Joel Pettersson

Joel Pettersson
Joel Pettersson på ett foto från 1916.
Född	8 juni 1892 Norrby, Lemland på Åland
Död	5 januari 1937 (44 år) Grelsby, Finström på Åland
Yrke	Författare, konstnär
Nationalitet	Åländsk
Språk	finska och svenska
Verksam	1915–1937
Genrer	Prosa, dramatik, poesi, måleri

Joel Gustaf Pettersson, född 8 juni 1892 i Lemland, död 5 januari 1937 i Finström, var en åländsk författare och konstnär. I sina målningar och i sin dialektpräglade prosa och dramatik skildrade han den åländska landsbygden under 1900-talets första årtionden. Trots att bara en liten del av hans verk publicerades under hans livstid, räknas han idag som en av de mest betydelsefulla åländska författarna.^[1] Hans måleri, som har betecknats som modernistiskt och expressionistiskt,^[2] uppmärksammades tidigare än hans litterära verk.^[1]

Joel Pettersson föddes i Norrby i Lemlands socken på Åland på det halva hemmanet Mickels. Hans föräldrar var bönder och kom från Föglö i Ålands skärgård. Fadern, som var några år över femtio när Joel Pettersson föddes, var en så kallad kodoktor, som ibland också behandlade sina grannar med åderlåtning och annan folkmedicin.^[3] Pettersson levde större delen av sitt liv i barndomshemmet. Barndomen och särskilt tonåren är ett centralt tema i hans författarskap, särskilt i Måndagsmorgon,^[4] en lång berättelse om konfirmationen. I berättelsen finns, liksom i flera andra av Petterssons berättelser, inslag som kan tolkas som homoerotiska. Dessa inslag har ofta ansetts som självbiografiska,^[3] vilket är särskilt rimligt när Pettersson skriver om sina obesvarade känslor för den verklige och namngivne barndomsvännen Elis Eriksson,^[3] men vad man rent konkret vet om Joel Petterssons sexualitet är inte mycket. I sin biografi över Pettersson (Pojken och den gråa byn) kommenterar dock Valdemar Nyman ett av Petterssons brev till väninnan Ada Henriksson, där det enligt Nyman framgår att man i Petterssons bekantskapskrets under studietiden i Åbo ägnat sig "åt förbjudna fröjder'". I samma bok återges också en kommentar från Joels ungdomsvän Elis Friman: "Joel var nog avvikande och man var inte så upplyst då i sådana saker som nu."^[5]

Under Petterssons barndom vistades ofta konstnärer på Åland som sommargäster, och den begåvade bondpojken Pettersson uppmärksammades tidigt av konstnären Victor Westerholm, som förestod Finska Konstföreningens ritskola i Åbo, dit Joel skickades 1913. Han studerade i Åbo i drygt fyra terminer. Svårigheter med att underordna sig den traditionella undervisningen och vantrivsel i stadsmiljön framställs i hans förmodat självbiografiska texter som orsaker till att han avbröt studierna och återvände hem till Åland, där han sedan en äldre halvbror emigrerat till Amerika och en yngre bror dött till sjöss 1916, blivit den som skulle ta över gården. Man vet att han fick ett relativt gott betyg från ritskolan med vitsordet "nöjaktig" i anatomi, teckning och perspektivlära och ett intyg därifrån talar om "goda framsteg.^[1]

Efter återkomsten till Åland slutade Joel Pettersson i stort sett måla, men blev i stället involverad i den lokala ungdomsföreningen, som på landsbygden på den här tiden var en viktig kulturell och politisk institution som ofta uppfattades stå för något modernt och upplyst, i motsats till kyrkan och bondesamhället. Han blev framför allt engagerad i teaterarbetet och det var för amatörteatern på ungdomslokalen Valborg i Lemland han skrev sina pjäser. Han medverkade också som skådespelare och regissör i uppsättningar av andras pjäser, som August Blanches Herr Dardanell och hans upptåg på landet och liknande pjäser.^[3] För professionell teater uttryckte han i sina texter närmast förakt och han lade stor vikt vid att hans pjäser var skrivna på dialekt.^[6]

År 1917 fick Pettersson kontakt med Werner Eker,^[3] som han sedan brevväxlade med många år. Eker uppmuntrade hans skrivande (även om Eker i sina brev var kritisk till Pettersons dialektala stil och rådde honom skriva på högsvenska^[1]) och tog in några av hans kortare berättelser i tidskriften Åländsk odling, som han var redaktör för. Dessa berättelser, samt några enstaka berättelser publicerade i Ålandstidningen, och hans bidrag till den kortlivade tidningen Ålands Nyheter, där hans vän Birger Bondestam var redaktör, var de enda verk av Pettersson som publicerades under hans livstid. Pettersson skrev dock kontinuerligt prosa tills jordbruket tog mer och mer av hans tid, allteftersom föräldrarna blev äldre. Efter 1920 såkrev han inte någon dramatik och bara något litet i övrigt. Det finns nästan inget av hans penna efter 1921.^[1] Förklaringen kan vara att ungdomsföreningen tröttnat på hans pjäser. När föräldrarna avled 1928, sålde han sina djur och stor del av jordbruksmarken. Han började måla igen och gav enmansföreställningar, där han "ritade och berättade"^[3].

Efter föräldrarnas död försökte Pettersson försörja sig på hönsuppfödning, men misslyckades, och hans ekonomi blev allt sämre, tills han blev tvungen att sälja gården till en granne. Hans psykiska hälsa försämrades också, även om han temporärt hämtade sig från ett självmordsförsök, och han kom under denna period att förstöra delar av sin egen produktion. I mars 1936 intogs han i nedgånget tillstånd under diagnosen schizofreni på Grelsby mentalsjukhus.^[5] Samma år ställdes en del av hans tavlor ut på för första gången och fick positiva recensioner i pressen, där bland andra den svenske konstnären Rikard Lindström kallade Pettersson utställningens största begåvning.^[2] Flera tavlor såldes, bland annat en till Åbo konstmuseum, och många av de tavlor som idag återfinns i Ålands konstmuseums samling. När framgångarna började komma var Joel Pettersson dock redan gravt psykiskt sjuk. Han avled på Grelsby mentalsjukhus av en infektion den 5 januari 1937.

Joel Pettersson litterära kvarlåtenskap skänktes till Ålands museum av Werner Eker. I början av 1970-talet sammanställde författaren Valdemar Nyman fyra böcker med prosa ur den omfattande samlingen manuskript: Jag har ju sett^[7] 1972, Eldtände 1973^[8], Frifågel^[9] 1974 och Hallonskogen^[10] 1975. Kritiken var positiv. "En betydande svenskspråkig författare har trätt fram ur total obemärkthet 35 år efter sin död", skrev Rune Johansson i Dagens Nyheter den 1 mars 1973. Nyman skrev senare (1977) biografin Pojken och den gråa byn^[5], i vilken utdrag ur Petterssons verk ingick.

År 1992 höll Ålands museum en jubileumsutställning om Pettersson och hans konst,^[3] och samma år publicerades Ralf Svenblads utgåva av en berättelse av Pettersson, Pojken som fantasin skenade bort med. Svenblad har fortsatt arbeta med Petterssons manuskript och Måndagsmorgon^[4] från 2004 återger den längre sammanhängande berättelse om en pojkes konfirmation som bara delvis fanns med i Nymans utgåvor. Svenblad har även sammanställt en samling kortare berättelser i Till alla, alla, alla...^[11] (2002), medverkat till en barnbok, Knollan En kosaga^[12], efter en berättelse av Joel Pettersson och med illustrationer av Jonas Wilén, samt katalogiserat Petterssons efterlämnade verk i sin Katalog över Joel Petterssons manuskriptsamling i Ålands Landskapsarkiv (1987). 2009 utgavs Teaterstycken I, en samling med sex av Joel Pettersons pjäser, redigerad av Svenblad.^[13]

Joel Pettersson har efter sin död blivit föremål för flera artiklar, essäer och akademiska uppsatser och Joel, en opera om hans liv med libretto av Lars Huldén och musik av Nikolo Kotzev, hade urpremiär i Mariehamn 24 juli 2009.^[14] Petterssons egna pjäser har efter hans död satts upp vid många tillfällen, också utanför Åland. Ett Joel Pettersson-sällskap var under en period verksamt på Åland.

Mycket av Petterssons prosa kan betecknas som delvis sammanhängande noveller, där den självbiografiska figuren Pojken ofta förekommer, men en del av hans texter är skrivna direkt i jagform. Pettersson beklagade sig över att han inte kunde slutföra någon längre berättelse, utan att de korta historierna alltid trängde sig på. I hans efterlämnade manuskriptsamling finns det dock längre sammanhängande texter som Måndagsmorgon, som oredigerad är på 400 foliosidor och Redbarhet varar längst på 150, ett manus Pettersson hade allvarliga planer på att få utgivet och som redigerat av Nyman delvis ingår i Frifågel.^[1]

Joel Petterssons berättelser utspelar sig vanligen i den samtida åländska bondemiljön, men en del har mer allegorisk, sagoliknande karaktär. I hans texter finns få referenser till författare han läst och påverkats av, men Selma Lagerlöf kan ha varit en. Det har spekulerats i att han kan ha läst Nietzsche och att han påverkats av Bibeln, framför allt av Gamla Testamentets språk, är tydligt.^[1] Flertalet berättelser är skrivna på dialekt, vilket var ett högst medvetet drag, för Pettersson kunde också skriva på en formell högsvenska.

Joel Petterssons prosa fokuserar på teman som pubertet, utanförskap och intolerans, och riktar med grov satir kritik mot allmän dumhet och girighet i hans egen sociala miljö. En slags panteistisk religiositet och naturdyrkan förekommer också. Pettersson har kallats såväl modernist^[1] som primitivist och naivist^[15] och det råa i hans stil har ofta betonats.

Petterssons pjäser, som har liknande teman som hans prosa, hade fram till utgivningen av Teaterstycken I 2009^[13] sällan publicerats om man bortser från de långa citat och referat som förekommer i Valdemar Nymans biografi Pojken och den gråa byn och de enstaka pjäserna När det regnar som publicerades i Åländsk odling 1943 och Lyckans stjärna som publicerades i den åländska kulturtidskriften PQR 1984. Flera, som Kajsa-Rulta och Råttan som sattes upp 1992 och Stina-Lisa och dotren som sattes upp 1997^[1] samt Amerkanarin har dock uppförts på Åland även på senare år. Ritva Holmberg satte upp en blandning av Petterssons pjäser på Åbo svenska teater 1976 och 1990 gavs Rune Sandlunds föreställning Mammas pojken både på Åland och ett par andra orter.^[3] Bland Petterssons efterlämnade manuskript finns ett trettiotal pjäser, varav några är mycket korta eller ofullständiga.

Flertalet av de enstaka dikter Pettersson skrev återges i Nymans biografi Pojken och den gråa byn. Av Petterssons brev till vännerna finns ungefär 130 bevarade. De är ställda till Levi Eriksson och Ada Henriksson som var ålänningar som Pettersson umgåtts med i Åbo, till den tidigare nämnde Werner Eker, till redaktören och vännen Birger Bondestam och till den finske konstnärskollegan Mikko Carlstedt. Många av breven återges i Valdemar Nymans biografi och den samling av Joels brev till Werner Eker (1990) som Nyman redigerade.

Pettersson målade i början med grova penseldrag och byggde upp målningen med stora, rena färgytor och starka konturer men mot slutet av sitt liv målade han mer realistiskt. Han målade på material som ogrundad kartong och med oljefärger av låg kvalitet vilket bidrar till den råa känslan, men gör att många målningar är i dåligt skick idag och ändrat karaktär allt eftersom de obemålade partier Pettersson gärna lämnade kvar i målningen gulnat och mörknat. Hans motiv var traditionella: porträtt, landskapsmålningar och stilleben men hans teknik och färgval okonventionellt och modernt för tiden. Hans stil har kallats expressionistisk och har likheter med Van Goghs^[2] och Gauguins^[3] och åtminstone Van Gogh finns det belägg för att Pettersson kände till.^[3] Pettersson har postumt kallats "Ålands Van Gogh".^[16]

Man har också pekat på likheter med Matisse och fauvisterna. Pettersson brevväxlade i många år med den finske konstnären Mikko Carlstedt som hörde till Novembergruppen, en krets av finländska expressionister verksamma på 1920- och 30-talen. Petterssons konstnärliga uttryck i form av kraftiga penseldrag, markanta konturer och dova färger är snarlikt dessa konstnärers, och det är möjligt att Pettersson påverkades av Novembergruppen via Carlstedt.^[3]

Med sin modernistiska, förenklade form stod särskilt Joel Petterssons tidiga konst i stark kontrast till den samtidiga och tidigare konsten på Åland, som det mer idylliska friluftsmåleri som skapats av svenska och finländska konstnärer som Victor Westerholm och J.A.G. Acke i Önningebykolonin.^[2] Pettersson målade också akvareller, även om han är mest känd för sina oljemålningar, gjorde statyetter i trä och lera och målade själv kulisserna till flera av de pjäser han satte upp. Några kulisser har bevarats på ungdomslokalen Valborg i Lemland.

Ungefär 200 konstverk av Pettersson är kända. Flera finns på Ålands Konstmuseum och två av hans målningar återfinns i Moderna museets^[17] samling i Stockholm.^[2] Några förekom på de åländska frimärken som gavs ut 1992, till etthundraårsminnet av hans födelse.

• Några av Joel Petterssons målningar
• 
  Hönshuset. Olja.
• 
  Aftonljus. Olja på kartong, Andersudde.
• 
  Höstlandskap med Lemlands kyrka. Olja på kartong.
• 
  Självporträtt. Olja. (Joel Petterssons sista självporträtt)
• 
  Spelmannen och kvinnan. Olja på kartong, Ålands ömsesidiga försäkringsbolag.
• 
  Strandlandskap. Olja på kartong, Ålands konstmuseum.
• 
  Landsväg. Olja på kartong. Ålands konstmuseum.
• 
  Stilleben Olja på kartong 1928.
• 
  Gosse Olja.
• 
  Stilleben Olja.
• 
  Tekannan. Olja.
• 
  Vinter. Olja.

• Andersudde
• Moderna museet^[17]
• Ålands konstmuseum
• Åbo konstmuseum
• Ålands Ömsesidiga Försäkringsbolags konstsamling
• Ålandsbanken Abp

• Liukkonen, Petri; Pesonen, Ari (2008). ”Joel Pettersson (1892-1937)” (på engelska). Kuusankosken kaupunginkirjasto. http://www.kirjasto.sci.fi/petters.htm. Läst 1 november 2009. 
• ”Ralf Svenblad om Joel Pettersson”. Mariehamns stadsbibliotek. 1997. http://www.bibliotek.ax/WebRoot/1027359/SubPage.aspx?id=1045364. Läst 1 november 2009. 
• ”Operaföreningen Joel presenterar Joel : Opera om konstnären och författaren Joel Pettersson från Åland”. Alandica Kultur och Kongress. 2008. Arkiverad från originalet den 25 december 2008. https://web.archive.org/web/20081225120229/http://home.aland.net/smedros/joel/. Läst 1 november 2009. 

• Kjell Ekström och Håkan Skogsjö (2003). Konst på Åland: en guide. Mariehamn: Skogsjömedia. ISBN 951-98576-7-2 
• Kjell Ekström och Ralf Svenblad (red.) (1992). Pojken som fantasin skenade bort med Joel Pettersson 1892-1937 Jubileumsutställning 8.6. - 31.8.1992 Ålands museum/Ålandskonstmuseum. Mariehamn: Ålands museum/Joel Pettersson-sällskapet. ISBN 951-96517-0-5 
• Valdemar Nyman (1977). Pojken och den gråa byn Joel Pettersson 1892 - 1937. Mariehamn: Lts förlag. ISBN 91-36-01055-3 

• Nils G. Holm (1987). En religionspsykologisk studie av Joel Pettersson (Meddelanden från Ålandskulturstiftelse, 2.). Mariehamn: Ålands kulturstiftelse. ISBN 951-95089-9-6 
• Maria Renman (2015). ”Tuktad lekamlighet och kroppslig befrielse. Joel Pettersson och den groteska traditionen”, Historiska och litteraturhistoriska studier 90, 2015, s. 79–97. Libris 18249675. ISBN 9789515833358
• Maria Renman (2020). ”’Högsvenska och dialekt måtte gärna blandas samman’. Språkliga möten och mönster i Joel Petterssons prosa”. Historiska och litteraturhistoriska studier 95, 2020, s. 219–243
• Ralf Svenblad (1987). Katalog över Joel Petterssons manuskriptsamling i Ålands landskapsarkiv (Meddelanden från Ålands kulturstiftelse, 1). Mariehamn: Ålands kulturstiftelse. ISBN 951-95089-8-8 
• Krister Sundbäck (2010). Joel Pettersson En åländsk kolorist. Mariehamn: Krister Sundbäck. ISBN 978-952-5705-33-1 

• Erik Andersson (1998) Turtagning i Joel Petterssons skådespel Undan för undan i Samtalsstudier. Meddelanden från Institutionen för nordiska språk och nordisk litteratur vid Helsingfors universitet B:19. Helsingfors.
• Peter Hägerstrand (1996) Joel Pettersson, Korrespondenser. En komparativ studie över Joel Petterssons ord- och bildkonst. Konsthistoriska institutionen vid Åbo akademi.
• C.J. Listherby (1979). Anteckningar från en åländsk by. Stockholms universitet, litteraturvetenskapliga institutionen 
• Ingvar Mattsson (1984). Joel Pettersson. Människan och konstnären. Konsthistoriska institutionen vid Åbo universitet 
• Ruth Samulin: (2000) En samtalsanalytisk undersökning av Joel Petterssons ”Jag har ju sett”. Opublicerad pro gradu-avhandling vid Åbo Akademi, Institutionen för språk och kultur. Åbo.
• Christina Sandberg (2004) En text möter sin publik. Om ederingsprinciperna vid utgivningen av Joel Petterssons folkliga berättelser. Opublicerad licentiatavhandling vid Åbo Akademi, Institutionen för språk och kultur. Åbo
• Broge Wilén (1984). Outsider i orostider. Stockholms universitet, institutionen för teater och filmvetenskap 

• Wikimedia Commons har media som rör Joel Pettersson.
  Bilder & media
• Joel Pettersson at Kirjasto.sci.fi
• Joel Pettersson Ålands konstmuseum
• Joel Petterssons manuskript vid Svenska litteratursällskapet i Finland
• ”Pettersson, Joel”. Biografiskt lexikon för Finland. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland. 2008–2011. URN:NBN:fi:sls-5504-1416928958110