Jurij Lutsenko

Den här artikeln innehåller inaktuella uppgifter och behöver uppdateras. (2024-05) Motivering: L:s liv och karriär de seaste tio årenn saknas, som utnämningen till Ukrainas riksåklagare, iblandningen i Donald Trump–Ukraina-skandalen, m m. Hjälp gärna Wikipedia att åtgärda problemet genom att redigera artikeln eller diskutera saken på diskussionssidan.

Jurij Lutsenko
Jurij Lutsenko, 22 mars 2018.
Född	14 december 1964 (59 år) Rivne[1]
Medborgare i	Sovjetunionen och Ukraina
Utbildad vid	Lvivs polytekniska universitet
Sysselsättning	Politiker
Befattning
Medlem av Verchovna Rada fjärde Verchovna Rada (2002–2005)[2] Ukrainas inrikesminister (2005–2006) Medlem av Verchovna Rada sjätte Verchovna Rada (2007–2007)[3] Ukrainas inrikesminister (2007–2010) Medlem av Verchovna Rada åttonde Verchovna Rada (2014–2016) Ukrainas överåklagare (2016–2019)
Politiskt parti
Framåt Ukraina! Ukrainas socialistparti Europeisk solidaritet
Maka	Iryna Lutsenko
Föräldrar	Vitalij Lutsenko
Utmärkelser
Namngivet skjutvapen Femte klass av Jaroslav den vises orden
Redigera Wikidata

Jurij Vitalijovytj Lutsenko (ukrainska: Юрій Віталійович Луценко), född 1964, är en ukrainsk politiker och statsman. Han deltog aktivt i den orangea revolutionen 2004 och har haft ministerposter i flera ministärer. Under 2010–2013 var han internerad och dömd för maktmissbruk, efter en rättegång som en del setts som politiskt motiverad.

Jurij Lutsenko föddes 14 december 1964 i Rovno, Rovno oblast, Ukrainska SSR, Sovjetunionen. Han växte upp i Rovno i västra Ukraina, där fadern Vitalij Lutsenko var sekreterare i det kommunistiska partiets organisation i Rovno oblast (Obkom) 1966–1986. Efter studier vid Lvovs polytekniska institut arbetade Lutsenko 1989–1994 som chefskonstruktör vid företaget "Gazotron" i Rivne.

Lutsenko blev år 1991 medlem i det ukrainska socialistpartiet (Соціалістична партія України). År 1994 blev han vald till medlem av Rivnes länsråd (den folkvalda församlingen i Rivne oblast). 1996 blev han vald till ordförande i Rivnes länsråds ekonomiska kommitté.

Från september 1997 till september 1998 var han vice minister vid ukrainska ministeriet för vetenskap och teknologi. Från september 1998 till april 1999 var han rådgivare till Ukrainas premiärminister Valerij Pustovojtenko. Från april 1999 till april 2002 var han rådgivare till ordföranden i det ukrainska socialistpartiet: Oleksandr Moroz. Lutsenko var 1996-1998 också partisekreterare i det ukrainska socialistpartiet.

Han blev år 2000 mer allmänt känd i Ukraina som en av ledarna av organisationen "Ukraina utan Kutjma" (Україна без Кучми). I april 2002 blev han också vald till medlem av det ukrainska parlamentet. Han spelade sedan en stor roll i organiserandet av den orangea revolutionen under senhösten 2004. Han blev därefter i början av år 2005 utsedd till inrikesminister i den nybildade regeringen under Julia Tymosjenko. Han stannade sedan kvar på sin post även under premiärminister Jurij Jechanurov och till en början också i premiärminister Viktor Janukovytjs regering. Den 1 december 2006 blev han avsatt av parlamentet.

Sommaren 2006 lämnade Lutsenko det ukrainska socialistpartiet efter att dess ledare Oleksandr Moroz bytt sida och bildat koalition med Regionernas parti och Ukrainas kommunistiska parti. Lutsenko bildade efter att han lämnat regeringen en folkrörelse kallad "Folkets självförsvar" (Народна Самооборона). Denna folkrörelse bildade i april 2007 ett politiskt block med samma namn. Under sommaren 2007 gick detta politiska block samman med flera andra partier och bildade blocket "Vårt Ukraina - Folkets självförsvar" (Наша Україна – Народна Самооборона) där Jurij blev vald till ordförande och förstanamn på blockets valsedel till parlamentsvalet den 30 september 2007. Valblocket fick 14,15 % av rösterna och 72 mandat i parlamentet (Verchovna Rada).^[4]

13 december 2010 åtalades Lutsenko för maktmissbruk och förfalskning av Ukrainas statsåklagare Viktor Psjonka.^[5] 27 februari 2012 dömdes han till fyra års fängelse för förskingring och maktmissbruk. Från 26 december 2010 hölls han fången i Lukjanivskafängelset. Han frigavs 7 april 2013, efter att president Viktor Janukovytj på grund av hälsoskäl benådat honom (samt en meddömd).^[6] Lutsenko och hans politiska allierade anser att domen mot honom var en form av politisk förföljelse från Janukovytjregimen.^[7]

Lutsenko utropade proteströrelsen som en ny "revolution" med argumentet att presidenten Janukovytj har förlorat folkets förtroende och måste avgå.

• Biografi på Svoboda Slova
• Biografi på Korrespondent
• "100 znamenytych ljudej Ukraïny", s.281–284. Folio, Charkiv 2005.

• Narodna samooborona (officiell webbplats)
• Nasja Ukraïna - Narodna samooborona (officiell webbplats)

Euromajdan Händelser och fenomen Euromajdan · Krimkrisen · Presidentvalet i Ukraina 2014 · Arsenij Jatsenjuks regering · Konflikten i östra Ukraina 2014–2015 · "Köp inte ryska varor" Platser Självständighetstorget · Hrusjevskyjgatan · Västra Ukraina Internationella frågor Östligt partnerskap · Eurasiska ekonomiska unionen · Ukrainsk-ryska handelsavtalet 2013 · Rysk-ukrainska gaskonflikten Protesterande Organisationer Oppositionen i parlamentet · UDAR · Fäderneslandsförbundet · Svoboda · Ukrainska nationalistkongressen · Högra Sektorn · UNA-UNSO · Ukrainska Nationell union · Bratstvo · Europeiska unionen Ledare Vitalij Klytjko · Arsenij Jatsenjuk · Oleh Tiahnybok · Petro Porosjenko · Jurij Lutsenko · Oleksandr Turtjynov · Julia Tymosjenko · Andrij Parubij · Andrij Sadovyj · Arsen Avakov · Ruslana · Tetiana Tjornovil · Dmytro Bulatov · Dmytro Jarosj Motprotesterande Organisationer Mykola Azarov-regeringen · Berkut · Regionernas parti · Titusjky · Ryska federationen Ledare Viktor Janukovytj · Mykola Azarov · Serhij Arbuzov · Vitalij Zachartjenko · Oleksandr Jefremov Se även Orangea revolutionen Kategori

Wikimedia Commons har media relaterad till Jurij Lutsenko.