Italiensk-turkiska kriget

Italiensk-turkiska kriget Italienskt batteri nära Tripoli. Ägde rum 29 september 1911 – 18 oktober 1912 Plats Libyen, Egeiska havet, östra Medelhavet, Röda havet Resultat Italiensk seger; starten på Första Balkankriget Territoriella ändringar Italien erövrar Tripolitanien, Cyrenaika, Fezzan och Tolvöarna Stridande  Italien  Osmanska riket Befälhavare och ledare I Libyen: Augusto Aubry Carlo Caneva I Egeiska havet: Marcello Amero D'Aste Giovanni Ameglio Alfredo Alberto LaCorte di Leuca III I Libyen: Neşet Bey Ismail Enver Mustafa Kemal Styrka 150 000[1] 8 000 reguljära turkiska trupper[2] 20 000 territorialtrupper[2] Totalt: 28 000 trupper[2] Förluster 3 380 döda 4 220 skadade 600 saknade[3] 4 000 döda[1] 6 000 skadade[1] 14 000 döda 5 370 skadade Italiensk-turkiska kriget Preveza – Tobruk – Kunfudabukten – Beirut – Rhodos

Kapplöpningen om Afrika Tunisien (1881) - Sudan (1881) - Egypten (1882) - Brittiska Somaliland (1884) – Wassoulou (1883) - Eritrea (1887) - Italienska Somaliland (1889) – Italienska Eritrea (1890) – Dahomey (1890) - Mashonaland (1890) - Dahomey (1892) - Matabeleland (1893) - Wassoulou (1894) - Ashanti (1895) - Etiopien (1895) - Matabeleland (1896) - Franska Somaliland (1896) – Zanzibar (1896) - Benin (1897) - Wassoulou (1898) - Tchad (1898) - Fashoda (1898) - Sydafrika (1899) - Namibia (1904) - Tanganyika (1905) - Marocko (1905) - Sydafrika (1906) - Ouaddai (1909) - Marocko (1911) - Marocko (1911) - Tripolitanien (1911) - Sydafrika (1914)

Italiensk-turkiska kriget, även kallat Tripoliskriget, ägde rum mellan 1911 och 1912 och handlade om striden mellan Italien och Turkiet om osmanska besittningar i Nordafrika. Italien var intresserat av hur det skulle gå med det vacklande osmanska riket. Sedan man försäkrat sig om fransk passivitet 1902 passade man nu på att gå till anfall medan de övriga makterna var upptagna av andra Marockokrisen.

Den brittiske utrikesministern sir Edward Grey rådde på förfrågan sin italienska kollega, Antonino Paternò-Castello di San Giuliano, att hitta på ett rimligt motiv till att starta krig. Ett sådant konstruerades med hjälp av ett påstått knivöverfall på några italienare i Tripolis. Den 29 september 1911 förklarade Italien krig mot Turkiet. Den 1 oktober sattes kusten i blockad och två dagar senare bombarderades staden Tripolis och marinsoldater landsteg. Samtidigt anföll man Cyrenaika, och den 5 oktober erövrades Tobruks hamn. Sedan Enver Bey lyckats organisera försvaret hejdades det italienska anfallet. Endast kustlandet förblev i italienarnas händer.

För att tvinga Turkiet på knä anföll i april månad 1912 amiral Viale de turkiska militära anläggningarna vid Dardanellerna, och den 23 april landsteg trupper på Dodekanisos. Härmed såg stormakterna sina intressen vid Dardanellerna hotade. De försökte medla fred, och eftersom Turkiet även hotades av Balkanstaterna, Grekland, Bulgarien och Serbien, gick det med på förhandlingar den 12 juli. Freden slöts i Ouchy (nära Lausanne) i oktober 1912, varvid Turkiet avstod Dodekanisos, Tripolitanien och Cyrenaika till Italien.

Redan den 8 oktober utbröt första Balkankriget. Och Italien hade dock ännu några år svårigheter med att kuva berberna och araberna i det inre. Svåra revolter, underblåsta av tyskar och turkar ägde rum under första världskriget.

• Libyens historia som italiensk koloni

• Petersen, Kai, När hände vad? Världshistorisk uppslagsbok 1500-2002 (2003)

• Wikimedia Commons har media som rör Italiensk-turkiska kriget.
  Bilder & media