Ivar Aasen
| Ivar Aasen | |
 Ivar Aasen, 1871. | |
| Född | 5 augusti 1813[1][2][3] Ørsta[4], Norge |
|---|---|
| Död | 23 september 1896[1][2][3] (83 år) Christiania[4] |
| Begravd | Vår Frelsers gravlund[5] |
| Medborgare i | Norge |
| Sysselsättning | Filolog, botaniker, poet, bibelöversättare, stipendiat, skribent[6], språkvetare, översättare, lexikograf, dagboksskrivare |
| Namnteckning | |
 | |
| Redigera Wikidata | |
Ivar Andreas Aasen (uttalas Åsen), född 5 augusti 1813, död 23 september 1896, var en norsk språkforskare, skapare av nynorskan.
Biografi
Ivar Aasen föddes på gården Aasen i Sunnmøre 5 augusti 1813. Först vid 18 års ålder, då han blev skollärare i hemsocknen, fick han tillfälle att stilla sin kunskapstörst. Efter undervisning av prästen H.C. Thoresen (Magdalene Thoresens man) samt studier på egen hand i botanik och moderna språk beslöt han att undersöka och behandla sin hembygds dialekt. Understöd från Videnskabsselskabet i Trondheim 1842-1847 satte honom i stånd att under resor genom nästan hela Norge insamla språkmaterial från skilda trakter. Sedan slog han sig ned i Kristiania (Oslo) för att bearbeta sina samlingar.
Hans viktigaste verk är:
- Det norske folkesprogs grammatik (1848; omarb. med titeln Norsk grammatik, 1864),
- Ordbog over det norske folkesprog (1850; omarb. och förökad upplaga med titeln Norsk ordbog med dansk forklaring, 1871-73),
- Pröver af landsmaalet i Norge (1853),
- Norske ordsprog (1856),
- Norske plantenavne (1860) och
- Norsk navnebog (1878).
Aasens syfte var inte enbart språkligt, utan förnämligast patriotiskt: han ville på grundval av dialekterna skapa ett allmänt norskt skriftspråk, som bättre än det gängse dansk-norska lät nationaliteten komma till sin rätt och stod folkets språk närmare. Det av Aasen skapade landsmålet vilar väsentligen på västländska dialekter, vilkas ålderdomligare former särskilt gynnats. På detta språk skrev Aasen stämningsfulla och humoristiska småvisor och dikter, en samling Symra ("sippor", 1863), kännetecknade av en folklig koncis och på samma gång musikalisk form, samt det populära sångspelet Ervingen (1855). Som forskare var Aasen outtröttlig och omsorgsfull, oegennyttig och anspråkslös - han vägrade av blygsamhet att mottaga en professur i norskt folkspråk, och hans språkliga arbeten har varit grundläggande för kännedomen om de norska dialekterna.
Sedan 1851 åtnjöt Aasen årligt anslag (först 1 200, slutligen 3 000 kr.) av Stortinget. Han dog i Oslo 23 september 1896.
År 1871 tilldelades han Litteris et Artibus[7].
Referenser
Noter
- ^ [a b] Bibliothèque nationale de France, BnF Catalogue général : öppen dataplattform, läs online, läst: 10 oktober 2015, licens: öppen licens.[källa från Wikidata]
- ^ [a b] Encyclopædia Britannica, Encyclopædia Britannica Online-ID: biography/Ivar-Andreas-Aasentopic/Britannica-Online, omnämnd som: Ivar Aasen, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
- ^ [a b] International Music Score Library Project, omnämnd som: Ivar Aasen, IMSLP-ID: Category:Aasen,_Ivar, läst: 9 oktober 2017, licens: Erkännande-DelaLika 4.0 Internationell.[källa från Wikidata]
- ^ [a b] Ivar Aasen, Norsk biografisk leksikon (på nynorska), Kunnskapsforlaget, läs onlineläs online, läst: 7 januari 2020.[källa från Wikidata]
- ^ Sprogforsker Ivar Aasen, Begravde i Oslo (på norskt bokmål), Gravferdsetaten, Oslo kommun, läs online, läst: 27 oktober 2017.[källa från Wikidata]
- ^ Charles Dudley Warner (red.), Library of the World's Best Literature, 1897, läs online.[källa från Wikidata]
- ^ ”Stockholms-Nyheter”. Dagens Nyheter: s. 1. 14 juni 1871. http://arkivet.dn.se/tidning/1871-06-14/1970/1. Läst 17 februari 2017.
Källor
- Aasen, Ivar Andreas i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1904)
Externa länkar
Media som används på denna webbplats
Ivar Aasen's (1813–96) signature.
Författare/Upphovsman: Carl Christian Wischmann , Licens: CC BY-SA 3.0
Biletet er eit portrett av språkforskaren, språkgrunnleggjaren og diktaren Ivar Aasen (1813-1896). Biletet er teke i 1871 då Aasen var 58 år gammal. Det at Ivar Aasen endeleg let seg avfotografere i 1871, hadde det ein særleg grunn. Systra hans, Ingeborg Melset, bad han om å få eit bilete. I dagboka 11. august 1871 skriv Aasen: "Hos en Fotograf". To dagar seinare les vi: "Hos Fotografen 1 dl. Slet Humør". Kjelde: Djupedal, Reidar (1988): "Ivar Aasen og den nye svartekunsten". Syn og Segn 1-2/1988