John French, 1:e earl av Ypres

John French
Född	28 september 1852[1][2][3] Kent
Död	22 maj 1925[1][2][3] (72 år) Deal, Storbritannien
Medborgare i	Förenade kungariket Storbritannien och Irland
Utbildad vid	Eastman's Royal Naval Academy
Sysselsättning	Politiker[4], officer
Befattning
Ledamot av Irlands kronråd Ledamot av Brittiska överhuset Chief of the Imperial General Staff (1912–1914) Ledamot av Kronrådet (1918–)
Maka	Eleanora Anna Selby-Lowndes (g. 1880–)[5]
Barn	3
Föräldrar	Commander John Tracy William French[6] Margaret Eccles[6]
Släktingar	Charlotte Despard (syskon)[7]
Utmärkelser
Första klassen av Röda örns orden (1902) Kommendör av Sankt Mikaels och Sankt Georgsorden (1902) Riddare med storkors av Victoriaorden (1907) Riddare med storkors av Bathorden (1909) Medlem av Förtjänstorden (1914) Vicomtskap (1916) Croix de guerre 1914–1918 (1916) Storkors av Leopoldorden (1916) Georgsorden, tredje klass (1916) Storkorsriddare av Sankt Mauritius och Sankt Lazarusorden (1917) Riddare av Sankt Patrik (1917) Ledamot av Kronrådet (1918) Karageorgevitjs stjärnas orden (1918) Stora ordensbandet av Uppgående solens orden (1918) Earl (1922)
Heraldiskt vapen
Redigera Wikidata

John Denton Pinkstone French, från 1922 1:e earl av Ypres, född den 28 september 1852 i Ripple, död den 22 maj 1925 på slottet Deal i Kent, var en brittisk officer. Han var generalstabschef 1912-1914, fältmarskalk 1913 och befälhavare för British Expeditionary Force i Frankrike under första världskriget 1914-1915.

Biografi

French var kadett vid flottan 1866-70, blev officer vid kavalleriet 1874. Han deltog med utmärkelse i expeditionen till Sudan 1884-85, blev generalmajor 1899 och utnämndes vid andra boerkrigets utbrott 1899 till chef för kavallerifördelningen, med vilken han vann segern vid Elandslaagte 21 oktober 1899. Vid fredsslutet var han generallöjtnant, och var 1900-07 befälhavare över trupperna i Aldershot. French var 1907-12 generalinspektör för armén.^[8]

År 1912 utnämndes French till generalstabschef (Chief of the Imperial General Staff) och blev fältmarskalk (Field Marshal) 1913. French fick avgå som chef för generalstaben efter oroligheter i armén på Irland i juli 1914, men fick i augusti befälet över den brittiska expititionskåren, BEF, som sändes till Frankrike när första världskriget bröt ut. French lyckades inte samarbeta varken med krigsministern lord Kitchener eller chefen för franska femte armén på BEF:s högra flank, Charles Lanzerac. BEF retirerade i oordning efter slagen vid Mons och Le Cateau. Inför slaget vid Marne var det först efter ett personlig vädjande från den franske överbefälhavaren Joseph Joffre som French gick med på att sätta in den brittiska armén i luckan mellan de tyska första och andra arméerna. Detta blev en stor framgång, men redan i mars 1915 var French i blåsväder igen efter att ha skyllt misslyckandet att bryta igenom de tyska linjerna i slaget vid Neuve-Chapelle på att regeringen inte fått fram tillräckligt med granater. Efter flera incidenter ersattes French av Douglas Haig i december 1915. French blev därefter chef för hemmaarmén (Home Forces) till 1918 och slutligen lordlöjtnant - i praktiken militärguvernör - på Irland till 1921.

Källor

• Noble Frankland (red.) The encyclopedia of 20th century warfare (1989) ISBN 0-517-56770-9.

Noter

Externa länkar

• French, sir John i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1908)
• French, sir John i Nordisk familjebok (andra upplagans supplement, 1923)
• French, sir John i Nordisk familjebok (andra upplagans supplement, 1926)

Vidare läsning

• Adam Hochschild, Aldrig mera krig. Lojalitet och uppror 1914-1918, Ordfront 2013.