Jean-Pierre-Antoine Tassaert

Jean-Pierre-Antoine Tassaert
Henriette-Felicité Tassaert - Portrait of Jean-Pierre-Antoine Tassaert (Unlettered proof) (cropped).jpg
Född1727[1][2][3]
Antwerpen
Död21 januari 1788[4][5][6]
Berlin
MedborgarskapHabsburgska Nederländerna
SysselsättningSkulptör[7]
MakaMarie Edmée Moreau
(g. 1758–)[8]
BarnMarie Edmée Tassaert
Jean-Joseph-François Tassaert (f. 1765)
Henriette-Félicité Tassaert (f. 1766 och 1766)[9]
Antoinette Tassaert (f. 1768)
Louise Céleste Tassaert (f. 1771)
FöräldrarJan Peter Tassaert (II)
Redigera Wikidata
Pyrrha, skulptur av Jean-Pierre-Antoine Tassaert.

Jean-Pierre-Antoine Tassaert, född (döpt 19 augusti) 1727 i Antwerpen, död 21 januari 1788 i Berlin, var en belgisk skulptör, farfar till Octave Tassaert.

Tassaert studerade i Antwerpen, i England och i Paris. Där blev han bemärkt och fick av prins Henrik av Preussen uppdrag att utföra allegoriska figurer och grupper för dennes palats i Berlin.

Tassaert kallades till Berlin 1774 och utförde där, förutom flera byster, också statyer i marmor av generalerna Seydlitz och Keith. Dessa restes på den dåvarande Wilhelmplatz och är märkliga på det sättet att de är utförda i tidskostym. De är numera flyttade till Bodemuseum, men bronskopior finns uppställda på Zietenplatz i närheten av den ursprungliga platsen.

Tassaert var direktör för Konstakademien i Berlin och lärare till Johann Gottfried Schadow. Bland hans arbeten märks en skiss till ett ståtligt monument över Fredrik den store för Berlin. Hans två döttrar och en son ägnade sig åt pastellmåleri och gravyr.

Källor

Noter

  1. ^ Artnet, Artnet konstnärs-ID: jean-pierre-antoine-tassaert, omnämnd som: Jean-Pierre-Antoine Tassaert, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  2. ^ AGORHA, AGORHA person-/institution-ID: 51225, omnämnd som: Jean-Pierre-Antoine Tassaert, läs online, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  3. ^ Artcyclopedia, omnämnd som: Jean-Pierre-Antoine Tassaert, Artcyclopedia konstnärs-ID: tassaert_jean-pierre-antoine, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  4. ^ Jean Pierre Antoine Tassaert, RKDartists (på engelska), RKDartists-ID: 206641, läs online.[källa från Wikidata]
  5. ^ Jean Pierre Antoine Tassaert, Biografisch Portaal (på nederländska), Biografisch Portaal-nummer: 37694698, läs online.[källa från Wikidata]
  6. ^ Benezit Dictionary of Artists, Oxford University Press, 2006 och 2011, ISBN 978-0-19-977378-7, Benezit-ID: B00179758, omnämnd som: Jean Pierre Antoine Tassaert, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  7. ^ Union List of Artist Names, 2 november 2017, ULAN: 500054963, läs online, läst: 14 maj 2019.[källa från Wikidata]
  8. ^ läs online, gw.geneanet.org.[källa från Wikidata]
  9. ^ Union List of Artist Names, 9 augusti 2021, ULAN: 500054963, läs online, läst: 9 maj 2022.[källa från Wikidata]

Tryckta källor

Externa länkar

Media som används på denna webbplats

Henriette-Felicité Tassaert - Portrait of Jean-Pierre-Antoine Tassaert (Unlettered proof) (cropped).jpg
1Portrait of the artist's father Jean Pierre Antoine Tassaert, bust to left but looking at the viewer, wearing buttoned jacket and short wig; proof before letters. 1788
Louvre pyrrha ent1999.23.jpg
L'oeuvre, dont le modèle en plâtre fut montré au Salon de 1773, fut commandée par l'abbé Terray, dernier contrôleur général des Finances de Louis XV et éphémère directeur des Bâtiments du Roi avant l'avènement de Louis XVI en 1774. Elle devait orner la galerie de sculptures de son hôtel parisien avec Mercure ou le Commerce de Pajou, Apollon ou les Beaux-Arts de Mouchy (tous deux au Louvre) et Cérès ou l'Abondance de Pigalle (collection particulière).
Selon les Métamorphoses d'Ovide, Pyrrha et son époux Deucalion, sauvés du déluge, repeuplèrent le monde en jetant derrière eux des pierres. Celles-ci, au contact de la terre, se changèrent respectivement en femmes et en hommes (ici représentés par des enfants). Le marbre, récemment identifié dans le parc du château de Ferrières, a été très endommagé par son exposition prolongée en plein air.
Dépôt de la Chancellerie des Universités de Paris, 1998