Ismås
| Ismås Status i världen: Nära hotad[1] | |
 Adult ismås | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass | Fåglar Aves |
| Ordning | Vadarfåglar Charadriiformes |
| Underordning | Lari |
| Familj | Måsfåglar Laridae |
| Släkte | Pagophila Kaup, 1829 |
| Art | Ismås P. eburnea |
| Vetenskapligt namn | |
| § Pagophila eburnea | |
| Auktor | Phipps, 1774 |
| Utbredning | |
 | |
Ismås[2] (Pagophila eburnea) är en högarktisk fågel i familjen måsfåglar inom ordningen vadarfåglar.[3][4] Tillfälligt uppträder den söder om utbredningsområdet, bland annat vid 25 tillfällen i Sverige, främst utmed Västkusten. Ismåsen minskar kraftigt i vissa områden och IUCN anser den därför vara nära hotad. Tillsammans med tropiska fetärnan är ismåsen den enda helvita måsfågeln.
Utseende och läte
Ismåsen är stor som en fiskmås, men känns kraftigare och mer kompakt på grund av sina bredare vingar, tjockare kropp, och kortare hals och fötter. Den flyger med spänstiga, lätta, fjädrande vingslag.
Ismåsen har två åldersklasser. Den adulta fågeln är helvit med svarta ben, grå näbb med gul näbbspets. Förstaårsfåglarna (1K) har vit dräkt som är beströdd med svarta prickar på vingarna och med ett gråsmutsigt ansikte. Den har ett tärnliknande läte: kriääh.
Utbredning och systematik
Ismåsen har en cirkumpolär utbredning i de högarktiska områdena där den finns ute på isvidderna och vid karga kuster. Den är ensam monotypisk art i sitt släkte Pagophila. Dess närmaste släkting är tärnmåsen (Xema sabini).[5][6]
Ismås i Sverige
Ismåsen är en sällsynt gäst i svenska farvatten och har observerats vintertid vid 25 tillfällen. Första dokumenterade observationen skedde 1818 i Halland. Den har främst observerats kring Sveriges västkust men även utmed Östersjöns kust, vid Vänern, i Lycksele lappmark och som längst söderut i Simrishamn.[7]
Ekologi
Det råder stora luckor i kunskapen om ismåsen. Den häckar vid klippor och lägger ett till tre olivfärgade ägg på marken i ett bo som är fodrat med mossa och sjögräs. Fågeln lever av fisk och kräftdjur men äter också kadaverrester av exempelvis säl. Den är känd för att följa efter isbjörnar, vars exkrementer den också äter, och andra rovdjur för att äta av bytesrester.
Status och hot
Internationella naturvårdsunionen IUCN kategoriserar ismåsen som nära hotad på grund av att den minskat kraftigt i vissa områden. Fortfarande är kunskapen begränsad om dess status i hela utbredningsområdet. Troliga faktorer bakom ismåsens försvinnande är klimatförändringar, miljöförstöring samt jakt och övrigt intrång av människan i dess häckningsområden.[1] Världspopulationen uppskattas till mellan 38 000 och 52 000 vuxna individer.[1]
Namn
Fågeln har på svenska också kallats vitmås.[8] Ismåsens vetenskapliga släktesnamn Pagophila betyder "havsisälskande" (av pagos för "havsis" och phileo, "att älska"), medan artnamnet eburnea är latin och betyder "elfenbensvit".[9]
Bilder
Två ismåsar norr om Spetsbergen.
Ismås på Spetsbergen.
Ismås i flykten.
Referenser
- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Ivory Gull.
Noter
- ^ [a b c] Birdlife International 2018 Pagophila eburnea . Från: IUCN 2018. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2020-3. Läst 1 januari 2021.
- ^ BirdLife Sverige (2020) Officiella listan över svenska namn på alla världens fågelarter
- ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2014) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 6.9 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2015-02-01
- ^ Gill F, D Donsker & P Rasmussen (Eds). 2024. IOC World Bird List (v14.1). doi : 10.14344/IOC.ML.14.1.
- ^ Pons, J.-M., A. Hassanin, and P.-A. Crochet (2005), Phylogenetic relationships within the Laridae (Charadriiformes: Aves) inferred from mitochondrial markers, Mol. Phylogenet. Evol. 37, 686-699. PDF Arkiverad 9 augusti 2017 hämtat från the Wayback Machine.
- ^ Sternkopf, V. (2011), “Molekulargenetische Untersuchung in der Gruppe der Möwen (Laridae) zur Erforschung der Verwandtschaftsbeziehungen und phylogeographischer Differenzierung”, Ph.D. Dissertation, Ernst Moritz Arndt University of Greifswald.
- ^ Fyndhistorik för ismås i Sverige, BirdLife Sverige, läst 2020-03-05
- ^ Tyrberg, Tommy (1996) Svenska fåglars namn, Stockholm, Sveriges ornitologiska förening
- ^ James A. Jobling (2010) The Helm Dictionary of Scientific Bird Names. Christopher Helm, London. ISBN 978-1-4081-2501-4
Källor
- Lars Larsson, 2001, Birds of the World, CD-rom
- Killian Mullarney, Lars Svensson och Dan Zetterström (1999). Fågelguiden. Stockholm: Albert Bonniers Förlag. sid. 180-181. ISBN 91-34-51038-9
Externa länkar
Wikispecies har information om ismås.
Wikimedia Commons har media som rör ismås.- Läten på xeno-canto.org
|
Media som används på denna webbplats
Författare/Upphovsman: Samuel Etienne, Licens: CC BY-SA 3.0
Mouette ivoire posée sur la toundra, Baie du Roi, Spitzberg
Författare/Upphovsman: Cephas, Licens: CC BY-SA 4.0
Geographical distribution of Ivory gull.
Författare/Upphovsman: Andreas Weith, Licens: CC BY-SA 4.0
Ivory gulls (Pagophila eburnea) are only found in the high arctic and are the rarest bird species north of Svalbard. Only about 20 to 30 breeding pairs have recently been registered in this area. Bird photographers esteem the sight of this species as valuable as discovering a snow owl.
Författare/Upphovsman: jomilo75, Licens: CC BY 2.0
Ivory Gull (Pagophila eburnea), adult plumage.