Joint Chiefs of Staff
Joint Chiefs of Staff (förkortat JCS), är ett yrkesmilitärt råd i USA:s försvarsdepartement som består av en ordförande, en vice ordförande, samt stabscheferna vid de fem försvarsgrenarna (exklusive kustbevakningen som ingår i USA:s säkerhetsdepartement). Rådet har till uppgift att bistå försvarsministern, och, om så efterfrågas, nationella säkerhetsrådet och presidenten i militärstrategiska och säkerhetspolitiska frågor.
Joint Chiefs of Staff tillkom under andra världskriget efter en brittisk förebild (Chiefs of Staff Committee) och dess ingående medlemmar delegerades avsevärt ansvar kollektivt och individuellt av president Franklin Roosevelt.
I 1947 års nationella säkerhetsakt lagstadgades dess roll som rådgivare till försvarsministern och det fick till uppgift att kollektivt fungera som dennes verkställande myndighet. Rådet saknar i och med att Goldwater-Nichols Act trädde i kraft år 1986 numer operativa befogenheter över militära förband. Samtidigt medförde lagen att dess ordförande, USA:s försvarschef, fick en tydligare mandat som den främste yrkesmilitäre rådgivaren på bekostnad av Joint Chiefs of Staff som ett kollektiv. Ordergången går från presidenten via försvarsministern till militärbefälhavarna. Försvarschefen kan emellertid biträda presidenten och försvarsministern i deras befälsroll, men kan inte utfärda order på eget bevåg.
Bakgrund
Efter det amerikanska inbördeskriget, blev gemensamma operationer mellan armén (som lydde under krigsministern) och marinen (som lydde under marinministern) mer trängande, men samarbetet mellan de två försvarsgrenarna blev motarbetat på det taktiska och operativa planet, vilket framstod tydligt i den spansk-amerikanska krigets Västindiska krigsskådeplats. Ett samlat råd for armén och flottan (Joint Army and Navy Board) upprättades 1903 av president Theodore Roosevelt och bestod av representanter från arméstaben och flottans högkvarter. Det blev upprättat för att planlägga gemensamma operationer och för att lösa samordningsproblem mellan de två försvarsgrenarna.
Rådet hade liten inverkan i verkligheten och kunde knappast påverka hur USA stred i första världskriget. Efter kom nya försöka att bättre samordna armén och flottan som rann ut i sanden eller motarbetades.
Efter attacken mot Pearl Harbor 7 december 1941, fick idén om bättre samordning mellan armén och flottan aktualitet. USA:s president Franklin Roosevelt mötte Storbritanniens premiärminister Winston Churchill i tillsammans med sina militära ledare i den s.k. Arcadia konferensen i Washington, DC. som pågick från slutet av december 1941 till mitten av januari 1942. Britterna hade ett organ för sina försvarsgrenschefer, Chiefs of Staff Committee. Ett bilateralt militärråd för USA och Storbritannien inrättades, Combined Chiefs of Staff och en amerikansk motsvarighet till det brittiska organet bildades, Joint Chiefs of Staff. Presidentens militäre stabschef (Chief of Staff to the Commander in Chief) storamiral William D. Leahy fungerade som JCS de facto ordförande under andra världskriget. Andra deltagare under kriget var arméstabschefen George C. Marshall, Chefen för flottan Ernest J. King samt Henry H. Arnold, chef för arméflyget.
Efter kriget etablerades JCS officiellt i lag med National Security Act of 1947, som även skapade USA:s försvarsminister och USA:s flygvapen. Tilläggen till föregående akt år 1949 skapade USA:s försvarsdepartement liksom befattningen med en permanent ordförande för JCS. Marinkårskommendanten skulle enligt den ursprungliga texten konsulteras i frågor som rörde marinkåren, 1952 blev kommendanten medlem i JCS, men blev först 1978 en fullvärdig medlem och i och med det ett erkännande av marinkåren som en egen försvarsgren.
Under 1980-talet höjdes röster för organisationsförändringar inom försvarsdepartementet efter misslyckandet med Operation Eagle Claw och brister i invasionen av Grenada. Goldwater–Nichols Act of 1986 inrättade en permanent vice ordförande (dessförinnan hade den rollen alternerat mellan försvarsgrenscheferna), försvarschefens roll tydliggjordes samt rollen för de operativa militärbefälhavarna stärktes. Det klargjordes dessutom att de individuella försvarsgrenscheferna inte längre indirekt kunde godtyckligt styra förband som tilldelats militärbefälhavare.
2012 blev chefen för Nationalgardesbyrån medlem i JCS och i slutet av 2020 även chefen för USA:s rymdstyrka. Ingen kvinna har hittills tjänstgjort som medlem i Joint Chiefs of Staff.
Funktion
Joint Chiefs of Staff fungerar som ett yrkesmilitärt råd inom USA:s försvarsdepartement för såväl militärstrategi, långtidsplanering och personalfrågor. Försvarschefen är den enda inom JCS som deltar i USA:s nationella säkerhetsråd och som regelbundet träffar USA:s president.
The Joint Staff
Försvarschefen och vice försvarschefen har till sitt stöd och exklusiva förfogande The Joint Staff (ungefär "gemensamma staben") som i sin tur leds av Director of the Joint Staff, som är alltid av generallöjtnant/viceamirals grad. Staben består av militär personal från samtliga försvarsgrenar och de bemannar den nationella ledningscentralen (National Military Command Center eller NMCC) som samordnar den information som skickas från försvarsministern till militärbefälhavarna och vice versa.
Tjänstgöring vid Joint Staff ses som ett prestigeuppdrag då försvarsgrenarna enbart skickar sina främsta officerare som kandidater till lediga befattningar. Goldwater–Nichols Act of 1986 gjorde det nödvändigt för de som ska nå generals- eller flaggmans grad att vid minst ett tillfälle tjänstgöra i en försvarsgrensgemensam befattning (joint service position). Innan 1986 var det inom flottan och marinkåren låg status och liten chans för befordran att tjänstgöra i försvarsgrensgemensamma befattningar,
Nuvarande sammansättning
.jpg)
| Flagga | Befattning | Del av JCS sedan | Representerar |
|---|---|---|---|
| USA:s försvarschef / Ordförande Chairman of the Joint Chiefs of Staff | 1949 | USA:s väpnade styrkor | |
 | USA:s vice försvarschef / Vice ordförande Vice Chairman of the Joint Chiefs of Staff | 1986 | |
 | USA:s arméstabschef Chief of Staff of the Army | 1947 |  USA:s armé |
 | USA:s marinkårskommendant Commandant of the Marine Corps | 1952/1978 |  USA:s marinkår |
 | Chefen för USA:s flotta Chief of Naval Operations | 1947 |  USA:s flotta |
 | USA:s flygvapenstabschef Chief of Staff of the Air Force | 1947 |  USA:s flygvapen |
 | Chefen för USA:s rymdstyrka Chief of Space Operations | 2020[1] |  USA:s rymdstyrka |
 | Chefen för nationalgardesbyrån Chief of the National Guard Bureau | 2012[2][3] | USA:s nationalgarde |
Källor
- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Joint Chiefs of Staff, tidigare version.
- Rearden, Steven L. (2012). Council of War: A History of the Joint Chiefs of Staff, 1942-1991. Washington, D.C.: NDU Press. ISBN 978-1481911665
- Trask, Roger R.; Alfred Goldberg (1997). The Department of Defense, 1947-1997: Organization and Leaders. Washington, D.C.: Historical Office, Office of the Secretary of Defense. ISBN 0-16-049163-0
Notförteckning
- ^ ”National Defense Authorization Act for Fiscal Year 2020”. https://www.congress.gov/116/bills/s1790/BILLS-116s1790enr.pdf. Läst 20 december 2019.
- ^ Thompson, Mark (4 januari 2012). ”The Changing of the Guard”. Time. http://nation.time.com/2012/01/04/the-changing-of-the-guard/. Läst 11 juli 2017.
- ^ ”Top Guard officer joins Joint Chiefs of Staff”. Army Times. 4 januari 2012. http://www.armytimes.com/news/2012/01/army-air-force-top-guard-officer-joins-joint-chiefs-010412w/.
Externa länkar
Wikimedia Commons har media som rör Joint Chiefs of Staff.- (engelska) www.jcs.mil - officiell hemsida.
| |||||||||||||||||||||||||
Media som används på denna webbplats
Flag of the Chief of Space Operations
.png)
Redesigned Joint Staff Badge Reflects Addition of the United States Space Force as a Military Service
Flag of the United States Space Force: The U.S. Space Force is proud to present the official flag to the President of the United States, to our space professionals across the globe, and to the American public, thus establishing another piece of our culture. The official flag of the Space Force is derived from key and central elements of the Seal of the United States Space Force presented on a black field fringed in platinum with the words United States Space Force and Roman numerals MMXIX (2019) below the imagery. The heraldry of the seal elements follows: “Dark blue and white combine to represent the vast recesses of outer space. The Delta Wing evokes historic ties to the earliest days of the U.S. Air Force space community, and symbolizes change and innovation. It also represents all variations of space vehicles that support our National Defense Strategy and National Security Space Strategy. Dark and light shades of grey within the delta embody the 24/7 operations of the Space Force, while the placement and upward orientation of the delta reveals the central role of the Space Force in defending the space domain. The Globe represents the terrestrial home of the U.S. Space Force and it’s support to the joint warfighters. The Elliptical Orbit [around the globe] signifies defense and protection from all adversaries and threats emanating from the space domain. It also represents ongoing interagency cooperation and allied partnerships. The white Polaris symbolizes the guiding light of security and alludes to a constant presence and vigilance in space now and in the future. Two clusters of small stars represent the space assets developed, maintained, and operated by the U.S. Space Force. The three larger stars symbolize the Organize, Train, and Equip functions of the Space Force.”
Image taken from united-states-flag.com. This is a faithful representation of an original U.S. government work. As such, it attracts no new copyright. However, the USMC flag is protected by U.S. Trademark Registration Nos. 4852947 and 4193304, and may not be used commercially without a trademark license from the USMC's Trademark Licensing Office. Originally uploaded to en.wikipedia by Mbr7975; description page is (was) here: Marine corps flag.gif
Flag of the Chief of Staff of the United States Army
Flag of the United States Chief of Naval Operations. The position was created in 1915, but the flag just dates from 1964. It is defined in naval regulations, document NTP 13(B) [1] section 1810, as:
- The personal flag of the Chief of Naval Operations consists of a blue and white rectangular background divided diagonally from lower hoist to upper fly, blue above and white below. In the center of the flag appears an adaption of the center of the official seal of the Chief of Naval Operations, consisting of an eagle clutching an anchor, all in proper colors, encircled by fifty links of gold chain. Directly above, below and to each side of the circular center design is a 5-point star with one point upward. On the blue field the two stars are white and on the white field the two stars are blue. A gold fringe is authorized for use with the flag when it is displayed in a static indoor position. The cord and tassels are of golden yellow.
Members of the Joint Chiefs of Staff are photographed in the Joint Chiefs of Staff conference room, more commonly referred to as“The Tank”, in the Pentagon, Dec. 11, 2020. From left to right are: Vice Chairman of the Joint Chiefs of Staff Air Force Gen. John E. Hyten, Chairman of the Joint Chiefs of Staff Army Gen. Mark A. Milley, Chief of Staff of the Army Gen. James C. McConville, Commandant of the Marine Corps Gen. David H. Berger, Chief of Naval Operations, Adm. Michael M. Gilday, Chief of Staff of the Air Force Gen. Charles Q. Brown, Jr., Chief of the National Guard Bureau Army Gen. Daniel R. Hokanson, and Chief of Space Operations Gen. John W. Raymond. (DOD Photo by Navy Petty Officer 1st Class Carlos M. Vazquez II)
Positional colour (flag) of the Vice Chairman of the U.S. Joint Chiefs of Staff
Flag of the Chief of the United States National Guard Bureau.
The Flag of the United States Navy, as defined in s:Executive Order 10812 of April 24, 1959. The design is described there as:
The flag for the United States Navy is 4 feet 4 inches hoist by 5 feet 6 inches fly, of dark blue material, with yellow fringe, 2½ inches wide. In the center of the flag is a device 3 feet and 1 inch overall consisting of the inner pictorial portion of the seal of the Department of the Navy (with the exception that a continuation of the sea has been substituted for the land area), in its proper colors within a circular yellow rope edging, all 2 feet 6 inches in diameter above a yellow scroll inscribed "UNITED STATES NAVY" in dark blue letters.
The U.S. Navy flag is used for display purposes at ceremonies, parades, and other public functions where the U.S. Navy has an official presence, usually being carried by an honor guard on ceremonial occasions. It is not used for outdoor, fixed (permanent) purposes, and is not flown on Navy ships. Versions without fringe and different dimensions seem to be common, though it appears they are not technically the official U.S. Navy flag, as the executive order has not been amended.
Prior to 1959, the Navy Infantry Battalion flag was used to represent the U.S. Navy.
For more information, see the Navy's flag history page, SeaFlags, Flags of the World, U.S. Navy document NTP 13(B) [1], section 1710, and Navy regulation OPNAVINST 10520.1 (which replaced a similar SECNAVINST 10520.2D regulation from 1974).
Det är enkelt att lägga till en ram runt den här bilden