Julbad

Julbad är (eller var) ett bad på julaftonens eftermiddag,^[1][2][a] som dels var en tradition i det svenska och norska^[3][4] bondesamhället,^[5] och idag förekommer i modifierad eller återupplivad form bland svenskar och norrmän, och dels är en obruten tradition av bastubad vid jul i Finland och i finsktalande områden i Sverige, vanligen kallad julbastu.

Där finns en skillnad mellan svensk- och norsktalande områden respektive finsktalande områden (och svensktalande Finland). Det svensk och norska julbadet blev ett karbad i stället för ett bastubad, och det var ofta årets enda varmvattenbad.^{[6][4][3][7][8]} I svenska och norska bygder försvann bastubad stegvis från 1600‑talet till 1700‑talet (allra senast på 1800‑talet), och badande minskade överhuvudtaget, för att nå ett minimum på 1800‑talet.^[3][4][6] När julbadet blev årets enda varmbad kan det till en början ha varit ett bastubad i några svenska och norska bygder, men beläggen för julbastubad där är fåtaliga.^[6] Modern folklivsforskning har påvisat att det har överdrivits i folklig tradition och i hembygdslitteratur hur länge bastubad och julbastu förekommit i Sverige.^[6] Några områden i Sverige har möjligen inte haft en julbadstradition på 1800‑talet.

När svenskar och norrmän började bada oftare på 1900‑talet framstod inomhusbad vid jul inte längre som en händelse som skilde sig från vardagen.^[3] Idag är ”julbad” ett ord som bibehålls eller återupplivas utan att badet behövs för hygien. Folk som rengör kroppen ofta, men vill ha jultraditioner, kallar ett bad vid julen ”julbad”, eller så är ”julbadet” ett sällskapligt vinterbad utomhus eller ett simhallsbad.^[3]

Finland inklusive svenska Finland och vissa finsktalande områden i Sverige har en obruten bastutradition,^[7][6] och där finns en tradition av julbastu (finska: joulusauna) som iakttages av en folkmajoritet i Finland^[9][10].

”Julbad” har alltså tre betydelser: en försvunnen skandinavisk tradition av att bada varmt en gång om året, den levande finska julbastutraditionen, och olika badaktiviteter av yngre datum.

Eftersom badsederna har förändrats mycket under de senaste århundraden i Sverige (utom vissa finnbygder) och i Norge , lämnas en historisk översikt och uppgifter om källor, vilket ej fordras för den kontinuerliga finska badkulturen.

Efter att ursprungligen ha tagit bastubad, badade allmogebefolkningen i det sena bondesamhället (1800‑talet) vanligen ett varmbad om året, julbadet, som var ett karbad.^{[4][11][12][3][7][6]} Därutöver förekom ett antal bad i vattendrag, mindre avtvättningar vid särskilda tillfällen, avsköljningar efter hårt arbete som kolning och skörd, och improviserade bad vid byk av kläder.^[7] En orsak till att varmbad minskade, efter att Norden sedan medeltiden haft en bastukultur, kan vara att det ökade bruket av linne gjorde att tvätt av kläder och sänglinne ersatte tvätt av kroppen.^[4]

Källorna till julbadsseden är ögonvittnesskildringar och nedskrivna andrahandsuppgifter. Samuel Ödmann^[13][1], Abraham Sjögren,^[14] Johan Fogelqvist^[8] och Theresa Brandell^[11] har beskrivit julbad de säger sig ha deltagit i. Petrus Gaslander,^[15] Johannes Sundblad,^[2] Vilhelm Moberg^[16] med flera har i allmänna ordalag lämnat samtida uppgifter om julbadsseden i sina hembygder eller bostadsorter. Information finns också hos folklivsforskare, som återger sagespersoners hörsägenuppgifter om avlagda julbadsseder.^[17][6][3]

Nedan behandlas, i var sitt avsnitt,

• de fåtaliga beläggen för julbastubad bland svenskar och norrmän
• finskspråkiga Nordens julbastu,
• den svenska och norska allmogens julbad i äldre tid (huvudsakligen karbad), och slutligen
• moderna former för julbad.

Julkarbad är väl belagda, men frågan är hur uppgifter om julbastubad bland svenskar och norrmän skall bedömas. Etnologen Ilmar Talve^[b] har dragit slutsatsen att flertalet uppgifter om bastubad i Sverige i det sena bondesamhället är opålitliga; de är ofullständiga, motstridiga, oklara, svävande, generaliserande och undanglidande.^[6] Det gäller även etnologiska uppteckningar med vetenskapliga ambitioner.^[6] En orsak till källmaterialets svaghet är att bastubadandet redan upphört, men sagespersoner ville förklara existensen av byggnaden kallad ”bastu” för folklivsforskare som upptecknade landsbygdens kultur; därför förmedlade sagespersonerna gissningar och hörsägen.^[6] Talve påpekar också att när folklivsuppteckningar gjordes på 1900‑talet var uppgiftslämnare på landet troligen påverkade av skrivna berättelser om att svenskar tidigare badat bastu; sagespersoner påstod att de hört talas om att bastubad förekommit i deras hembygd på 1800‑talet, men de hade inte själva sett detta.^[6] Talve menar också att icke‑akademiska hembygdsförfattare kan ha överdrivit uppgifter om bastubad.^[6] Även Sven Lönborg uppger 1903 att kunskapen om tidigare generationers bastubad då (på 1800‑talet) var diffusa i hela svensktalande Sverige.^[4] Denna källkritik måste iakttagas när man bedömer uppgifter om julbad i bastu i det senare svenska bondesamhället (1800‑talet).

Bastubad hade betydande utbredning i Norden på medeltiden fram till 1600‑talet,^[6][3] även om det är inte påvisat att alla landskap i Skandinavien hade en bastubadskultur.^[6] Sedan minskade bastubadande, och upphörde i stort sett på 1600‑ och 1700‑talen bland svenskar och norrmän.^[6][3] I stora delar av nuvarande Sverige fanns visserligen på bondgårdar på 1700‑ och 1800‑talen^[6] eller in på 1900‑talet^[4] en byggnad benämnd bastu, men minnet av bastuns ursprungliga användning blekande under 1800‑talet.^[4][6] Trots detta fortsatte byggnaden att kallas ”bastu”.^[4] Under 1800‑talet användes bastun mest för att torka lin, malt och säd, och för rökning och torkning av kött.^[4][6][12] Att ”bastur” funnits i en bygd visar alltså inte nödvändigtvis att bastubad eller julbastubad, eller ens karbad, tagits där under bondesamhällets avslutande period.^[6]

I Norge försvann bastubad i stort sett ännu tidigare än i Sverige, fast byggnadsnamnet ”bastu” liksom i många av Sveriges bygder levde kvar.^[4] Å andra sidan fanns i Norge reliktområden, varest bastubad förekom kring mitten av 1800‑talet,^[3][4] längre än i svensktalande Sverige.

Ingen litteratur finns, där en vetenskaplig etnolog beskriver en med författaren samtida levande julbastubadssed i skandinavisktalande Norden, bortsett från svensktalande Finland. De uppgifter som av etnologiska forskare anses autentiska om svenskt julbastubad kommer från Småland, men de uppgifterna måste alltså bedömas i efterhand av den akademiska forskningen. Det finns två skildringar av julbastubad som av författarna uppges beskriva barndomsminnen av julbastubad (Samuel Ödmann och Abraham Sjögren),^[1][14] och en svårtolkad 1700‑talstext (Petrus Gaslander).^[15]

En ofta citerad^{[4][6][13][18]} äldre skildring av ett julbastubad är Samuel Ödmanns skildring från 1750‑talets Värend i Småland, tryckt 1830. Han beskriver ett fullt ångbad med uppvärmd luft, gjutande av vatten på het ugn, björkrisgisslande av huden, och sköljning och tvagning av kroppen – ”ett äkta finskt bad” enligt författaren.^[1] (Den etnologiska termen ”ångbad” är det som vardagligt kallas ”bastu” eller ”bastubad”,^[6] inte turkiskt ångbad.) Samuel Ödmanns skildring har bedömts som i stort sett trovärdig av Ilmar Talve.^[6] Detta julbastubad i Allbo härad Värend under 1700‑talets andra hälft är enligt Ilmar Talve ett undantag, en relikt från ett tidigare skede.^[6]

Andra småländska källor än Ödmann är svårbedömda. Petrus Gaslanders bok om Västbo härad i Småland skrevs i första hälften av 1700‑talet. Gaslander anses av Ilmar Talve vara den viktigaste uppgiftslämnaren som publicerades på 1700‑talet i Sverige, om julbastubad och om bastubad i allmänhet.^[6] Gaslanders kortfattade uppgifter är svårtolkade; han anger bara att badstugan besökes i skymningen på julafton av alla i hushållet, att man knappast badar annars, och att elden ej släcks efter julbastubadet, och värmen ej släpps ut under julnatten, eftersom spökena ville bada.^[15] Talve avvisar inte Gaslander som källa, men tillägger dock att inget är känt om bakgrunden till Gaslanders beskrivning, och att hans bok inte undersökts källkritiskt.^[6]

Abraham Sjögren beskriver i sin påstådda ögonvittnesskildring (tryckt 1905) barndomsminnen om julbastubad vid omkring 1850 i uppvärmd badstuga i Västbo härad. Det var enligt Sjögren ”duktigt hett” i badstugan och att de badande ”blefwo så warma att det riktigt ångade”, samt att ”så länge [de] kunde, sutto [de] kwar i wärmen”.^[14]

Ilmar Talve menar dock att det småländska materialet om (jul)bastu på 1800‑talet inte håller för kritisk granskning.^[6] Enligt Talve bygger uppgifterna om bastubad i Småland hos smålandsfödda författare som Lars Gustaf Teodor Tidander, Gustaf Aldén, Frans Eneström, Gunnar Olof Hyltén‑Cavallius, och hos närkingen Nils Gabriel Djurklou, direkt eller indirekt på de äldre uppgifterna från Ödmans 1700‑talsskildring, som Talve anser vara korrekt, och Gaslanders kortfattade uppgifter från 1700‑talet, vilka inte avisas av Talve^[6]. Talve menar att flera av dessa ”skildringar av småländska julseder med ångbad m.m. äro helt fantastiska; de måste anses vara »Lesefrüchte» (läsefrukter). De ha hämtat sin visdom ur tidigare arbeten och framlagt den med kraftig utbrodering”.^[6]

Men i Småland fanns en starkare folklig uppfattning än i andra svensktalande bygder om att bastu har badats där på 1800‑talet^[6]. Det fanns en uppfattning bland småländsk allmoge att bastu borde vara en del av hembygdens kulturarv. Denna tendens kan ha förstärkts av hembygdslitteraturens tidiga framväxt i Småland. Författare som de ovan nämnda har bidragit till att skapa en tro på att bastubad fanns på 1800‑talet.^[6]

Liksom bland svenskar och norrmän är julbastu i finsktalande områden beroende av att bastur för ångbad finns kvar i folkkulturen. Bastubad har funnits i hela Finland och i de finsktalande bosättningsområden i nuvarande Sverige och Norge.^[6][3] De finsktalande områdena utanför Finland är eller var dels tornedalingars och kväners bosättningar i norr, dels de geografiskt vidsträckta finnskogarna (även kallade finnmarkerna) i mellersta Sverige och östligaste Norge.

Bastubad minskade under 1800‑talet (liksom finska språket och finsk kultur) i flera bygder i Sverige och Norge. I finnskogarna hade bastubadsseden vid tiden 1850–1900 begränsats till ett område som sträckte sig från norska finnskogen över Värmlands finnskogar till västra Dalarnas finnskogar;^[6][7][3] allra längst (in på 1900‑talet) fortsatte bastubad i finnskogarna på ömse sidor om gränsen mellan Värmland och Norge.^[6][3] Tillgängliga källor säger inte huruvida julbastu behölls som en sista relikt av bastubad, när bruket att bada bastu lades av i Sveriges och Norges finnmarker. En uppteckning från Stöde finnbygd i Medelpad uppger att det på 1800‑talet var plägsed att finska bastun skulle uppeldas till jul för julbad,^[19] men det framgår inte huruvida detta var endast en jultradition.

Till skillnad från i Sveriges och Norges finnmarker fortsatte en kontinuerlig bastutradition i finsktalande Norrbotten,^[6][19] och i Finland.

Julbastu är en finsk och finländsk jultradition.^[10][9][20] Åttio procent i Finland går i julbastu, de flesta hemma.^[10] Det var julens viktigaste händelse i äldre tid. Uppvärmningen påbörjades kvällen före julafton, så att alla skulle ha tid att bada i dagsljus (rökbastun tar lång tid att värma och hålls varm länge).^[10] Folktron sade också att sena julbastubad kunde göra bastun hemsökt och vända vattnet i blod,^[10] och efter solnedgången badar de döda,^[9] eller bastutomten (saunatonttu)^[10]. Enligt folktron skall julbastun tagas under tystnad, annars skulle det kommande året bli ett svårt myggår, och bastutomten kunde bli störd.^[10] Att slänga öl på ugnen gåve god kornskörd.^[9] På liknande sätt som värmen behölls i badstugan i 1700‑talets Västbo härad för de döda (se nedan),^[15] lämnades i Finland varmt vatten och öl åt bastutomten^[10].

I modern tid är i finländska husbolags bastu ofta gratis på julafton. I finska bosättningsområden i Norrbottens län är ordet ”joulusauna” belagt på meänkieli (tornedalsfinska).^[21]

Julbastu badas i svenskspråkiga områden i Finland, som Nykarleby^[22] och Åland, fastän bastubad vid 1900-tqlets början inte var närmelsevis så vanligt bland ålänningarna som bland Finlands fastlands finsktalande befolkning^[23].

Julbadet övergick efterhand till att vara ett karbad bland svenskar och norrmän^[4][6][3] – frågan om ett äldre skandinaviskt julbastubad behandlas ovan. Även om bastu fanns, kan julbadet i bastun ha blivit ett karbad redan på 1700‑talet, eller på 1800‑talet.^[12] Sven Lönborg uppger att jul(kar)badet kan ha flyttats ut ur bastun även om en byggnad kallad ”bastu” fanns.^[4] Om bastu saknades, uppges julbadet ha flyttats till annan byggnad;^[5] varvid badet givetvis blev ett karbad.

Eftersom julbadstraditionen spänner över olika tidevarv och landsdelar anges uppgifter om tid och plats i nedanstående översikt om badets genomförande. Det helt svenskspråkiga Åland förefaller ha haft en mellanställning mellan skandinaviska fastlandets badkultur och finska seder; bastubad har inte upphört på Åland, men var betydligt ovanligare än på Finlands fastland^[23], och uppgifter om Åland medtages därför i detta avsnitt.

Julbadet togs vanligen på julaftonens eftermiddag. Enligt Samuel Ödmanns skildring av 1700‑talets julbastubad Allbo härad uppeldades bastun klockan två på eftermiddagen,^[c] och badandet pågick till skymningen.^[1] Enligt Petrus Gaslanders skildring från 1700‑talets Västbo härad besöktes badstugan i ”mörkningen” (skymningen).^[15] Abraham Sjögren uppger i sin (möjligen icke autentiska) skildring från 1800‑talets Västbo härad att julbastubadet togs mellan julmiddagen (som intogs klockan två) och julkvällsvarden.^[14] Enligt Johannes Sundblad samlades man i 1800‑talets Västergötland kring doppgrytan vid middagen (klockan tolv), varefter hela hushållet genomgick en ”tvagningsprocess” (bastu nämns inte), alltså någon tid efter tolv.^[2]

I Jomala på Åland ändrades seden, så att 23 december var julbastudag omkring 1900.^[23]

Frågan om plats och badkärl är aktuell för forskningen när julbadet blivit ett karbad som kunde flyttas från bastun. I Småland och Östergötland finns upptecknade uppgifter om att julkarbad förut tagits i ett kar som placerats i ”bastun”, på den tid när ordet bastu ej längre betecknade ett ångbadhus, men Ilmar Talve bedömer att dessa uppgifter är opålitliga.^[6]

Julkarbad kunde tas i stugan (bostadens huvudrum)^[5][6] eller köket,^[11][6] vilket var vanligt hos mindre bemedlade^[7] (bostadsrummet och köket var i äldre hus ofta samma rum), i ladugården,^[11][4] eller i brygghuset^[3][4].

Karet som användes vid karbad var vanligen improviserat, och kunde vara bryggkar, bykkar, kopparkittel, saltkaret eller skållkaret.^[7] Vilhelm Moberg uppger i sin icke‑skönlitterära skildring av julen i södra Uppvidinge härad omkring 1900 att alla badade på julafton i bykkar eller baljor, utan att byta tvättvatten.^[16]

Varmt vatten kunde hämtas ur bryggkitteln.^[2] I Johan Fogelqvists minnesanteckningar om Västergötland omkring 1850 framgår det inte tydligt att de badande nedsänkte kroppen i ett kar, bara att vatten värmdes i en kittel och att föräldrar, barn, drängar och pigor på icke specificerat sätt tvättade hela kroppen.^[8]

Alla^[15][2] hushållets medlemmar badade i turordning efter kön, ålder och värdighet, med vissa variationer. Husfar badade före husmor, enligt allmänna uppgifter om 1800‑talets bad i Sverige.^[4][24] I Samuel Ödmanns skildring av 1700‑talets julbad i bastu i Allbo härad badade allt manfolk före allt kvinnfolk,^[1] och sist tjänstehjonen. I Ödmanns skildring badade dock drängarna i första bastuvärmen, som ansågs mindre hälsosam.^[1] Husmor kunde bada efter barnen enligt uppgift om 1800‑talets västerbottniska julkarbad.^[11] Enligt Abraham Sjögrens uppgifter om 1800‑talets julbastubad i Västbo härad badade kvinnor före män.^[14] I Kökar på Åland gick män och kvinnor samtidigt i julbastun omkring 1900.^[23]

Att kroppen uppvärmdes av varm luft och vattenånga som bildas vid gjutande av vatten på uppvärmda stenar skildras från 1700‑talets Allbo härad av Samuel Ödmann;^[1] knapphändigare uppgifter från 1700‑talets Västbo härad hos Petrus Gaslander^[15] och den (möjligen opålitliga) uppgiften hos Abraham Sjöberg om 1800‑talets Västbo^[14] nämner varmluft, men inte vattenånga. Ödmann,^[1] och Sjöberg^[14] skildrar sedan avkylning i snö.

Alla andra källor från skandinaviskspråkiga Norden, som bedöms som pålitliga. beskriver karbad i varmt vatten som julbad. I finsktalande bastubadande områden har julbastun givetvis varit ett ångbad.

Efter badet bytte man till bättre kläder, enligt uppgifter om 1800‑talets Västergötland,^[2][8] Västbo härad^[14] och Norge,^[3] och även enligt nyare källor som skildrar karbad i 1900‑talets Nordsmåland.^[24][25]. Samuel Ödmann nämner inte att kläderna byttes vid badet i 1700‑talets Allbo härad.^[1] Men enligt Ödmann lades kläderna ut i vinterkylan under badet, och man gick till sängs påklädd för en kortare vila efter badet.^[1]

Enligt Johannes Sundblad tog man på rent linne i 1800‑talets Västergötland, och i ett välbeställt hus varest tjänstedrängen hade tre omgångar gångkläder, påtogs ”mällaklä’ra” (mellankläderna).^[2] Johan Fogelkvist nämner från samma landskap att de bästa kläderna togs på.^[8]

Bondesamhällets julbad kan antas ha varit vanligt i svensktalande områden, men det är det svårt att visa dess utbredning. Julbadet var möjligen mindre vanligt i svensktalande^[d] Norrland än i södra Sverige på 1800‑talet.^[11] Stora delar av Norge har också haft en julbadstradition.^[4][3]

Samuel Krok nämner ej julbad i sin Urshults pastorats inbyggares seder från 1700‑talet. Avsaknad av uppgifter anses inte vara bevis för att en sed inte fanns. Men den vederhäftige Gustaf Rricsson (född 1820) lämnar så detaljerade uppgifter från Rekarne och Åkers härad i Södermanland, så att det är tydligt, att julbad ej var en sed i dessa bygder år 1830. Gustaf Ericsson uppger att ett årligt bad togs i en sjö, om sådan fanns i närheten, ^[26] alltså under den varma årstiden, inte vid jul. På julafton skedde bara en tvättning, kamning och byte av ”linne och mera kläder”.^[27] Man tvättade sig efter att de sista gästerna gått på julaftons eftermiddag, men före julaftonens stora kvällsmåltid; tvättningen kunde också ske tidigare på dagen.^[27] Tvättning vid helger inskränkte sig till tvättning av huvud, hals och händer,^[26] och julens tvätt och linnebyte skilde sig inte från till exempel nyårsdagens rengöring^[28].

Elden fick inte helt släckas i badstugan, och värmen släpptes ej ut ur badstugan på julnatten i 1700‑talets Västbo härad, eftersom de döda skulle bada.^[15] Innan badvattnet slogs ut slängdes ett träkol i vattnet i Norge på 1800‑talet, för att de underjordiska ej skulle få makt över dem som badat.^[4]

I Norge förekom alkoholförtäring och sällskapligt umgänge före, under eller efter badet, och det var vanligt att utbringa skålen ”Gledelig jul og godt laug” (laug = lög, bad).^[3] Enligt Samuel Ödmann drack männen i 1700‑talets Allbo efter bastun marsöl sötat med honung och kryddat med anis med julbröd.

När hygienen förbättrades miste julbadet sin betydelse som kroppsrengöring.^[3] Kunskapen om att julbad varit en tradition har levat, bland annat genom det skämtsamma uttrycket att man förr badade en gång om året, ”vare sig man behövde det eller inte”^[24]. Bland svenskar och norrmän har sedan 1900‑talet minnet av julbadstraditionen ibland (fast inte allmänt) utvecklats till moderna traditioner, med bad antingen i tempererat vatten arrangerat av badhus och föreningar^[29][30][31] eller vinterbad; vissa gemensamma drag med det traditionella julbadet finns, i form av en festlig inramning.^[3]

Ernst Kirchsteiger har i tv‑serien Jul med Ernst återupplivat ”den gamla traditionen med julbad”.^[32] Hotel och researrangörer kan locka med ”julbad” i svensk herrgårdsmiljö^[33] eller på solsemester^[34].

I Finland är julbastu en kontinuerlig tradition; se ovan.

I Prag^[35] och andra städer i Europa finns julbad utomhus som tradition; i Gijon och London sker det som tävlingssim.^[36]

I novellen ”Gudsfreden” av Selma Lagerlöf skildras förberedelserna för ett julbastubad med björkviskor. Handlingen utspelas i Dalarna, eftersom novellen handlar om dalasläkten ”Ingemarssönerna”, som återkommer i hennes roman Jerusalem.^[37] Den skönlitterära skildringen är ingen primärkälla; Selma Lagerlöf uttrycker 1800‑talets uppfattning om att bastubad förut brukats bland svensktalande allmoge.

Novellens skildring av att dalsk allmoges bastubad (”folk började lägga bort att bada i badstuga och låta piska sig med björkris”) vore samtida med rödmålning av mangårdsbyggnad^[38] kan synas anakronistisk, men Lagerlöfs fiktiva släkt är baserad på invånare i Nås socken, där bastubad möjligen kan ha funnits på 1800‑talet genom påverkan från socknens finnskog^[6].

Lars Widding låter i romanen En tid för vreden^[39] romanfigurerna från stora nordiska krigets bada bastujulbad med dopp i isvak. I den på Märta Helena Reenstiernas dagbok grundade Skuggan av en herrgårdsfröken: romantisk berättelse kring Årstafruns dagbok^[40] skriver Lars Widding om att Årstafrun toge ett julbad, vilket troligen saknar grund, då Märta Helena Reenstierna enligt sin dagbok badade efter arbete som bakning och av hälsoskäl, vilket en gång råkade ske 20 december^[41].