Jan Ullrich

Jan Ullrich
Jan Ullrich under Nacht von Hannover 2005.
Namn	Jan Ullrich
Smeknamn	Ulle Der Kaiser
Född	2 december 1973 i Rostock, Östtyskland
Hemland	Tyskland
Längd	183 cm[1]
Vikt	73 kg[1]
Stallinformation
Nuvarande stall	Avslutad karriär
Disciplin	Landsväg
Roll	Cyklist
Amatörstall
1987 1987–1989 1991 1992–1994	SG Dynamo Rostock SC Dynamo Berlin SC Berlin RG Hamburg
Proffsstall
1995–2002 2003 2003 2004–2006	Team Telekom Team Coast Team Bianchi T-Mobile Team
Viktiga segrar
Tour de France 1997 Vuelta a España 1999 Tour de France, 7 etapper Vuelta a España, 2 etapper Giro d'Italia, 1 etapp Världsmästerskapens tempolopp 1999, 2001 Olympiska spelens linjelopp 2000 Schweiz runt 2004 Nationsmästerskapens tempolopp 1995 Nationsmästerskapens linjelopp 1997, 2001 HEW Cyclassics 1997 Rund um Köln 2003
Medaljer Cykelsport Olympiska spel Guld Sydney 2000 Linjelopp Silver Sydney 2000 Tempolopp Världsmästerskap Guld Verona 1999 Tempolopp Guld Lissabon 2001 Tempolopp Brons Agrigento 1994 Tempolopp
Senast uppdaterad: 5 maj 2012

Jan Ullrich, född 2 december 1973 i Rostock, Östtyskland, är en tysk före detta professionell tävlingscyklist.^[1]

Jan Ullrich vann Tour de France 1997, Vuelta a España 1999, världsmästerskapens tempolopp två gånger, samt OS-guld i linjelopp i Sydney 2000. Han cyklade också hem en silvermedalj i tempolopp under OS 2000.

Ullrich blev den förste tyske cyklisten att vinna det franska etapploppet Tour de France då han vann loppet som 23-åring 1997.^[2] Han slutade tvåa i tävlingen fem gånger under sin karriär och blev fyra i tävlingen två gånger.^[1] Han slutade tvåa bakom Bjarne Riis och Marco Pantani varsin gång, 1996 respektive 1998, och de andra gångerna bakom sin store rival Lance Armstrong.

Ullrich fick inte delta i Tour de France 2006 på grund av dopningsrykten.^[3] Han avslutade karriären i slutet av februari 2007.^[4] I juni 2013 erkände Ullrich att han dopade sig med eget blod.^[5]

Jan Ullrich vann amatörernas linjelopp under världsmästerskapet i Oslo 1993. Året därpå blev han professionell med det tyska stallet Telekom. Han slutade trea i världsmästerskapens tempolopp i Sydney samma år efter Chris Boardman och italienaren Andrea Chiurato. Ullrich blev tysk tempoloppsmästare 1995 och slutade topp 10 på Schweiz runt samma år. Som 21-åring ville han delta i Tour de France, men stallets ägare Walter Godefroot tyckte att det var för tidigt. I stället fick han köra det mindre tyska loppet Hofbrau Cup, och slutade på tredje plats. Senare samma år startade Jan Ullrich i Vuelta a España men var tvungen att avbryta loppet efter etapp 12.

Ullrich slog igenom som hjälpryttare till dansken Bjarne Riis. Dansken vann Tour de France 1996, men har sedan berättat att han missbrukade EPO under det året, och Jan Ullrich slutade tvåa i tävlingen och tog också en etappseger. Han gav upp sin plats till de Olympiska sommarspelen 1996 för att få köra Tour de France det året.

Året därpå var Bjarne Riis hjälpryttare till Jan Ullrich. Tidigare under året hade Ullrich vunnit de tyska nationsmästerskapens linjelopp och inför Tour de France 1997 sågs han som en av favoriterna till segern. Ullrich vann sin första och enda Tour de France 1997. Vid tidpunkten blev han den yngsta att vinna Tour de France sedan 1947. Två veckor efter Tour de France vann han HEW Cyclassics. Ytterligare två veckor senare slutade Ullrich tvåa efter Davide Rebellin i en spurt på GP Suisse.

Jan Ullrich ville vinna Tour de France även året därpå, 1998. Han tog den gula ledartröjan efter etapp 7, ett tempolopp, men senare under tävlingen var Marco Pantani snabbare uppför bergen och italienaren vann till slut också hela tävlingen. Ullrich vann dock etapp 16 genom en spurt som var tvungen att avgöras via målfoto. Ullrich tog sig in på tredje plats i tävlingen och på den sista etappen, ett tempolopp, vann han och slutade därmed tvåa i tävlingen. Tour de France 1998 var kantat med dopningsproblem och dopningsrykten.

Under Tyskland runt 1999 skadade sig Ullrich och han kunde därför inte tävla i det årets upplaga av Tour de France, en tävling som vanns av Lance Armstrong. Armstrong skulle efter det ta ytterligare sex segrar i tävlingen. Men året var inte vinstlöst för Ullrich. I stället för en seger i Tour de France vann han senare både Vuelta a España, framför Igor González de Galdeano och Roberto Heras, och världsmästerskapens tempolopp, framför Michael ”Roddarn” Andersson och Chris Boardman.

Ullrich, Marco Pantani och Lance Armstrong tävlade emot varandra på Tour de France 2000. Armstrong vann tävlingen. Jan Ullrich cyklade därefter det spanska etapploppet Vuelta a España men under en av presskonferenserna på en ledig dag berättade tysken att han tänkte åka hem för att träna inför de Olympiska sommarspelen 2000 i Sydney. Efter att varit i en tremannautbrytning med Telekom-stallkamraterna Andreas Klöden och Aleksandr Vinokurov i Sydney, tog Ullrich guld framför Vinokurov, som tog silver, och Klöden, som tog brons. Ullrich tog silver i tempoloppet när han förlorade med en liten marginal mot ryssen Vjatjeslav Jekimov, men slutade före trean Lance Armstrong.

Under säsongen 2001 vann tysken världsmästerskapens tempolopp för andra gången.

2002 var inget bra år för 1997 års Tour de France-vinnare då han först drabbades av knäproblem.^[6] I maj 2002 blev Ullrich även av med körkortet efter att ha kört rattfull och paradoxalt nog krockat med ett cykelställ.^[7] I juni 2002 blev Ullrich av med sitt kontrakt med Team Telekom efter att ett blodprov visat att Ullrich hade tagit amfetamin, som han medgav att han hade blivit erbjuden på en nattklubb.^[8][9] Han hade då inte tävlat sedan januari på grund av sin knäskada, och den tyska cykelunionen kom överens om att drogen inte var för att kunna prestera bättre. Ullrich var därmed endast tvungen att avtjäna ett sex månader långt straff.^[10]

I januari 2003 var Ullrich en av ryttarna i Team Coast, men på grund av finansiella problem var stallet tvunget att lägga ned och i stället bildades Team Bianchi som Ullrich blev en medlem av.^[11]

Ullrich hade inte tävlat på 15 månader när han gjorde comeback i april 2003 med anledning av sina tidigare skador och avstängning efter det positiva dopningstest. Ullrich var inte någon av de största favoriterna inför Tour de France 2003 på grund av sina tidigare skador och skandaler och han sade själv att han hade behövt ett års förberedelser till för att vara med i matchen på allvar. Under den första veckan blev han sjuk och var nära att lämna tävlingen men kom tillbaka, samtidigt som Armstrong hade problem i värmen. I slutändan var Ullrich 61 sekunder bakom Lance Armstrong, vilket var Armstrongs minsta segermarginal under alla sina sjua segrar i det franska etapploppet. Under tävlingen tog Ullrich också en etappseger på etapp 12, ett tempolopp, framför Lance Armstrong, som slutade en minut och 35 sekunder bakom tysken.

Säsongen 2004 återvände Jan Ullrich till Team Telekom, som då hette T-Mobile Team, och vann Schweiz runt. I Tour de France 2004 slutade han fyra, med nästan nio minuter till vinnaren Lance Armstrong. Andreas Klöden slutade tvåa medan Ivan Basso blev trea.

Ullrich blev lagkapten till Tour de France 2005, men innan dess slutade han trea bakom Aitor González och Michael Rogers i Schweiz runt. Dagen innan Tour de France skulle börja var tysken ute och tränade tillsammans med sina lagkamrater när stallbilen plötsligt bromsade in. Ullrich for in igenom bakrutan och hamnade i baksätet. Nästa dag var Ullrich uppe på cykeln igen. Senare under tävlingen ramlade han och gjorde illa revbenen och det var svårt för honom att följa med i Armstrong och Bassos tempo. I stället för att vinna ville han nu sluta före dansken Michael Rasmussen, som låg på tredje plats. På den näst sista etappen hade Rasmussen ordentlig otur och lyckades vurpa två gånger, få en punktering och byta cykel fyra gånger innan han kom i mål. Ullrich övertog därför tredje platsen framför dansken.

Säsongen 2006 vann Ullrich sin andra totalseger i Schweiz runt. Men det viktigaste målet var Tour de France, trots att han återigen hade skadat knäet. Efter att amerikanen Lance Armstrong hade avslutat sin karriär efter 2005 års Tour de France ville Ullrich försöka vinna 2006 års upplaga. Hans största motståndare skulle bli italienaren Ivan Basso, som tidigare det året hade vunnit Giro d'Italia. Inför starten av tävlingen blev dock båda cyklisterna utpekade i dopinghärvan Operación Puerto. Jan Ullrich blev sparkad från T-Mobile i juli 2006 efter händelsen.^[12] Ullrich förnekade all inblandning. Den 26 februari 2007 meddelade Ullrich på en presskonferens att han avslutar sin aktiva cykelkarriär.^[4] Han blev därefter rådgivare för det österrikiska Continental-stallet Volksbank. Den 4 april kom resultatet av ett DNA-test som visade att blodet som fanns i vissa av de påsar på Eufemiano Fuentes kontor som hade beslagtagits under utredningen verkligen var Ullrichs.^[13]

Tour de France

Totalseger – 1997

7 etapper

Vuelta a España

Totalseger – 1999

2 etapper

Giro d'Italia

1 etapp

Schweiz runt

Totalseger – 2004

4 etapper

Världsmästerskapens tempolopp – 1999, 2001

Nationsmästerskapens tempolopp – 1995

Nationsmästerskapens linjelopp – 1997, 2001

Olympiska spelens linjelopp – 2000

HEW Cyclassics – 1997

Rund um Köln – 2003

Grand Tour	1996	1997	1998	1999	2000	2001	2002	2003	2004	2005	2006
Giro d'Italia	–	–	–	–	–	52	–	–	–	–	X
Tour de France	2	1	2	–	2	2	–	2	4	3	–
Vuelta a España	–	–	–	1	X	–	–	–	–	–	–

X = Bröt loppet

• Deutsche Telekom 1995–2002
• Team Coast 2003
• Team Bianchi 2003
• T-Mobile 2004–2006

• Officiell webbplats
• Jan Ullrich på Sports Reference
• Jan Ullrich cyclingarchives.com
• Wikimedia Commons har media som rör Jan Ullrich.
  Bilder & media

Segrare av Tour de France 1903: Maurice Garin 1904: Henri Cornet 1905: Louis Trousselier 1906: René Pottier 1907: Lucien Petit-Breton 1908: Lucien Petit-Breton 1909: François Faber 1910: Octave Lapize 1911: Gustave Garrigou 1912: Odile Defraye 1913: Philippe Thys 1914: Philippe Thys 1915–1918 1919: Firmin Lambot 1920: Philippe Thys 1921: Léon Scieur 1922: Firmin Lambot 1923: Henri Pélissier 1924: Ottavio Bottecchia 1925: Ottavio Bottecchia 1926: Lucien Buysse 1927: Nicolas Frantz 1928: Nicolas Frantz 1929: Maurice De Waele 1930: André Leducq 1931: Antonin Magne 1932: André Leducq 1933: Georges Speicher 1934: Antonin Magne 1935: Romain Maes 1936: Sylvère Maes 1937: Roger Lapébie 1938: Gino Bartali 1939: Sylvère Maes 1940–1946 1947: Jean Robic 1948: Gino Bartali 1949: Fausto Coppi 1950: Ferdinand Kübler 1951: Hugo Koblet 1952: Fausto Coppi 1953: Louison Bobet 1954: Louison Bobet 1955: Louison Bobet 1956: Roger Walkowiak 1957: Jacques Anquetil 1958: Charly Gaul 1959: Federico Bahamontes 1960: Gastone Nencini 1961: Jacques Anquetil 1962: Jacques Anquetil 1963: Jacques Anquetil 1964: Jacques Anquetil 1965: Felice Gimondi 1966: Lucien Aimar 1967: Roger Pingeon 1968: Jan Janssen 1969: Eddy Merckx 1970: Eddy Merckx 1971: Eddy Merckx 1972: Eddy Merckx 1973: Luis Ocaña 1974: Eddy Merckx 1975: Bernard Thévenet 1976: Lucien Van Impe 1977: Bernard Thévenet 1978: Bernard Hinault 1979: Bernard Hinault 1980: Joop Zoetemelk 1981: Bernard Hinault 1982: Bernard Hinault 1983: Laurent Fignon 1984: Laurent Fignon 1985: Bernard Hinault 1986: Greg LeMond 1987: Stephen Roche 1988: Pedro Delgado 1989: Greg LeMond 1990: Greg LeMond 1991: Miguel Indurain 1992: Miguel Indurain 1993: Miguel Indurain 1994: Miguel Indurain 1995: Miguel Indurain 1996: Bjarne Riis 1997: Jan Ullrich 1998: Marco Pantani 1999–2005: Ingen vinnare 2006: Óscar Pereiro 2007: Alberto Contador 2008: Carlos Sastre 2009: Alberto Contador 2010: Andy Schleck 2011: Cadel Evans 2012: Bradley Wiggins 2013: Chris Froome 2014: Vincenzo Nibali 2015: Chris Froome 2016: Chris Froome 2017: Chris Froome 2018: Geraint Thomas 2019: Egan Bernal 2020: Tadej Pogačar 2021: Tadej Pogačar 2022: Jonas Vingegaard 2023: Jonas Vingegaard