Jättestjärna
En jättestjärna, eller rätt och slätt jätte, är en stjärna som befinner sig i sena utvecklingsstadier, där allt väte hunnit omvandlas till helium och kol i centrum.[1] Sådana stjärnor har avsevärt större radie och luminositet än huvudseriestjärnor med samma yttemperatur.[2] Vanligen har en jättestjärna en radie mellan 10 och 100 gånger solens radie och mellan 10 och 1 000 gånger dess luminositet. Stjärnor som är ännu större och ljusstarkare benämns superjättar och hyperjättar.[3][4] En mycket varm och ljusstark huvudsekvensstjärna kan också refereras till som jättestjärna.[5] Förutom dessa ligger jättestjärnorna på grund av sin storlek och luminositet över huvudsekvensstjärnorna i Hertzsprung-Russell-diagram (se illustration till höger) i luminositetsklass II (ljusstarka jättar) och III (vanliga jättestjärnor).[6]
Välkända jättestjärnor är Aldebaran, Arcturus, Capella, Spica och Bellatrix.[1]
Solen kommer så småningom att utvecklas till en röd jätte.[7] Det kommer att ske om ungefär fem miljarder år.[8][9] Den kommer då att bli så stor att den slukar Merkurius, Venus och förmodligen också jorden.[9][10]
Se även
Referenser
- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Giant star, tidigare version.
Noter
- ^ [a b] ”Jättestjärna”. Nationalencyklopedin. Bokförlaget Bra böcker AB, Höganäs. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/j%C3%A4ttestj%C3%A4rna. Läst 5 mars 2019.
- ^ Giant star, entry in Astronomy Encyclopedia, ed. Patrick Moore, New York: Oxford University Press, 2002. ISBN 0-19-521833-7.
- ^ supergiant, entry in The Encyclopedia of Astrobiology, Astronomy, and Spaceflight, David Darling, online, läst 15 maj, 2007
- ^ hypergiant, entry in The Encyclopedia of Astrobiology, Astronomy, and Spaceflight, David Darling, online, läst 15 maj, 2007.
- ^ Giant star, entry in Cambridge Dictionary of Astronomy, Jacqueline Mitton, Cambridge: Cambridge University Press, 2001. ISBN 0-521-80045-5.
- ^ giant, entry in The Facts on File Dictionary of Astronomy, ed. John Daintith and William Gould, New York: Facts On File, Inc., 5th ed., 2006. ISBN 0-8160-5998-5.
- ^ Björn Stenholm. ”Röd jättestjärna”. Nationalencyklopedin. Bokförlaget Bra böcker AB, Höganäs. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/r%C3%B6d-j%C3%A4ttestj%C3%A4rna. Läst 5 mars 2019.
- ^ Nola Taylor Redd. ”Red Giant Stars: Facts, Definition & the Future of the Sun” (på engelska). space.com. http://www.space.com/22471-red-giant-stars.html. Läst 5 mars 2019.
- ^ [a b] Schröder, K.-P.; Connon Smith, R. (2008). ”Distant future of the Sun and Earth revisited” (på engelska). Monthly Notices of the Royal Astronomical Society 386 (1): sid. 155–163. doi:. Läst 5 mars 2019.
- ^ Boothroyd, A.I.; Sackmann, I.‐J. (1999). ”The CNO Isotopes: Deep Circulation in Red Giants and First and Second Dredge‐up” (på engelska). The Astrophysical Journal 510 (1): sid. 232–250. doi:. Läst 5 mars 2019.
|
Media som används på denna webbplats
Hertzsprung–Russell diagram, no text, for navigation images with active text links.