Japetus
| Japetus | |
 | |
| Upptäckt | |
|---|---|
| Upptäckare | Giovanni Domenico Cassini |
| Upptäcktsdatum | 25 oktober 1671 |
| Uppkallad efter | Iapetos |
| Omloppsbana | |
| Banmedelradie | 3 560 820 km |
| Excentricitet | 0,0286125 |
| Siderisk omloppstid | 79,3215 dygn |
| Inklination | 15,47° |
| Måne till | Saturnus |
| Fysikaliska data | |
| Dimensioner | 1 436 km |
| Area | 6,7·106 km² |
| Massa | 1,9739·1021 kg |
| Medeldensitet | 1,27 g/cm3 |
| Ytgravitation (ekvatorn) | 0,2553 m/s2 |
| Albedo | 0,04-0,5 |
| Hitta fler artiklar om astronomi med | |
Japetus[1] (även kallad Saturnus VIII) eller Iapetus (bägge stavningarna förekommer i svenska texter), är den tredje största av Saturnus månar, uppkallad efter titanen Iapetos i den grekiska mytologin. Japetus har en massa på 1,9739·1021 kg, en diameter på 1 436 km och kretsar i en bana 3 560 820 km från Saturnus.
Den har länge gäckat forskarna på flera sätt. För det första har den två olika halvor med var sin färg, vilket noterades redan av Cassini på 1600-talet. Den ena sidan är täckt av is, som gör ytan skinande vit. På den andra sidan, kallad Cassini Regio, är ytan täckt av kolföreningar, som gör den svart med ett matt sken à la varm asfalt. Den mörka sidan absorberar mycket solljus, som gör Japetus varm.
Nyligen upptäcktes en enorm yttre ring runt Saturnus. Den upptäckten kan också förklara varför Japetus har två färger. Enligt en teori skulle den svarta ytan bestå av ett flera meter tjockt täcke av rymdgrus. Gruset ska ha fallit ner på ytan efter att ha fångats in av månens gravitation.[2]
Den andra anmärkningsvärda detaljen med Japetus är att den har solsystemets näst högsta berg (20 km högt) och dess djupaste sänka (15 km djup). På Japetus finns också flera stora nedslagskratrar; den största med en diameter på ca. 800 km, och därmed bland de största i solsystemet.
Vid passagen av rymdsonden Cassini-Huygens år 2004, upptäcktes att en omkring 1 300 km lång rygg av 12 km höga berg fortsätter fram till Cassini Regios centrum. Ryggen följer nästan perfekt Japetus ekvator. Hur denna ovanliga företeelse bildades, vet man ännu inte, men en teori är att himlakroppen vid bildandet, då stoftet ännu var varmt och plastiskt, roterat så fort att bergskedjan uppstått av rena centrifugalkraften.
Japetus upptäcktes av Cassini 1671 på västra sidan, men när månen förflyttade sig till öster försvann den. 1705 när Cassini fick ett bättre teleskop såg han Japetus även på östra sidan, men mycket ljussvagare. Han kom då med lösningen att Japetus alltid vänder samma sida mot Saturnus och att man när den är på västra sidan av Saturnus ser den vita sidan, men att den när den är på östra sidan vänder den mörka sidan mot oss.
Se även
Wikimedia Commons har media som rör Japetus.
Wikimedia Commons har media som rör Noter
- ^ ”Japetus”. Nationalencyklopedin' (NE). http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/japetus. Läst 4 december 2014.
- ^ www.dn.se 2009-10-08 [1]
| |||||||||||
Media som används på denna webbplats
Montage of Saturn and several of its satellites, Dione, Tethys, Mimas, Enceladus, Rhea, and Titan. JPL image PIA01482: Saturn System Montage This montage of images of the Saturnian system was prepared from an assemblage of images taken by the Voyager 1 spacecraft during its Saturn encounter in November 1980. This artist's view shows Dione in the forefront, Saturn rising behind, Tethys and Mimas fading in the distance to the right, Enceladus and Rhea off Saturn's rings to the left, and Titan in its distant orbit at the top.
Iapetus as seen by the Cassini probe.
Original NASA caption: Cassini captures the first high-resolution glimpse of the bright trailing hemisphere of Saturn's moon Iapetus.
This false-color mosaic shows the entire hemisphere of Iapetus (1,468 kilometers, or 912 miles across) visible from Cassini on the outbound leg of its encounter with the two-toned moon in Sept. 2007. The central longitude of the trailing hemisphere is 24 degrees to the left of the mosaic's center.
Also shown here is the complicated transition region between the dark leading and bright trailing hemispheres. This region, visible along the right side of the image, was observed in many of the images acquired by Cassini near closest approach during the encounter.
Revealed here for the first time in detail are the geologic structures that mark the trailing hemisphere. The region appears heavily cratered, particularly in the north and south polar regions. Near the top of the mosaic, numerous impact features visible in NASA Voyager 2 spacecraft images (acquired in 1981) are visible, including the craters Ogier and Charlemagne.
The most prominent topographic feature in this view, in the bottom half of the mosaic, is a 450-kilometer (280-mile) wide impact basin, one of at least nine such large basins on Iapetus. In fact, the basin overlaps an older, similar-sized impact basin to its southeast.
In many places, the dark material--thought to be composed of nitrogen-bearing organic compounds called cyanides, hydrated minerals and other carbonaceous minerals--appears to coat equator-facing slopes and crater floors. The distribution of this material and variations in the color of the bright material across the trailing hemisphere will be crucial clues to understanding the origin of Iapetus' peculiar bright-dark dual personality.
The view was acquired with the Cassini spacecraft narrow-angle camera on Sept. 10, 2007, at a distance of about 73,000 kilometers (45,000 miles) from Iapetus.
The color seen in this view represents an expansion of the wavelengths of the electromagnetic spectrum visible to human eyes. The intense reddish-brown hue of the dark material is far less pronounced in true color images. The use of enhanced color makes the reddish character of the dark material more visible than it would be to the naked eye.
This mosaic consists of 60 images covering 15 footprints across the surface of Iapetus. The view is an orthographic projection centered on 10.8 degrees south latitude, 246.5 degrees west longitude and has a resolution of 426 meters (0.26 miles) per pixel. An orthographic view is most like the view seen by a distant observer looking through a telescope.
At each footprint, a full resolution clear filter image was combined with half-resolution images taken with infrared, green and ultraviolet spectral filters (centered at 752, 568 and 338 nanometers, respectively) to create this full-resolution false color mosaic.