Jämtska

Jämtska
Talas i	Sverige
Region	Jämtland
Antal talare	cirka 30 000 (1999)
Status	hotat
Språkfamilj	Indoeuropeiska språk Germanska språk Nordgermanska språk Norrländska mål Jämtska
Språkkoder
ISO 639‐3	–

Jämtska, jämtländska, eller jämtmål (jämtska: jamska), är en språkligt och geografiskt väldefinierad dialektgrupp som talas i Jämtland utom Frostvikens socken. Jämtmålen räknas till det norrländska dialektområdet,^[1] men brukar också ofta räknas som övergångsdialekter till de i väst och syd angränsande norska tröndermålen.^[2][3][4][5] Jämtska betraktas traditionellt som en dialekt, men anses av många vara ett eget språk – en uppfattning som fått visst vetenskapligt stöd.^[6] Jämtska uppskattades 1999 av Bo Oscarsson, författaren av den jämtska ordboken Orlboka, att ha runt 30 000 talare, och att runt 60 000–70 000 förstår jämtska.^[7] Flytt och familjebildning över gränsen har gjort att i synnerhet de östjämtska dialekterna har likheter med medelpadska och ångermanländska.^{[källa behövs]}

Liksom andra genuina folkmål i Sverige har jämtskan trängts tillbaka av rikssvenskan som ursprungligen förmedlades av ämbetsmän, lärare och präster, och sedermera av radio och television. Redan i slutet av 1800-talet spåddes jämtskan av Äcke Olsson, pionjären inom skriven jämtska, en dyster framtid, något som emellertid inte besannats. Jämtskans status är för närvarande oklar men omfattande arbeten har gjorts för att stärka dess ställning och bevara den som levande dialekt. Bland annat har ett flertal ordböcker givits ut, en översättning av delar ur Bibeln gjorts och jämtska förekommer ofta i sång hos lokala artister.

Något som ofta ansetts vara ett hinder för jämtskans status som eget språk är avsaknaden av ett gemensamt skriftspråk. Efter flera års arbete skapade Akademien för jamska (på uppdrag av Heimbygdas språkkommitté) en Vägledning för stavning av jamska 1995, som därefter ofta tillämpats för jämtska i skrift.

Det här avsnittet behöver källhänvisningar för att kunna verifieras. (2021-07) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan.

Jämtarna använder själva namnet jamska för sitt mål, vilket kan direktöversättas till svenska som "jämtskan", det vill säga en bestämd form så typisk för nordliga dialekter. Namnet finns dessutom som verbform: te jaamsk eller te jamske vilket betyder "att tala jämtska", direktöversatt "att jämtska". Jaamsk utgör grundformen i större delen av Jämtland medan jamske utgör grundformen i Bergs tingslag, fast de används sällan som sådana. Ibland används även ett stumt t i den dialektala stavningen av namnet, i likhet med den svenska.

Som en jämförelse kan nämnas att de personer som skulle kunna förväntas tala jamska, men som av olika anledningar helt eller delvis blandar upp sitt mål med svenska, betecknas som att de svä`änsk/svänske. Speciellt brukar man i denna beskrivning inte avse sådana som har svenska som modersmål.

Den gängse uppfattningen är att jämtskan hör till de svenska norrländska målen,^[1][8] med mer eller mindre tydlig norsk prägel. Både Elias Wessén och Bengt Pamp menar att jämtskan är mer svensk än norsk, även om den enligt den förre "[...] visserligen visar flera beröringspunkter med de angränsande norska målen [...]".^[3][9] Adolf Noreen tar mer fasta på jämtskans norska historia, och grupperar den tillsammans med härjedalskan och målen i Särna och Idre i en väst-nordsvensk grupp under en större östnorsk dito (dit även målen i Tröndelag och Østlandet hör). Enligt Noreen övergår dialekterna öster om Östersund "så småningom" i medelpadska eller ångermanländska.^[10] Oskar Bandle grupperar jämtskan i en större nordskandinavisk grupp som innefattar Norge utom Vestlandet, de egentliga dalmålen samt de norrländska målen.^[11] För exempel på norska forskares beskrivning av släktskapet mellan de jämtländska och trönderska dialekterna se referens i bifogad länk.^{[5][förklaring behövs]}

Jämtskan kan grovt delas in i fem dialektgrupper, en nordjämtsk, en västjämtsk (opplänningsmålet), en centraljämtsk (framlänningsmålet), en östjämtsk samt en sydvästjämtsk.^{[källa behövs]} Den sistnämnda benämns ibland Bersmaol (Bergsmål) och då syftande på Bergs tingslag. I trakterna i och kring Klövsjö har dock dialektgruppen något av ett epicentrum, varför Klövsjömaol också är ett brukat namn. Dialekterna växlar även relativt mycket bygd till bygd inom varje grupp, där exempelvis dialekten i Offerdal, offerdalsmålet, är en av flera speciella.^{[källa behövs]}

De östjämtska dialekterna i Ragunda tingslag brukar särställas, eller så inkluderas de inte alls i termen jämtska, då de uppvisar större likheter med de mellannorrländska dialekterna i Ångermanland och Medelpad än med de övriga i Jämtland^[12]. Detta görs till exempel när dialekterna klassificeras efter antal diftonger^[13] då jämtskan delas in i tre huvudgrupper, centraljämtska med tre diftonger, offerdalsmål med en diftong och bergsmål med fyra diftonger.

Det är mycket stor skillnad mellan dialekterna hur de korta fornnordiska vokalerna o & u har utvecklats. Exempel ur olika dialekter:^[14]

spor (spår)

spɔːɾ - Häggenås, Håsjö, Åre

spɑːɾ - Hammerdal, Marieby

spɶːɾ - Revsund, Lockne

spɞːɾ - Berg, Ragunda

huł (hål

hɞːɽ - Häggenås, Merieby, Brunflo, Lockne, Revsund, Berg, Stugun, Håsjö

hɶːɽ - Hammerdal

hɞɽ - Ragunda

Någon enhetlig jämtska finns inte, varvid vissa finner termen jämtmål mer passande än jämtska^[15]. Till jämtmålen räknas då alla nordiska dialekter som talas i Jämtland, även det trönderska så kallade lidmålet som talas i Frostvikens socken och de östjämtska dialekterna. Dialektforskaren Vidar Reinhammar har liknat jämtmålen vid en syskonkull där individerna sinsemellan uppvisar likheter och olikheter, och vars föräldrar sedan länge är döda.^{[källa behövs]}

Det är omdiskuterat om jämtskan är en svensk dialekt eller om den är ett eget språk. Många talare av jämtska (däribland Bo Oscarsson) hävdar att det är ett språk, och pekar då på skillnaderna mellan jämtska och svenska i fråga om bland annat ljuduppsättning, grammatik och ordförråd.^[16]

Liksom andra nordiska dialekter har jämtskan utvecklats ur fornnordiskan. När en specifik jämtska framträder i historien är dock okänt. Enligt runologen Henrik Williams är Frösöstenen från mitten av 1000-talet, Jämtlands enda kända runsten, ristad i en svensk snarare än en norsk tradition, och ligger språkligt nära runsvenska områden. Språket uppvisar dock regionala särdrag och Williams kallar det därför för "runjämtska".^[17].

I texten på runstenen förtäljs det om Jämtlands kristnande. Kyrkan kom därefter att organisera bygden och befolkningen sökte sig till olika kyrkor, därav ordet socken. Runt kyrkorna formades livet och i generationer samlades byfolket på kyrkbacken och så småningom uppstod olika enhetliga sockenmål, tillsammans med sedvänjor, folkdräkter och så vidare.^[18] Således finns det nästan lika många olika varianter av jämtska som det har funnits socknar. Gränserna för dessa socknar har varierat beroende på bland annat hur stor befolkningen i området var. Lits socken var till exempel en av de allra största i Jämtland under medeltiden men har senare krympt i storlek när de nya socknarna Kyrkås, Häggenås, Laxsjö, Föllinge och Hotagen bildades. På grund av den gemensamma historien i Lits socken ses dialekterna i dessa socknar som en grupp med stor inbördes släktskap, under benämningen litsmål. Likheter i andra grupper beror även de vanligen på att socknarna i gruppen har en gemensam historia i en äldre socken, att de tillhört samma pastorat eller domsaga^[19].

Det som i första hand karakteriserar jämtskan är att den, i likhet med till andra central- och nordskandinaviska dialekter (tröndska, finlandssvenska och flertalet norrländska dialekter), har så kallad vokalbalans, vilket innebär att gamla kortstaviga ord får en försvagad eller bortfallen ändvokal. Exempelvis har västlig centraljämtska lä:`vä 'leva', lå:`vå 'lova', by:`ry 'burit' etc. där : betecknar lång uttalslängd. Gamla långstaviga ord får i allmänhet i stället en försvagning av ändelsen och i centraljämtska och Offerdalsmål tappas ändelsen helt men med bevarande av antalet stavelser hos tvåstaviga ord genom tvåtoppsaccent. Exempelvis heter svenska verbet 'lösa' i centraljämtska lö`öy:s, i Offerdalsmål lö`ö:s och i sydvästjämtska löy:`se. Alla samiska dialekter, särskilt östsamiskan, har haft liknande form av vokalbalans långt innan det spreds inom nordiska dialekter. En teori som framförts är därför att vokalbalans i nordskandinaviska dialekter beror på skandinavisering av samer i dialektområdet.^[22]

Den ovan nämnda Kortstavigheten är bevarad i viss utsträckning i östjämtska^[12], men även delvis i västjämtska^[23] och i Ovikens socken i sydvästra Jämtland.^[24] I östra Jämtland och Oviken finns bevarad kort stavelselängd i ord såsom fornnordiska haku ’haka’, lifa ’leva’, som i dialekterna blivit håke (Fors, Ragunda, Stugun), hôke (Hällesjö)^[25] eller håku (Oviken)^[26], respektive lävä med öppet ä.^[27][24] I västra Jämtland är kortstavigheten vacklande, men främst bevarad i ord med accent 1, som fornnordiska svið som i Åre blivit svä, medan vokalen förlängts till lång eller halvlång vokal i ord med accent 2, såsom låˑvå/lå:vå ’lova’, dåˑnå/då:nå ’dåna’ (av fornnordiska lofa, duna).^[28]

Eftersom jämtskan utgör ett övergångsområde mellan de svenska och norska språkområdena har dialekten av naturliga skäl många drag gemensamma med båda dessa områden.^[2] Många gånger kan sådana drag karaktäriseras utifrån västlig respektive östlig karaktär - vilket ofta används för att klassificera dialekter som väst- eller östnordiska. Indelningen i väst- och östnordiska är dock inte av någon större relevans för moderna fastlandsskandinaviska dialekter, som vanligtvis kategoriseras utifrån andra kriterier.

Västliga drag i jämtskan är bland annat:

• Många nasalassimilationer av typen /mp nt ŋk/ > /pː tː kː/. T.ex. sopp 'svamp', bratt 'brant', dråken/drökken 'drunkna'. Däremot vänt 'vante'. Nasalassimilationer förekommer även i övriga norrländska mål, dalmål samt i västliga götamål.^[11][29]
• Urnordisk eu-diftong blir /jö/ före dentala och alveolara konsonanter ; ljös 'ljus', ljö 'ljud', men /ju/ eller /y:/ annars.^[30]
• I-omljud i presens av starka verb; fara - fär - for, ta - täg - tog, sova - söv - sov^[31]
• Bevarade fornnordiska diftonger.^[11] Se nedan.

Östliga drag i jämtskan är bland annat:

• Äldre långt /lː/ är bevarat som /lː/, till skillnad från norska dialekter där det övergått till /ʎː/ eller /dl/.^[11]

• Bruten form i ordet 'jag'. Jämtska je motsvaras i väst av det obrutna æ. Brutna former förekommer också på norska Østlandet.^[11]

• Äldre /hw/ har blivit /v/, som i vå, hått 'vad' (< fno. hvat) och veite 'vete' (< fno. hveiti). I väst har kombinationen i stället blivit /kv/ eller /k/, jämför nynorska kva och kveite.^[11]

• Få fall av u-omljud. Jämtska asp motsvaras av osp i bl.a. Härjedalen och Norge.^[32]
• Få fall av a-omljud. Jämtska gur 'gorr', pusa 'påse (ackusativ)' motsvaras av fvn. gor, posa.^[33]

I somliga fall intar jämtskan en mellanställning även i fråga om specifika drag. Sådant är till exempel vokalen i enstaviga ord som kan gå tillbaka på ett västligt /uː/ eller östligt /oː/. Jämtska har till exempel bu 'bod', ku 'ko' och bru 'bro' med västlig vokal, men bo 'bo', tro 'tro' och sno 'sno' med östlig.^[11]

Central- och sydvästjämtska har bevarat de fornnordiska primära diftongerna ai, au och ey, och då vanligast med uttalen /ei:/, /ôu:/ alt. /øu:/ (där ô står för ett ljud mellan a, ö och å) respektive /öy:/. I vissa dialekter uttalas som antytts den gamla au-diftongen snarast som /øu:/, och ey som /ôy:/. Offerdalsmålet karakteriseras här av att ha monoftongerat ai som /ä:/ och ey som /ö:/, men au står sig som diftongen /ôu:/. Östjämtskan har inga diftonger, utan slutet /e:/ och /ö:/ motsvarande övriga dialekters /ei:/ och /öy:/, men öppet /å:/, /ô:/, eller /ä:/ motsvarande övriga dialekters /ôu:/ eller /öu:/^[34].

En specialitet i sydvästjämtskan är att man inte bara har de tre fornnordiska diftongerna utan även en sekundär diftong ao: av gammalt långt a (som blivit å: i övriga dialekter av jämtska och som motsvarar rikssvenskt å). Denna diftong återfinns också i framför allt Sognmålet i Västnorge och i isländskan. Det är omstritt om denna uttalsutveckling oberoende skett i Sogn, på Island och i Jämtland.^{[källa behövs]} Det kan anses märkligt} att denna diftong skulle uppstå på tre olika platser vid samma tidpunkt oberoende av varandra. En annan teori utgår från att uttalsutvecklingen uppstod i Sogn och att en utvandring skedde därifrån till Island och Jämtland.^{[källa behövs]} Detta styrks även av Snorre Sturlassons skrifter. Exempel på denna diftong är: Sydvästjämtska bLao:`mao:Le`bao:t´n, övrig jämtska bLå:`må:Le`bå:t´n, dvs 'den blåmålade båten'. (På isländska skulle det heta blámálaði báturinn där á uttalas ao:. Notera att "Den blåmålade båten" var smeknamnet på den Storsjögående ångaren S/S Thomée under den tid då den var just blåmålad.) Även gammalt långt y har diftongerats sporadiskt i vissa ord i vissa dialekter}, då med resultatet uy:, oy: eller åy:. Exempel: uy: 'fiskyngel'; jmf. norska verbet y 'krylla' från fornnorska ýja, till exempel "det ydde med makk inni fisken" 'det kryllade med mask inuti fisken'.

Det här avsnittet behöver källhänvisningar för att kunna verifieras. (2021-07) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan.

Jämtskan har, precis som i isländskan och många andra nordskandinaviska dialekter, tonlöst l, "hl", framför t som i exemplen ahllt 'allt', kahllt 'kallt' och sahllt 'salt'. Samma uttal med tonlöst l förekommer också i början av ord där svenska har s före l till exempel i ordet hlett 'slät'. Tonlöst l kan även stå efter vokal utan ett konditionerande t, till exempel förledet lihll- i exempelvis lihllstårsa 'lillflickan'. I detta fall kommer det tonlösa l:et från ett äldre sl (ur fornnordiska tl via tsl) som assimilerats på samma sätt som i exemplet hlett.^[35]

Många jämtska dialekter har bevarat det frikativa uttalet av d [ð] mellan (äldre) korta vokaler, ex. trå:ðå, trû:ðu, trûðe, (< fno. truða) 'trampa i vävstol'.^[36] Även frikativt g [ɣ] har bevarats, ex. byɣd (< fno. bygd), da:ɣ (< fno. dag), sja:ɣa (< fno. stiga).^[37]

Liksom andra nordliga dialekter har jämtskan förmjukning av k till [tɕ], g till [j] och gg till [dʑ] inte bara först i ord, utan även inuti^[38]. Ord som bänken och ryggen uttalas alltså bäntjen^[39] respektive ryddjen.^[40]

Jämtska substantiv kan, precis som i norska, färöiska, isländska och de flesta svenska dialekter, men i olikhet med rikssvenska och danska, delas in i tre genus: maskulinum, femininum och neutrum (Exempel: maskulinum sto:´rn 'stolen'; femininum so:´La 'solen'; neutrum bo:´Le 'bordet' - där L står för tjockt l. (Fornsvenskt rd har blivit ett tjockt l, som är något som de norrländska målen har gemensamt med dels dalmål och norska mål, dels målen i Österbotten.^[3])

Dessutom böjs imperativ av verb i både singularis och pluralis (Exempel: Kas`tan bort: stei:´na! 'Kasten bort stenen!'; Lyk:`ön´schom nu: brö:`fåL´kom! 'Låtom oss nu lyckönska broderfolken!') och dativböjningen av substantiv, pronomen, adjektiv och grundtal och ordningstal är levande både vid styrande prepositioner och verb (Exempel: Hu: ga: fårs`tom vat´ne 'Hon gav vattnet till de första'; Hårst lig: a? - På gåL`van! 'Var ligger hon? - På golvet!'). När det gäller syntax kan satser inledas med verbet. (Exempel: Värd`n te häl:´er ä`ta bä`tan 'Han valde att hellre äta smörgåsen'.)

Ett ord som många associerar med jämtskan är stå`års (i centraljämtska och Offerdalsmål) eller stårs:`e (i sydvästjämtska), som betyder 'flicka'. Detta ord är antagligen unikt för jämtskan, men tycks ha en motsvarighet i isländska stúlka med samma betydelse. Andra speciella ord som endast påträffas i jämtskan är fjård/fjärd (bråttom) och gly: (ljummen), som tycks ha motsvarigheter i isländska fjöld (mängd [av något]) resp. hlýr med samma betydelse. Ett ord liknande fjård:/fjärd:/fjard: har dock rapporterats från Shetlandsöarna genom färingen Jakob Jakobsen, och ly: utan g- finns i andra skandinaviska dialekter med samma betydelse.

Ordförrådet har vid en närmare granskning många likheter med det som finns västerut, och då både dialektalt och formaliserat som i första hand nynorska. På jämtska är man tö:k om man är snabblärd och smidig på ett chosefritt sätt. Detsamma är man på nynorska.^[41] På jämtska bä`äll/bälle man om man orkar. Detsamma gäller på nynorska (belle)<sup>[41]</sup>. Om man bekymrar sig över en kindtand så heter tanden på jämtska äkhl eller jakhl, och på nynorska (och bokmål) jeksel.<sup>[41]</sup> I en situation där en svensktalande meteorolog förvarnar om oväder skulle en jämtsktalande i likhet med norsktalande använda något av de likvärdiga styggvær [stygg:`vä:r] eller styggver [styg:`ve:r].

Jämtskan delar också ordförråd med mer östliga norrländska mål, som till exempel he: för 'ställa/sätta/lägga/etc.' som motsvarar engelskans verb 'put', och mu:s`bränt för 'känslig för hetta'. Exempel på dialektala uttryck som jämtskan delar både med östliga norrländska mål och norska dialekter är na:gel`bit för 'ont i fingrarna efter kyla' (nynorsk: naglebit^[42]).

Nedan följer några exempel på ord och meningar.^[43]

Det här avsnittet behöver källhänvisningar för att kunna verifieras. (2021-07) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan.

Jämtskan var ett av de genuina folkmål som klarade rikssvenskans framväxt i slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet bäst.^{[källa behövs]} Bortsett från Frösöstenen har det skrivits på jämtska sedan åtminstone mitten av 1700-talet, och flera så kallade "bröllopsbrev" och dikter finns bevarade.^[44][45] De första riktiga texterna på jämtska för allmänheten kom efter att den första tidningen, Jemtlands Tidning, grundades vid mitten av 1800-talet i Östersund. Intresset för dialekten förstärktes genom anläggandet av Mellanriksbanan och Östersunds framväxt som stad. Flera av de inflyttare som kom till staden från övriga Sverige hade ett stort intresse för Jämtlands historia, kultur och dialekter. Inom Godtemplarrörelsen skrevs redan på 1880-talet folkmålsberättelser och sånger ned i rörelsens protokolls- och programböcker. Genom inflyttade som till exempel Johan Lindström Saxon, Sven Johan Kardell och Ellen Widén, och lokala krafter som bland andra Erik "Äcke" Olsson, Rosa Arbman och Anders Backman påbörjades ett arbete för att främja användandet av jämtskan i skrift. Godtemplaren Lindström Saxon uppmanade tidigt sina läsare att skriva insändare på "sitt språk" till sin tidning, Jämtlands Tidning, och det var mycket tack vare Lindström Saxon som Äcke Olsson började ge ut skrifter på dialekt, och han skrev den första separata skriften på jämtska, "Gott humör", 1888. I förordet till skriften skrev Äcke att jämtskan skulle dö ut inom en snar framtid om inget gjordes, vilket stärkte synen att något måste göras. Hotet mot jämtskan ansågs vara uppbrytandet av det gamla by- och bondesamhället, och hembygdsrörelsen utvecklades under tidigt 1900-tal till den främsta kraften för dialektens bevarande.

Dikten Tomten finns översatt till jämtska av Lars Persson:

Mycket har skett sedan arbetet påbörjades, bland annat har många mindre ordböcker på jämtska från olika delar av Jämtland givits ut. Den hittills största heltäckande ordboken är Orlboka - ordbok över jamskan (Jengel förlag, 2001, 2007) av Bo Oscarsson, med över 25 000 belagda ord. På senare tid har även delar av Gamla och Nya testamentet från Bibeln översatts till jämtska genom verket Nagur bibelteksta på jamska (Några bibeltexter på jämtska) av bland andra Berta Magnusson. Översättningen gjordes först av Carl-Göran Ekerwald från den grekiska grundtexten till "fri svenska", och därefter till jämtska. Verket har därefter införskaffats av flera olika kyrkor runt om i Jämtland. Någon liknande översättning av Bibeln har ännu inte gjorts till en annan dialekt i Sverige. Verket framstår som det främsta i ledet att skapa en ortografi till jämtskan. Stavningen som är applicerad är Vägledning för stavning av jamska (1995) som Akademien för jamska, en arbetsgrupp tillsatt av Heimbygdas språkkommitté, bestående av Berta Magnusson, Bodil Bergner och Bo Oscarsson, förespråkar. Ett utdrag från boken:
Första Mosebok 1:26–27:

²⁶Å Gud saa: ’Lätt oss gjära når mänish, nager som e lik oss. Å dom ske rå öve fishn derri havan å över foglan pyne himmela, å öve tamdjura öve heile jola, å öve all de djur som kravl å rör se på jorn.´

²⁷Å Gud skapa mänishan å gjool som n avbild ta se själv. Te kær å kviin skapa n dom.

Det jämtska alfabet som tagits fram av Akademien för jamska utgår ifrån det svenska alfabetet, med tillägg av bokstäverna ⟨æ⟩ och ⟨ô⟩. Bokstäverna ⟨c⟩, ⟨q⟩, ⟨w⟩, ⟨x⟩ och ⟨z⟩ används inte.^[46] I Akademiens rättstavning förekommer också kombinationer såsom ⟨rl⟩ för /ɽ/ (s.k. tjockt l), t.ex. gårl 'gård'. och ⟨shl⟩ och ⟨lh⟩ för /l̥/ (tonlöst l), t.ex. shleip 'hal', lillhn 'lillen'. Man använder också ⟨gj⟩, ⟨kj⟩ och ⟨skj⟩ framför ⟨e⟩, ⟨ä⟩ och ⟨æ⟩ efter norskt mönster.^[29]

Jämtskan används av ett flertal artister eller band i sång. Till de mest kända hör rockbandet Hardda Ku Hardda Geit (hälften ko hälften get) som redan 1981 gjorde en populär cover på John Denvers "Take me home country roads" — "Heim te Kluk", reggae och dancehallbandet P-Danjelsa (med den toastande jämten Torbjörn Persson), rocksångaren Christer Halvarsson och trubaduren Lars Persa som bland annat gjort Bellmantolkningar på jämtska. Till dem som gör mer traditionell folkmusik på jämtska hör gruppen Triakel med Emma Härdelin. Alla som sjunger på jämtska har emellertid inte växt upp med målet, H.P. Burman är ett sådant exempel.

I P4 Jämtland sändes från 1994 dialektprogrammet På reine jamska med Bo Oscarsson, men programmet lades ner 2011.^[47] På samma radiokanal brukar musik på jämtska spelas, som till exempel Root Moose Grooves cover "Fy huun" av Peps Perssons "Oh Boy".

• Wiktionary har ett uppslag om kategori:Svenska/Jämtska.
  Ordbok
  (Lista över jämtska ord)
• Wiktionary har ett uppslag om kategori:Svenska/Norrländska.
  Ordbok
  (Lista över norrländska ord)
• Nordiska dialekter
• Jämtland
• Jengel förlag

• (tyska) Bandle, Oskar (1973), Die Gliederung des Nordgermanischen, Basel: Helbing & Lichtenhahn 
• (engelska) Dahl, Östen (2010), Grammaticalization in the North: Noun Phrase Morphosyntax in Scandinavian Vernaculars, Stockholm 
• Flemström, Bertil (1973). ”De östjämtska målen”. i Ohlson, Ragnar. En bok om jämtskan: med ordlista, grammatik och läsövningar. Östersund: Wisénska bokh. http://www.jamtamot.org/dokument/dok.jamska/flemstrom-bertil.de-ostjamtska-malen.pdf 
• Magnusson, Berta (1998). ”Bygdemål i Jämtland”. Jämtland / [redaktör: Ninni Lindvall] (Stockholm : Svenska turistfören. (STF), 1998): sid. 76-83 : ill..  Libris 3076060
• Ohlson Ragnar (1973), En bok om jämtskan. AB Wisenska bokhandelns förlag. Östersund 1973.
• Oscarsson, Bo (2007), Orlboka: Ordbok över jamskan, Östersund: Jengel 
• Pamp, Bengt (1978), Svenska dialekter, Stockholm: Natur och kultur 
• Persson, Margareta (red.); Berta Magnusson, Bo Oscarsson och Nils Simonsson (1986). Dä glöm fell int jamska (8:e upplagan). Offerdal: M. Persson. ISBN 91-7810-650-8 
• (engelska) Rendahl, Anne-Charlotte (2001), ”Swedish dialects around the Baltic Sea”, i Dahl, Östen; Koptjevskaja-Tamm, Maria, Circum-Baltic Languages, Philadelphia: John Benjamins 
• Rentzhog, Sten (red.); Lo Rindberg, Tage Levin, Bo Oscarsson, Berta Magnusson, Vidar Reinhammar, Tage Högmark, Elsa Wallén, Ola Gerhardt m.fl. (1986). Jämten 1987. Östersund: Jämtlands Läns Museum 
• Wessén, Elias (1967). Våra folkmål (8. uppl.). Stockholm: Fritze. Libris 459860 
• Widmark, Gun (1959), Det nordiska u-omljudet: en dialektgeografisk undersökning, Skrifter utgivna av Institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet, 6, Uppsala 

• Jamtsk ordlista - Ur Erich Sundberg-Anderssons ordlista från 1729. Med uttal och engelsk översättning.
• "Jamska - språke at jamtom" - en introduktionstext av Bo Oscarsson
• Vägledning för stavning av jamska från Heimbygda
• "Jemtsk og trøndersk – to nære slektningar" av prof. em. Arnold Dalen vid NTNU
• Bo Oscarssons sidor om jamska - direktlänk till Orlboka
• Jamtamot i Uppsalas länksida om språk
• Länksida till ljudfiler på jämtska
• Tävlingsord "På reine jamska", radio Jämtland 1994-2002.
• Ordlista över Ragundamål (Birgit Amrén, fjärde utgåvan 2003)
• Information om Heimbygdas Språkkommitté
• Landsmålsalfabetet för Jämtland ock Härjedalen Jämtsk ljudlära från 1897

Svenska dialekter Östsvenska mål estlandssvenska (gammalsvenska)  · finlandssvenska (nyländska · åboländska · åländska · österbottniska) Norrländska mål överkalixmål  · nederkalixmål  · lulemål  · pitemål  · skelleftemål  · sydvästerbottniska (lyckseledialekt) · nordmalingsmål  · nybyggarmål  · ångermanländska (vilhelminamål · anundsjömål)  · medelpadska  · *jämtska (offerdalsmål)  · *hälsingemål (forsamål · hasselamål) · kirunamål Sveamål dalmål (bergslagsmål · egentliga dalmål: bjursmål · oremål · orsamål · våmhusmål  · älvdalska) · gästrikemål · närkingska · sörmländska · västmanländska · stockholmska  · uppländska Götamål dalsländska · göteborgska (*ömål) · *småländska (kalmaritiska) · *värmländska · västgötska · *öländska · östgötska (västervikska) Sydsvenska mål blekingska · *halländska · listerländska · skånska · södra sandsjömål Övriga mål *bohuslänska (tjörbu) · fårömål · gotländska · gutamål · härjedalska · morpekanska · Övrigt gnällbältet · götaregeln · inandnings-jo · rikssvenska · Viby-i * – övergångsdialekter