Iriska

Iriska
Gaeilge
Talas i	Irland
Region	framför allt i gaeltachtaí, men också sparsamt över hela ön Irland
Antal talare	77 969 modersmålstalare i republiken Irland och Nordirland (2016)
Språkfamilj	indoeuropeiska keltiska ökeltiska gaeliska Iriska
Skriftsystem	latinska
Officiell status
Officiellt språk i	Irland  Europeiska unionen Minoritetsspråk:  Storbritannien
Språkmyndighet	Foras na Gaeilge
Språkkoder
ISO 639‐1	ga
ISO 639‐2	gle
ISO 639‐3	gle
SIL	GLE
Andel av befolkning som uppgett att de kan tala iriska, enligt 2011 års folkräkning på Irland och Nordirland.

Iriska (Gaeilge) är ett keltiskt språk i den gaeliska gruppen som talas i Irland och Nordirland. Det finns även talare i Storbritannien och i USA. De närmast besläktade levande språken är den skotska gaeliskan i Skottland och manx på Isle of Man. Iriska talas framför allt i de områden i republiken som kallas gaeltachtaí, men också sporadiskt över hela ön.

Språket är sedan 1921 officiellt språk i Irland^[1] och undervisas i alla skolor. Många invånare i republiken har någon kunskap i språket. I princip räknar man med 40 000 infödda irisktalande på Irland^[2] och 72 000 talare som använder språket varje dag.^[3]

Den geografiska splittringen av infödda irisktalande har också tenderat att förstärka uppdelningen i olika dialekter. Det klassiska litteraturspråket dog ut redan under 1600-talet och all diktning och litteratur som sedan dess skrivits har varit mer eller mindre dialektalt präglad. Dialektskillnaderna vållar fortfarande en hel del huvudbry för de irländare som vill lära sig teanga na sinsear (förfädernas språk). Å andra sidan ser kreativa författare dialekterna också som en rikedom att ösa ur.

Iriskan kan delas upp i tre större dialektområden vilka motsvarar Gaeltacht-områdena i norr, väster och söder och namnges efter respektive provins: Ulsterdialekt, Connacht-dialekt och Munster-dialekt.

Eftersom dialekterna uppvisar relativt stora skillnader i grammatik, ordförråd och uttal finns också ett behov av en gemensam standard vad gäller grammatik och stavning. Principerna för An Caighdeán Oifigiúil (på engelska "The Official Standard", på svenska "officiell standard") sammanställdes av översättningsstaben vid det irländska parlamentet, an Dáil, på 1950-talet.^[4]

Beroende på var en nybörjare studerar iriska så lär sig personen ett dialektalt uttal och dialektala uttryck även om den grammatik och stavning som lärs ut följer standarden.

Trots att Irland aldrig kunde förena sig till ett enda rike, var det skrivna och kultiverade språket rätt enhetligt både under fornirisk tid och därefter. Den klassiska iriskan, som uppstod på 1100-talet, var ett mycket väl standardiserat skriftspråk, som användes med förhållandevis få variationer både på Irland och i de gaelisktalande delarna av Skottland. Det var först på 1600-talet som iriska och skotsk gaeliska gick skilda vägar; än i dag är skillnaderna mellan båda språken knappast större än till exempel mellan svenskan och danskan. Även den som inte har någon insikt i språken kan lätt urskilja att de är nära besläktade. En del lokalpatriotiska ulsterbor påstår till och med gärna att de har lättare att förstå skotsk gaeliska än de sydligaste iriska dialekterna.

Under den klassiska tiden, dvs. 1100-1600-talet, främjades iriskan aktivt av lokala feodalherrar och klanhövdingar. Det var vanligt även med engelska efternamn på hovskalder, och det förekom att adelsmän av engelskt ursprung blev diktare eller lärda män på iriska. Det var särskilt ätten Nugent som blev känd för sitt intresse för iriskspråkig diktning och lärdom.

Den engelska kronan såg dock med oblida ögon på de språkligt assimilerade engelsmännen. När religionen blev en åtskiljande faktor mellan England och Irland, fick de "gamla engelsmännen" ge vika för en ny våg av inflyttade adelsherrar från moderlandet i öster. De gamla var katoliker, de nya var protestanter. Därvid förlorade hovskalderna sina rika gynnare och det klassiska litteraturspråket började dö ut. Det var bara folkliga dialekter som överlevde, och de som talade dem kunde vanligen inte skriva. Skriften lärde de sig på engelska, om över huvud taget, och då blev det naturligt att helt och hållet övergå till engelska.

Iriskan blev främst ett språk för landsbygdens fattiga, men eftersom de förökade sig mest, förblev språket livskraftigt ända fram till artonhundratalets stora hungersnöd. Före hungersnöden fanns det flera miljoner irisktalande i landet, men därefter räknades de bara i hundratusental. Hela samhällen ödelades av hunger och sjukdomar, och de som var lite mera välbärgade än de allra fattigaste tog emigrantskeppet - an bád bán eller "vita båten" - till Amerika. De sociala band som dittills hållit ihop de irisktalande gick nu sönder, och lyckan stod att finna i den engelsktalande världen.

Mot slutet av artonhundratalet fanns det antagligen fler irisktalande i Förenta Staterna än på Irland. I sin självbiografi Rotha Mór an tSaoil berättade den irländske guldgrävaren Micí Mac Gabhann, som var med om den stora guldruschen till Klondike, att han på väg till Alaska kunde hitta arbete praktiskt taget överallt i Staterna utan att behärska engelska. Irländare fanns i varje by, och det förekom även att Micí råkade gamla bekanta från hembyn.

Den engelska överheten var inte särskilt förtjust i språket. Det sågs som ett hinder för upplysningen, och när den nationella folkskolan infördes på Irland, var det meningen att den skulle utrota iriskan. Irländarnas egna förkämpar, som den berömde Daniel O'Connell, tenderade att se engelskan som framgångens och framstegets språk. O'Connell höll ofta tal på engelska för åhörarskaror som var nästan hundraprocentigt irisktalande, trots att iriskan var också hans modersmål. Katolska kyrkan tyckte illa om iriskan, därför att protestantiska missionärer på Irland ofta använde den för att omvända irisktalande irländare till protestantisk tro. Kyrkan varnade därför katoliker för att alls läsa någon litteratur på iriska, eftersom sådana alster med all sannolikhet härstammade från protestantiska tryckerier - ur katolsk synvinkel var det alltså frågan om självaste djävulens försök att fresta de rättrogna.

Märkligt nog var det protestanterna i Ulster som i början av artonhundratalet mest intresserade sig för iriska språket. Delvis handlade det givetvis om religiöst omvändelsenit, men dessutom fanns det en hel del genuint intresse för den iriskspråkiga poesin och den keltiska mytologin. Den person som på den tiden gjorde mest för att ta vara på iriskspråkig diktning och kultur var antagligen den protestantiske prästen William Neilson, som även skrev en lärobok i iriska och undervisade i språket i Belfast (på iriska Béal Feirste).

Det var först i slutet av 1800-talet som irländarna åter fattade intresse för sitt gamla språk. Nyckelfiguren var Douglas Hyde, även han protestant. Under hans ledning uppstod på 1890-talet Gaelic League (The Gaelic League, Conradh na Gaeilge), en organisation med målet att återuppliva iriskan som Irlands nationalspråk och främja språket inom kulturen, lärdomen och förvaltningen. Organisationen lyckades prestera en hel del för att främja språket, men hamnade så småningom i händerna på extrema nationalister, som utnyttjade den för sina egna syften. År 1915 hade denna utveckling gått så långt att Hyde, grundaren, lämnade Ligan: det hade blivit rätt och slätt omöjligt för protestanter, och än mer för unionister, att stanna kvar i organisationen. Under Irlands frihetskamp och inbördeskrig struntade Ligan egentligen helt och hållet i sina officiella uppgifter och utgjorde snarare en rekryteringsgrund för nationalistiska partisaner. Det var först i mitten på tjugutalet som språkrörelsen började återgå till sitt gamla jag, och även därefter ledde politiska stridigheter mellan fristatsanhängare och republikaner ofta till svåra tvister inom det irisktalande livet, som i samhället i övrigt.

Anknytningen till nationalismen har sedan dess vållat en hel del problem för språkrörelsen. En del irländare anser att den irländska nationalismen över huvud taget är en chauvinistisk, rasistisk och sekteristisk företeelse som inte underlättar till exempel lösningen av den nordirländska situationen. De angriper gärna språkrörelsen och utmålar den som efterbliven, omodern och onödig. Dessutom har språkaktivismen i Nordirland en starkt katolsk prägel, och särskilt protestanterna tenderar att se alla offentliga yttranden på iriska som hotfulla och fientliga mot dem själva. Det finns dock en, om än relativt okänd, språkrörelse och irisktalande tradition även bland nordirländska unionister.^[5]

Iriskan fick efter att Irländska fristaten utropats 1922 ett grundlagsskydd som stärktes i nästa irländska konstitution som sammanställdes av Éamon de Valera, en man som stod på IRA:s sida under irländska inbördeskriget, 1932. I den fastslogs i de första artiklarna att iriskan skall vara Irlands första officiella språk, därefter engelskan. I praktiken kom konstitutionen att få liten praktisk betydelse men gav språket ett starkare skydd. Vidare blev alla irländska skolbarn tvungna att klara provet i iriska i sina skolexamina för att få godkända avgångsexamina, något som upphörde först 1975 efter mycket hätsk debatt. De senaste åren har flera iriskkrav bland myndigheterna försvunnit och 2005 försvann kravet att alla som sökte till den irländska polisen skulle kunna iriska.

Den irländska staten försöker upprätthålla och främja iriskan, men dess strävanden framställs ofta som otillräckliga av språkaktivisterna. Särskilt skolundervisningen i språket har fått utstå mycket kritik. Dess kvalitet varierar mycket från skola till skola: det är stor skillnad mellan en engagerad och entusiastisk lärare och en som har en mera likgiltig inställning till ämnet. Det statliga "främjandet" går snarare ut på att under påtryckning bilda nya kommittéer, organ och byråkratier med fint klingande namn för att "återuppliva" iriskan, medan till exempel statsförvaltningen fortsätter att fungera uteslutande på engelska. Men det finns en föreskrift att hövlighetsfraser i början och slutet av officiella brev alltid ska skrivas på iriska, även om resten av brevet är på engelska.

Av hävd har irländarna i sina utrikeskontakter använt sig av engelska som umgängesspråk då få utanför landet talar iriska. När Irland anslöt sig till Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) på 1970-talet, fick språket en egendomlig halvofficiell status inom Europeiska unionen. Efter Stádas-kampanjen på våren 2004 beslutade irländska regeringen dock begära officiell status för språket inom EU. Iriska är sedan januari 2007 ett av Europeiska Unionens officiella språk.^[6]

Etableringen av radiostationen Raidió na Gaeltachta 1972, som sänder på iriska alla dagar i veckan, samt tv-kanalen TG4 1996 har stärkt språkets position. Tendensen för språket är samtidigt att det blir allt färre som använder språket dagligdags då många av talarna är äldre människor och det är svårt att kommunicera med många myndigheter utan att behärska engelska. De senaste årens starka inflyttning till Irland i samband med den starka ekonomiska tillväxten har lett till en ännu större rubbning i denna balans då de flesta av invandrarna bara behärskar engelska eller bara är intresserade av att behärska engelska eftersom det är ett mycket mer gångbart språk än iriska, speciellt i Dublin som traditionellt alltid tillhört den engelskspråkiga fickan "the Pale". Samtidigt har allt fler krav på iriskkunnande släppts, både i skolorna och från myndighetshåll. Detta påverkar dock inte iriskans ställning som ett alltjämt levande språk på Irland.

Gaeltachtaí är iriskspråkiga områden som är särskilt koncentrerade till västkusten och grevskapen Donegal, Mayo, Galway, Kerry och Cork. Det finns också mindre områden på andra ställen, bland annat i Waterford och Meath.^[7] Gaeltachtbygderna kan delas in i tre grupper efter sin geografiska fördelning över landet, vilket också motsvarar indelningen i en nordlig, en västlig och en sydlig dialekt. Den östliga dialekt som talades i Leinster är sedan länge utdöd.

Se irisk litteratur

Iriskans fonologi varierar från dialekt till dialekt, och språket har inget standarduttal, men dialekterna delas vanligtvis in i tre grupper: Ulsteririska, Connachtiriska och Munsteririska.

Irisk fonologi har studerats som disciplin sedan slutet av 1800-talet, och flera forskare har publicerat skrifter om dialekter från alla regioner där språket talas. På senare tid har även teoretiska lingvister fäst sin uppmärksamhet vid irisk fonologi, och flera böcker, artiklar och avhandlingar har publicerats om ämnet.

En av de viktigaste aspekterna inom irisk fonologi är det att nästan alla konsonanter förekommer i par, där den ena har ett ”tjockt” (iriska: leathan) uttal och den andra ett ”tunt” (iriska: caol). Tjocka konsonanter är velariserade, vilket innebär att tungryggen (bakdelen av tungan) dras tillbaka och upp mot mjuka gommen medan konsonanten artikuleras. Tunna konsonanter är palataliserade, vilket innebär att tungan pressas mot hårda gommen under artikulationen. Skillnaden mellan tjocka och tunna konsonanter är mycket viktig på iriska, eftersom betydelsen av ett ord kan ändras om en tjock konsonant byts ut mot en tunn eller tvärtom. Till exempel är den enda uttalsskillnaden mellan bó ”ko” och beo ”levande”, att bó uttalas med ett ”tjockt” b, medan beo uttalas med ett ”tunt”. Kontrasten mellan tjocka och tunna konsonanter är avgörande, inte bara i uttalet av konsonanterna i sig, eller i uttalet av de omkringliggande konsonanterna, utan också för att avgöra vilka konsonanter som kan förekomma bredvid andra konsonanter, och hur ord som börjar på vokal uppför sig. Skillnaden mellan tjocka och tunna vokaler liknar den mellan ”hårda” och ”mjuka” i flera slaviska språk, såsom ryska.

Iriska delar många fonologiska drag med sina närmaste släktingar, skotsk gaeliska och manx, men även med irländsk engelska på grund av språkkontakt.

Typiska för keltiska språk är numer de så kallade initialmutationerna. Det innebär grammatikbetingade förändringar i ordets första konsonant. Iriskan har två mutationer: lenitionen, som uttrycks i skriften med att lägga till ett -h- efter konsonantbokstaven, och eklipsen ("förmörkelsen"), som innebär att tonlösa konsonanter blir tonande, medan tonande konsonanter blir nasala. I praktiken innebär lenitionen vanligen att slutljud blir frikativa ljud (t.ex. p blir [f], som skrivs ph), men det finns undantag: s och t blir [h] (som ändå skrivs sh och th), d och g blir båda antingen [j] eller [γ] (beroende av fonetisk omgivning), som då skrivs dh eller gh.

Ungefär som spanskan har iriskan två verb för "att vara", varvid det ena, is eller kopulaverbet, egentligen borde ses som en separat ordklass, eftersom meningar som har det har helt egna regler för ordföljd. Kopulaverbet har också en mycket bristfällig böjning. Det används till att koppla ihop två substantiv, två pronomina eller ett pronomen och ett substantiv.

I så kallade klassificeringssatser finns ett bestämt substantiv - till exempel ett egennamn, eller också ett substantiv som föregås av en bestämd artikel. Vanligen kommer ett personligt pronomen före det bestämda substantivet. De pronomina som skiljer på subjekt- och objektformer uppträder här i objektform (alltså inte "sé", "sí", "siad" = "han", "hon", "de", utan "é", "í", "iad" = "honom", "henne", "dem").

Is innealtóir í Máire = Máire är ingenjör ("är ingenjör henne Máire")

Is scríbhneoir Sualannach é Jan Guillou = Jan Guillou är en svensk författare ("är författare svensk honom Jan Guillou")

Is Garda é an fear úd thall = mannen därborta är polis ("är polis honom den man där borta")

Vill vi däremot identifiera två bestämda substantiv (en s.k. identifieringssats), så måste kopulaverbet omedelbart åtföljas av ett personligt pronomen:

Is í Máire Mhac Giolla Íosa Uachtarán na hÉireann = Mary McAleese är Irlands president ("är henne Mary McAleese president av Irland").

Kopulaverbet används också till att framhäva, jfr. svenskans "det är han som gjort det":

Is é John Wayne Gacy a dhúnmharaigh iad = det är John Wayne Gacy som mördade dem.

Det andra verbet "att vara", tá, används mera som spanskans estar, dvs. det svarar på frågor som hurdan? och var?:

tá mé anseo jag är här

tá mé tuirseach jag är trött (mera idiomatiskt: tá tuirse orm, ordagrant "är trötthet på-mig")

Dessutom fungerar det som hjälpverb i sammansatta verbkonstruktioner:

tá an bainne ólta ag an gcat katten har druckit upp mjölken, mjölken har druckits upp av katten

tá Máire ag ól uisce Máire dricker, håller på att dricka, vatten

Iriska verb har inga infinitivformer. I stället används verbalsubstantiv, som egentligen är härledda former, inte grundformer; och de kan härledas på många olika sätt. Därför kan verben inte ordnas efter infinitiv (eller verbalsubstantiv) i en ordbok, utan man måste i stället slå upp imperativformen, som i iriskan är densamma som ordstammen. Hos regelbundna verb kan alla andra former bildas från imperativet, men verbalsubstantivet måste man lära sig vid sidan om imperativet: sålunda är det mest praktiskt att alltid ange verbet som imperativ/verbalsubstantiv, till exempel rothaigh/rothaíocht att cykla, ól/ól att dricka, caith/caitheamh att kasta, att konsumera (och en rad andra betydelser).

Verbalsubstantivet används tillsammans med verbet tá till att bilda progressiva presensformer (jfr engelskans konstruktion is doing):

labhair/labhairt att tala

tá mé ag labhairt Gaeilge "jag talar (just nu) iriska" ("jag är vid talandet av iriska")

tá mé dá labhairt "jag talar det just nu" ("jag är till dess talande")

Har verbalsubstantivet ett objekt ("jag talar iriska") så bör detta stå i genitiv efter själva verbalsubstantivet (genitivattributet står över huvud taget efter huvudordet i iriskan) och föregås av prepositionen ag = vid, hos. Men har det ett pronomen som objekt ("jag talar det") så uttrycks detta med en kombination av do = "till" och ett possessivt pronomen:

tá sé do mo bhualadh = han slår mig

tá sé do do bhualadh = han slår dig

tá sé dá bhualadh = han slår honom/sig själv

tá sé dá bualadh = han slår henne

tá sé dár mbualadh = han slår oss

tá sé do bhur mbualadh = han slår er

tá sé dá mbualadh = han slår dem

Do "till" och a = "hans, hennes, deras" blir tillsammans dá, som ofta uttalas och även stavas som á eller dhá. Do + ár "vår" blir på ett liknande sätt dár eller dhár.

Konstruktioner med verbalsubstantiv är mycket typiska för iriskan, men det finns även finita tempus- och modusformer. Dessa har tidigare haft personändelser, men numer håller dessa på att bli undanträngda av analytiska former, där personändelser ersätts av motsvarande personliga pronomina. Syntetiska former med särskilda personändelser är vanligast i sydliga dialekter (Munster):

labhraím "jag talar" eller labhraíonn mé

labhraíonn tú "du talar"

labhraíonn sé/sí "han/hon talar"

labhraímid "vi talar" eller labhraíonn muid

labhraíonn sibh "ni talar"

labhraíd "de talar" eller labhraíonn siad

labhraítear "man talar", "folk talar" (opersonlig form)

I Munster, där formen labhraíd ännu är levande i talspråket, är det vanligt att pleonastiskt använda pronomenet också med det (labhraíd siad).

Det långa -í- i former som labhraíonn är typiskt för den andra konjugationsklassen. Där placeras verb med fler än en stavelse i verbstammen (den rena verbstammen utan några som helst ändelser påträffas i imperativformen: labhair! "tala!"). Om stammen slutar på -igh (t. ex lagaigh! "försvaga!"), smälter detta -igh ihop med det långa -í- i presensböjningen: lagaíonn "försvagar". Många verb i andra konjugationsklassen är synkoperade, dvs. de förlorar den andra stavelsen framför det långa -í-: oscail! "öppna", osclaíonn "öppnar".

I första deklinationsklassen finns inga långa -í-:

cuirim "jag sätter, lägger, ställer" eller cuireann mé

cuireann tú

cuireann sé/sí

cuirimid eller cuireann muid

cuireann sibh

cuirid eller cuireann siad

cuirtear "man sätter/lägger/ställer"

Denna presensform, som slutar på -ann, -íonn, är främst en frekventativ form, dvs. den används inte så mycket till att beskriva pågående som upprepade eller vanligt förekommande aktiviteter. För det som just nu pågår finns däremot verbalsubstantivet och tá:

Glanann sé an seomra gach uile lá. "Han städar rummet varje dag."

Tá sé ag glanadh an tseomra. "Han håller just på att städa rummet."

Formen an tseomra är en genitivform, och den används här därför att verbalsubstantivet faktiskt är ett substantiv och objektet dess genitivattribut - meningen översätts ordagrant som "han är vid rummets städning". I konstruktionen Glanann sé an seomra har vi däremot en vanlig objektform, an seomra.

I futurumformen har den första konjugationen ett inskjutet -f- (som dock vanligen bara uttalas som ett -h-, med undantag av de opersonliga formerna - här finns dock stora skillnader dialekter emellan), den andra konjugationen ett inskjutet -ó- eller -eo-:

cuirfead eller cuirfidh mé

cuirfir eller cuirfidh tú

cuirfidh sé/sí

cuirfeam eller cuirfimid eller cuirfidh muid

cuirfidh sibh

cuirfid (siad) eller cuirfidh siad

cuirfear

labhród eller labhróidh mé

labhróir eller labhróidh tú

labhróidh sé/sí

labhróm eller labhróimid eller labhróidh muid

labhróidh sibh

labhróid (siad) eller labhróidh siad

labhrófar

I Ulsterdialekten uttalas det långa ó tvåstavigt, och detta visas ibland i skriften genom att använda den gamla stavningen med -ócha-, -eocha: labhróchaidh. Formerna cuirfead, cuirfeam, cuirfid, labhród, labhróm, labhróid används nuförtiden nästan bara i Munster. I formen cuirfimid har ändelsen vandrat över från presensformerna; egentligen är pronomenet muid "vi" historiskt sett samma personändelse, som i dialekterna börjat fungera som självständigt pronomen.

- Dia duit! God dag! ("Gud till dig!")

- Dia is Muire duit! God dag! ("Gud och Maria till dig!")

- Conas atá tú? Hur mår du? (Munsterdialekt)

- Cad é mar atá tú? Hur mår du? (Ulsterdialekt)

- Cén chaoi a bhfuil tú? Hur mår du? (Connachtdialekt)

- Tá mé go maith, go raibh maith agat. Jag mår bra, tack.

- Cá bhfuil Cathal ina chónaí? Var bor Cathal (Kalle)?

- Tá sé ina chónaí thoir i mBaile Átha Cliath. Han bor i Dublin.

- An bhfuil? Shíl mise riamh go raibh cónaí air in áit éigin thuaidh - Ard Mhacha, mar shampla, nó Coilleach Eanach, cuir i gcás. Gör han det? Och jag som trodde att han bodde någonstans i norr, i Armagh till exempel, eller möjligtvis Cullyhanna.

- Is as Crois Mhig Líonáin dó ó thús, ach más ea féin, tá sé ag cur faoi i nGlas Naíon le cúig bliana anuas. Han är faktiskt hemma från Crossmaglen, men han har bott i stadsdelen Glasnevin i Dublin redan i fem år.

- Cad is ainm duit? Vad heter du? ("Vad är namn(et) till dig?")

- Máirtín is ainm dom. Jag heter Máirtín (Martin).

- Cén t-ainm atá ort? Vad heter du? ("Vad är namnet som är på dig?")

- Áine atá orm. Jag heter Áine.

- An bhfuil ríomhaire agat? Har du dator?

- Tá. Tá ríomhaire glúine agam. Ja, jag har en bärbar dator ("knädator").

- Cá fhad é ó cheannaigh tú é? Hur länge sen köpte du den?

- Trí mhí. Tre månader.

- An bhfuil próiseálaí maith ann? Har den bra processor?

- Tá. Tá próiseálaí maith ardmhinicíochta ann. Ja, den har en fin processor på hög frekvens.

- Cén cineál úsáid a bhaineann tú as? Vad använder du den till?

- Le haghaidh téacsphróiseála a cheannaigh mé é thar aon rud eile, ach leis an bhfírinne a rá, bím ag scimeáil ar an Idirlíon go minic, gan aon trácht a dhéanamh ar na ríomhchluichí. Jag köpte den egentligen för textbehandling, men för att vara helt ärlig så surfar jag en hel del på nätet, för att nu inte nämna datorspelen.

• Keltiska språk
• kymriska
• skotsk gaeliska
• manx
• bretonska
• korniska
• Nordirland
• Irland

Wikipedia har en upplaga på Iriska.

• Wikimedia Commons har media som rör Iriska.
  Bilder & media
• Cló Iar-Chonnacht/iriskspråkigt förlag i Gaeltacht [1]
• Conradh na Gaeilge/Gaeliska ligan [2]
• Ionad Buail-Isteach na Gaeilge/Irish Language Drop-in Centre [3]
• Raidió na Gaeltachta/iriskspråkig radio [4]
• TG4/iriskspråkig tv-kanal [5]