Jens Munk
| Jens Munk | |
 | |
| Född | 3 juni 1579[1] Arendals kommun, Norge |
|---|---|
| Död | 28 juni 1628[1] (49 år) Köpenhamn[1] |
| Nationalitet | norsk |
| Medborgare i | Danmark-Norge |
| Sysselsättning | Upptäcktsresande, sjöfarare[2], sjöofficer, resenär[2] |
| Föräldrar | Erik Munk |
| Namnteckning | |
 | |
| Redigera Wikidata | |
Jens Munk, född 3 juni 1579, död 1628, var en norsk sjöofficer, diplomat och forskningsresande. År 1619 fick han uppdrag av Kristian IV att utforska sjövägen till Indien genom nordvästpassagen.
Biografi
Jens Munk var son till Erik Munk som fått flera förläningar av Fredrik II av Danmark efter det Nordiska sjuårskriget, bland annat i Arendal, Norge. Hans farfar Niels Munk ägde gården Hjörne i Halland. Fadern kom i onåd hos kungen och sattes i fängelse på Dragsholms slott. År 1588 skickades sönerna Niels och Jens till sin faster som var gift med borgmästaren i Ålborg. Munk gick till sjöss vid tolv års ålder och kom till Porto i Portugal. Han fick arbete hos en köpman och lärde sig portugisiska. Efter ett år fick han följa med ett fartyg till Bahia. Utanför Brasilien kust kapades fartyget av franska sjörövare. Munk lyckades rädda sig och stannade i Bahia i flera år, blev lärling hos en skomakare i ett år och därefter hos en porträttmålare. [3]
Kunglig ämbetsman
Munk beordrades efter ett äventyrligt och kringflackande liv 1610 av Kristian IV att i ekonomiskt-politiskt syfte göra en upptäcktsfärd till Novaja Zemlja och söka Nordostpassagen. Men fartyget skruvades ner av isen och expeditionen misslyckades. Året därpå deltog Munk i Kalmarkriget och gjorde en stor insats vid belägringen av Älvsborgs slott vid Göta älvs mynning.[4]
Därefter tjänstgjorde han som ambassadör i Spanien och Archangelsk och sedan som chef för skyddsvakten mot fisket och mot kapare i Nordsjön och bildade det första valfångarrederiet.
Polarresan
Åren 1619-20 gjorde han på regeringsuppdrag med 64 mans besättning och fartygen Enhjørningen och Lamprenen försök att finna Nordvästpassagen men fick enligt tidens uppfattning in i den slutna Hudsonbukten där han övervintrade vid Churchillflodens mynning. 62 man dukade under av skörbjugg och köld, men med de två överlevande lyckades han rädda sig hem med Lamprenen. Planer på dansk kolonisation i det besökta området skrinlades av politiska skäl, och Munk återgick i aktiv krigstjänst och stupade som eskaderchef utanför Stralsund. Hans resebeskrivning Navigatio Septentrionalis från 1624 tillhör den klassiska polarlitteraturen.[5]
Eftermäle
Jens Munk Island nära Baffin Island har uppkallats efter Jens Munk.
Källor
- Carlquist, Gunnar, red (1937). Svensk uppslagsbok. Bd 18. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 299
- Knudsen, Johannes (1902) (på danska). Den danske Ishavsfarer Jens Munk.. Khvn. Libris 2745795
Noter
- ^ [a b c] Store norske leksikon-ID: Jens_Munk.[källa från Wikidata]
- ^ [a b] Tjeckiska nationalbibliotekets databas, NKC-ID: xx0219347, läst: 18 december 2022.[källa från Wikidata]
- ^ Knudsen 1902, sid. 10-12.
- ^ ”Jens Munk, polarforskare och sjökapten”. nbl.snl.no. Läst 6 augusti 2018.
- ^ ”Arctic explorer Jens Munk” Arkiverad 27 juni 2018 hämtat från the Wayback Machine.. Läst 14 april 2018.
Externa länkar
- Munk, Jens i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1913)
- Karta över Jens Munks norr om Kanada.
Media som används på denna webbplats
Danish explorer Jens Munk, detail from a woodcut from his voyage account (Navigatio Septentrionalis, 1624) showing an encounter between Munk's expedition members and Inuit people on the northern shore of Hudson Strait. There is little doubt that the character depicted at center front of the group of European men who are being greeted by the natives is intended to be a representation of Munk (of whom there is no other known portrait from his lifetime). Below is Munk's account of the meeting.
_-_2_fig_1_-_Rinsund_in_Hudson_Strait.png){kind=link}
On the 18th of July [1619], whilst lying hidden with the ship and the sloop behind an islet, we observed that there were people on the southern side of the harbour; wherefore, I at once had my boat manned, and went myself thither in it. When the natives who were there saw that I was coming on shore to them, they remained standing, having laid down behind some stones their arms and what other implements they had by them. When, now, I approached them, they returned whatever salutation I offered them in the same manner; but they were careful to keep between me and the place where their arms were laid. I also observed this place carefully, and, going there, took up their arms and implements in my hand and examined them; upon which, they at once made me understand that they would rather lose all their garments, and go naked than lose their arms and implements; and they pointed to their mouths, thereby signifying that it was by means of their arms and implements that they obtained their food. When I again laid down their arms and implements, they clapped their hands, looked up to heaven, and showed themselves very merry and joyful. Thereupon, I presented them with knives and all sorts of iron goods. Amongst other things, I gave one of them a looking glass, but he did not know what it was; wherefore, I took it from him and held it before his face, so that he could see himself. When he did so, he quickly took the looking glass from me and put it into his bosom. After this, they, in like manner, gave me presents of what they had: viz. different kinds of birds and seal-flesh. One of my men, who had very swarthy complexion, and black hair, they all embraced, no doubt thinking that he was one of their nation and countrymen. The appearance of this people, as well as of their arms and implements, is represented on the accompanying plate.
— Jens Munk, in: Gosch, Christian Carl August , ed. (engelska) (1897) Danish Arctic Expeditions, 1605 to 1620. Book II The Expedition of Captain Jens Munk, London: Hakluyt Society, pp. 13−14
Facsimile of explorer Jens Munk's signature at the end of a "farewell message" that he wrote in his journal on 4 June 1620 during his voyage in Hudson Bay, when he was in a desesperate situation and had few hopes of returning back home in Denmark, which he eventually did against all odds. The manuscript from which this signature is taken might actually be a later copy that Munk made himself back home when preparing the publication of his voyage account (Navigatio Septentrionalis, Copenhagen, 1624).
A map hand-drawn by Jens Munk in 1624 of the area between Cape Farewell (Greenland) and Hudson Bay, seen from the north