Johannes F. Koch

Den här artikeln behöver källhänvisningar för att kunna verifieras. (2014-10) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan.

Johannes F. Koch,född 28 januari 1921 i Karlstadt am Main i Tyskland,död 20 mars 2006 i Skåne, var en svensk-tysk katolsk domprost och före detta leutnant i Luftwaffe. Han var bror till Bernhard Koch.

Koch var 14 år när han såg den flygande missionären Paul Schulte landa på floden Main i Würzburg med amfibieplanet Dornier 12, detta väckte Kochs flygintresse som gärna ville bli flygande missionär i Kina. Hans tre år äldre bror som var segelflyginstruktör stimulerade hans flygintresse. Koch växte upp i ett hem där den katolska tron och det katolska livet var mycket starkt. Familjen kom i konflikt med nazismen och hans mamma var en tid häktad i egenskap av ordförande i det Katolska Kvinnoförbundet.

När han blev inkallad till flygvapnet fick han en mekanikerutbildning, segel- och motorflygutbildning. Förflyttningarna mellan flygplatserna var många Neustadt-Glewe i Meckelenburg, Lorient i Bretagne, Königsberg i Ostpreussen och Berlin likaså antalet flygplanstyper W 33 W 33 F 13 Bü 181 student, SG-38, Grunau Baby och Weihe. Han utbildades till spanare i Jüterbog några mil söder om Berlin, och med en kamerabeväpnad Messerschmitt Bf 109 gjorde han sin krigsinsats. Mest snabba flygningar över fronten. Han blev nedskjuten av eget luftvärn vid Baden-Baden då han försökte skaka av sig en svärm fiendeflygplan.

Under hela andra världskriget försökte han hålla igång sina teologistudier och när universitetet i Würzburg öppnade i augusti 1945 återupptog han sina studier, som fick hållas i det missionsseminarium som hade undgått stadens förstörelse. Han valdes till ledare i den lokala studentföreningen vid universitetet och blev i den egenskapen inbjuden till Sverige 1947 och 1947.8 Under det första besöket lärde han känna studentledaren Olof Palme. Han blev redan under studietiden prästkandidat i Sverige under biskop J.E. Müllers ledning. 4 december 1949 prästvigdes han i Würzburg och anlände till Sverige i maj 1950, och efter en mycket kort period som vikarierande kyrkoherde i lilla Oskarström blev han kaplan i Malmö och sedan från 1956 först vikarierande och sedan, från 1957, ordinarie kyrkoherde. Samma år blev han även svensk medborgare. 1962 förflyttades han Stockholm och S:t Eriks domkyrka på Söder som under resten av hans aktiva tid blev arbetsplats fram till 1995. Efter pensioneringen flyttade till Osby där han sedan lång tid haft ett hus.