Jens Stoltenberg
| Jens Stoltenberg | |
 Jens Stoltenberg i mars 2024. | |
| Tid i befattningen 1 oktober 2014–30 september 2024 | |
| Företrädare | Anders Fogh Rasmussen |
|---|---|
| Efterträdare | Mark Rutte |
| Tid i befattningen 17 oktober 2005–16 oktober 2013 7 år och 364 dagar | |
| Monark | Harald V |
| Företrädare | Kjell Magne Bondevik |
| Efterträdare | Erna Solberg |
| Tid i befattningen 17 mars 2000–19 oktober 2001 1 år och 216 dagar | |
| Monark | Harald V |
| Företrädare | Kjell Magne Bondevik |
| Efterträdare | Kjell Magne Bondevik |
| Född | 16 mars 1959 Oslo, Norge |
| Politiskt parti | Det Norske Arbeiderparti |
| Yrke | Nationalekonom |
| Ministär | Regeringen Stoltenberg I Regeringen Stoltenberg II |
| Maka | Ingrid Schulerud (1987– ) |
| Namnteckning |  |
.jpg)
Jens Stoltenberg, född 16 mars 1959 i Oslo, är en norsk politiker. Han var Natos generalsekreterare mellan 2014 och 2024, Norges statsminister 2000–2001 och 2005–2013 och partiledare för Arbeiderpartiet mellan 2002 och 2014.
Familj och uppväxt
Stoltenberg är son till den tidigare norske utrikesministern Thorvald Stoltenberg (1931–2018) och statssekreteraren Karin Stoltenberg(no), född Heiberg (1931–2012). Karin Stoltenberg var sondotter till Eivind Heiberg, generaldirektör vid Norges Statsbaner och ordförande för Norsk Arbeidsgiverforening. Båda föräldrarna representerade Arbeiderpartiet.
Stoltenberg är utbildad nationalekonom med examen från Oslo universitet 1987. Han är gift med den norska diplomaten Ingrid Schulerud, som bland annat tjänstgjort som ambassadör vid Norges ambassad i Bryssel. Paret har två barn tillsammans.
Stoltenbergs äldre syster Camilla Stoltenberg (f. 1958) är läkare, professor och chef för Folkehelseinstituttet 2012–2023. Hans yngre syster Nini Stoltenberg (1963–2014) var programledare i norsk TV.
Politisk karriär
Jens Stoltenberg var 1985-89 ordförande för det norska socialdemokratiska ungdomsförbundet AUF. Han valdes till andre vice ordförande i Arbeiderpartiet 1992. 1993 till 1996 var Jens Stoltenberg näringslivs- och energiminister. Under Thorbjørn Jaglands regeringstid var Jens Stoltenberg finansminister 1996–1997.
Första statsministerperioden (2000–2001)
När Bondeviks första regering avgick till följd av en misstroendeomröstning kunde Stoltenberg istället presentera sin första regering, och regeringen tillträdde den 17 mars samma år. Vid den här tiden var Stoltenberg inte partiledare för Arbeiderpartiet, istället var han vice partiledare, men trots det tillträdde han som statsminister samtidigt som partiledaren Thorbjørn Jagland tog posten som utrikesminister. Stoltenbergs första tid som statsminister (2000–2001) var mycket kontroversiell, särskilt inom hans eget parti, som var ansvariga för reformer och moderniseringar av välfärdsstaten som inkluderade del-privatiseringar inom flertalet statligt ägda bolag. I stortingsvalet i Norge 2001 fick partiet ett av sina sämsta valresultat någonsin med knappt 24% av rösterna.
Stoltenberg och hans regeringen blev efter valet tvungna att avgå till följd av det sämsta valresultatet sedan 1924.
Maktkampen
På grund av valresultatet drabbades partiet av en maktkamp mellan sittande partiledaren Thorbjørn Jagland och Stoltenberg. Under 2002 ersattes Jagland av Stoltenberg som partiledare.
Andra statsministerperioden (2005–2013)
Stoltenbergs arbeiderparti vann i september 2005 det norska stortingsvalet tillsammans med sosialistisk venstreparti och senterpartiet. För första gången kom därmed arbeiderpartiet att styra i koalition med andra partier. Stoltenberg tillträdde som statsminister 17 oktober och efterträdde då Kjell Magne Bondevik.
Efter regeringens bildande var frågor som Norges militära insats i det pågående kriget i Afghanistan, Norges oljeproduktion i Barents hav, HBT-rättigheter, invandring och kvaliteten på standardutbildning dominerande i politiken.
Efter att koalitionen fått nytt förtroende efter Stortingsvalet 2009 då Arbeiderpartiet gick fram med 2,7 procentenheter fokuserade regeringen på centraliserad och omorganiserad sjukvård, och man satsade även på miljöpolitiken genom att införa högre skatter både för privata och för företag. Ett annat problem som var i fokus var den pågående globala finanskrisen.
Utöver detta löste han tillsammans med Rysslands president Dmitry Medvedev ett långvarit bråk om var den marina gränsen mellan Norge och Ryssland egentligen ska gå. Lösningen är en kompromiss där man delat upp det omdiskuterade området i två lika stora delar, och ett avtal undertecknades den 27 april 2010.
Som ett resultat av påstådd statlig ineffektivitet, misstag, skandaler och konstiga uttalanden, bland annat från Senterpartiets partiledare Liv Signe Navarsete kantades Stoltenbergs andra statsministerperiod av kontroverser och kritik, speciellt från både liberaler och konservativa. Enligt en opinionsmätning fick de tre regeringspartierna (tillsammans) 35,8% av väljarnas röster (i januari 2011).[1]
Efter Stortingsvalet i Norge 2013 i september då Arbeiderpartiet gick tillbaka i väljarstöd avgick Stoltenberg som statsminister den 16 oktober 2013.
Terrorattentaten i Norge 2011
Klockan 15.26 fredagen den 22 juli 2011 exploderade en bomb utanför regeringskvarteret där statsministern hade sitt kontor. Åtta personer dog och ett stort antal personer skadades. Omkring klockan 17.20 började massakern på ön Utøya, där Arbeidernes Ungdomsfylking hade sitt årliga sommarläger. Massakern på Utøya kostade 69 människor livet. Stoltenberg skulle enligt planerna besöka ön dagen därpå och befann sig vid tillfället då bomben exploderade i sin bostad, där han förberedde talet han skulle hålla på Utøya.[2]
Regeringsarbeten och val
Regeringssammanträdena efter terrorattentaten kom inledningsvis att hållas i Stoltenbergs bostad då regeringskansliet var skadat av explosionen.
Den 12 september hölls kommunalval och partierna bestämde att valkampanjen skulle starta den 13 augusti, men Stoltenberg deltog inte under första veckan. Efterhand deltog han allt mer, men upplevde det som tungt att ställa om till optimistiska torgappeller. Direkt efter attentaten hade även Arbeiderpartiet ett växande stöd, men det planade efter hand ut. Valresultatet blev ett solitt val med 31,7 procent på landsbasis, en framgång med 2,0 procent.
.jpg)
Generalsekreterare för Nato
I mars 2014 utsåg Nato Stoltenberg till organisationens generalsekreterare, där han efterträdde dansken Anders Fogh Rasmussen. Han tillträdde uppdraget 1 oktober 2014.[3] Stoltenbergs ämbetsperiod förlängdes flera gånger. 2022 hade han redan utsetts till blivande chef för Norges bank när han ännu en gång ombads att fortsätta som generalsekreterare, för att leda organisationens hantering av vad man såg som en försämrad säkerhetspolitisk situation till följd av Rysslands invasion av Ukraina.[4]
I juni 2024 meddelades att Natos 32 medlemsländer formellt godkänt den nederländske politikern Mark Rutte som efterträdare till Stoltenberg. Rutte övertog posten som generalsekreterare för Nato den 1 oktober 2024.[5]
Referenser
- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från norska Wikipedia (bokmål/riksmål), Jens Stoltenberg, 13 juli 2024.
Noter
- ^ NRK (23 januari 2011). ”Svak måling for regjeringspartiene” (på nb-NO). NRK. https://www.nrk.no/norge/svak-maling-for-regjeringspartiene-1.7474789. Läst 29 augusti 2024.
- ^ ”Stoltenberg skrev talet till Utøya när bomben smällde”. E24. 25 juli 2011. http://e24.no/makro-og-politikk/stoltenberg-skrev-tale-til-utoeya-da-bomben-smalt/20082498. Läst 25 juli 2011.
- ^ ”Appointment of Secretary General designate” (på engelska). Nato. 28 mars 2014. https://www.nato.int/cps/en/natohq/news_108390.htm. Läst 5 april 2023.
- ^ Nummelin, Wiktor; Larsson, Lars (24 mars 2022). ”Ett år till för Stoltenberg som Natochef”. Aftonbladet. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/nW7bKn/nato-vi-ar-starkast-i-varlden. Läst 1 oktober 2024.
- ^ Mathias Ståhle (27 juni 2024). ”Favoriten Rutte ny Natochef”. Svenska Dagbladet. https://www.svd.se/arkiv/2024-06-27/14/SVD.
Tryckta källor
- Viksveen, Thor (2011). Jens Stoltenberg. Et portrett. Oslo: Pax forlag A/S. ISBN 978-82-530-3446-1
Externa länkar
Wikiquote har citat av eller om Jens Stoltenberg.
Wikimedia Commons har media som rör Jens Stoltenberg.
| ||||||||||||||||||||
| |||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
Media som används på denna webbplats
U.S. Secretary of State John Kerry shakes hands with newly elected NATO Secretary General Jens Stoltenberg before a meeting amid a series of multinational discussions on December 2, 2014, at NATO Headquarters in Brussels, Belgium.
Foto: Anže Malovrh/STA
U.S. Secretary of State Michael R. Pompeo meets with NATO Secretary General Jens Stoltenberg and U.S. Ambassador to NATO Kay Bailey Hutchinson in Brussels, Belgium on May 13, 2019. [State Department photo by Ron Przysucha/ Public Domain]
Signature of Jens Stoltenberg