Jenny Meyer (operasångerska)

Jenny Meyer, född 26 mars 1834 i Berlin, död 20 juli 1894 i Berlin,^[1] var en tysk operasångerska (mezzosopran) och sångpedagog. Efter tio år som framgångsrik konsertsångerska i Europa blev hon 1865 lärare vid Sternska konservatoriet och var ledare för detsamma sedan 1888.

Biografi

Meyer var dotter till Itzig Meyer och Minna, född Herrmann.^[2] Systern Elisabeth (1831–1919) gifte sig 1852 med Julius Stern, ledare för och medgrundare av Sternska musikkonservatoriet.^[2] Som dotter till en förmögen bankir^[1] hade Meyer initialt svårt att få gehör inom familjen för sina konstnärliga ambitioner.^[3] Hon studerade sång för Caroline Caspari och blev 1855 elev hos sin svåger vid Sternska konservatoriet, där hon studerade i två år.^[3] Stern fungerade fortsättningsvis som endera mentor eller agent för henne.^[4] Debuten ägde rum i Berlin 1855 i Julius Schneiders oratorium Luther^[5] och året därpå var hon solist på konserthuset Gewandhaus i Leipzig och fick omedelbart genomslag.^[1] Med hänsyn till sin bakgrund accepterade hon inte anställning vid operor och nekade exklusiva erbjudanden av Botho von Hülsen. Ett felaktigt rykte spreds dock i pressen om, att Meyer planerades efterträda Johanna Jachmann-Wagner vid Berlins statsopera. I stället etablerade hon sig som konsertsångerska och turnerade i Europa i tio år. Hon gästade scener i Nordtyskland, sjöng med Sternska sångsällskapet (Stern'sche Gesangverein), framträdde återkommande med Leipzigs symfoniorkester, konserterade i Weimar och Breslau, och sjöng på Gürzenich i Köln. 1858 besökte hon Holland och 1861 Rostock.^[5] Därutöver gästade hon Paris och England, varest hon sjöng på hovkonserter för drottning Viktoria av Storbritannien.^[1]

1865 anställdes hon vid Sternska konservatoriet och blev därmed skolans första kvinnliga lärare.^[6] I den rollen var hon högt aktad,^[1] och som beundrare av italiensk opera, hämtade hon pedagogiska metoder från Francesco Lamperti och Mathilde Marchesi. Den enda sångteknik hon accepterade i klassrummet var den praktiserad av Giuseppe Concone och Marco Bordogni med platt liggande tunga.^[7] Bara mellan 1889 och 1894 undervisade hon 210 elever^[8] och lät till och med utbilda en blind elev, som fick provspela för Joseph Joachim.^[9] Flera av Meyers kvinnliga alumner nådde ryktbarhet som sångerskor och pedagoger, däribland Ottilie Fellwock, Fanny Opfer och Selma Nicklass-Kempner, sedermera lärare vid konservatoriet.^[8]

Julius Stern drog sig sedan 1877 successivt tillbaka från ledningen av konservatoriet, och när han avled 1883, blev Robert Radecke ny ordförande; detta eftersom chefspositioner inom kulturinstitutioner var ovanliga för kvinnor. Kvarvarande i konservatoriets högsta organ utövade hon inflytande och köpte hela äganderätten av skolan i oktober 1888.^[10] Till konstnärlig rådgivare utnämnde hon 1890 Friedrich Gernsheim.^[11] Under Meyers ledarskap ökade antalet kvinnliga studenter,^[6] även på för kvinnor otypiska instrument som violin.^[12] Förutom från Österrike och Schweiz, kom allt fler elever från länder som USA, Storbritannien, Ryssland, Marocko, Brasilien, Italien och de skandinaviska nationerna.^[13] Desslikes ökade antalet kvinnliga lärare; av 40 lärare för läsåret 1890/1891 var 15 kvinnor, och procentmässigt minskade kvinnorna mot sekelskiftet, då konservatoriet leddes av Gustav Hollaender.^[14] Meyer ansågs som chef vara självständig, disciplinerad och mer konservativ än Julius Stern. I likhet med andra privata musikläroverk tog hon avstånd från Richard Wagner, vars verk hon avlägsnade från läroplanen, och orienterade utbildningen efter mönster av Kungliga musikhögskolan (Königlichen Hochschule für ausübende Tonkunst).^[15]

Meyer avled oväntat av ett slaganfall 1894 och hennes grav ligger intill Julius Sterns på den judiska begravningsplatsen i stadsdelen Weissensee i Berlin.^[16] Systern Anna Meyer, tidigare elev vid konservatoriet,^[17] ärvde ägarskapet över skolan, som 1895 köptes av Gustav Hollaender.^[18]

Referenser