5.1, 61 (1): 80–88, Bibcode:2017ARep...61...80S, doi:10.1134/S1063772917010085, S2CID 125853869.
  7. ^ [a b] Gontcharov, G. A. (November 2006). "Pulkovo Compilation of Radial Velocities for 35495 Hipparcos stars in a common system". Astronomy Letters. 32 (11): 759–771. arXiv:1606.08053. Bibcode:2006AstL...32..759G. doi:10.1134/S1063773706110065. S2CID 119231169.
  8. ^ [a b c d e f g h i j k] Bailey, J. D.; et al. (March 2015), "A comprehensive analysis of the magnetic standard star HD 94660: Host of a massive compact companion?", Astronomy & Astrophysics, 575: 12, arXiv:1501.07494, Bibcode:2015A&A...575A.115B, doi:10.1051/0004-6361/201425316, S2CID 55189944, A115.
  9. ^ Renson, P.; et al. (September 1991), "General catalogue of AP and AM stars", Astronomy and Astrophysics Supplement Series, 89: 429, Bibcode:1991A&AS...89..429R.
  10. ^ "KQ Vel". SIMBAD. Centre de données astronomiques de Strasbourg. Hämtad 2020-10-17.
  11. ^ Jaschek, Mercedes; Jaschek, Carlos (February 1959), "Southern Peculiar A Stars", Publications of the Astronomical Society of the Pacific, 71 (418): 48, Bibcode:1959PASP...71...48J, doi:10.1086/127332, S2CID 121714862.
  12. ^ Hensberge, H. (January 1993), Dworetsky, M. M.; Castelli, F.; Faraggiana, R. (eds.), "Longterm Variability in Cp-Stars", Peculiar versus Normal Phenomena in A-type and Related Stars. International Astronomical Union, Colloquium No. 138, held in Trieste, Italy, July 1992, San Francisco, CA: Astronomical Society of the Pacific, vol. 44, no. 138, p. 547, Bibcode:1993ASPC...44..547H, ISBN 0937707635.
  13. ^ Borra, E. F.; Landstreet, J. D. (December 1975), "Discovery of magnetic fields in four southern Ap stars", Publications of the Astronomical Society of the Pacific, 87: 961–963, Bibcode:1975PASP...87..961B, doi:10.1086/129880, S2CID 121297510.
  14. ^ Mathys, G.; et al. (June 1997), "The mean magnetic field modulus of AP stars", Astronomy and Astrophysics Supplement Series, 123 (2): 353–402, Bibcode:1997A&AS..123..353M, doi:10.1051/aas:1997103.
  15. ^ [a b] Schöller, M.; et al. (October 2020), "The near-infrared companion to HD 94660 (=KQ Vel)", Astronomy & Astrophysics, 642: 6, arXiv:2009.07060, Bibcode:2020A&A...642A.188S, doi:10.1051/0004-6361/202038950, S2CID 221703222, A188.
  16. ^ [a b] Oskinova, Lidia M.; et al. (September 2020), "Chandra X-ray study confirms that the magnetic standard Ap star KQ Vel hosts a neutron star companion", Astronomy & Astrophysics, 641: 8, arXiv:2007.11591, Bibcode:2020A&A...641L...8O, doi:10.1051/0004-6361/202038214, S2CID 220713253, L8.
  17. ^ Leto, P.; et al. (2022), "Discovery and origin of the radio emission from the multiple stellar system KQ Vel", Monthly Notices of the Royal Astronomical Society, 515 (4): 5523–5538, arXiv:2207.14075, Bibcode:2022MNRAS.515.5523L, doi:10.1093/mnras/stac2163.

Media som används på denna webbplats

Vela IAU.svg
Författare/Upphovsman: IAU and Sky & Telescope magazine (Roger Sinnott & Rick Fienberg), Licens: CC BY 3.0
IAU Vela chart
Golden star.svg
(c) I, Ssolbergj, CC BY 3.0
Gold-shaded star.
KQVelLightCurve.png
Författare/Upphovsman: PopePompus, Licens: CC BY-SA 4.0
A light curve for KQ Velorum, adapted from Schöller et al., A&A 642, A188 (2020)