Irakiska inbördeskriget

Den här artikeln eller det här avsnittet innehåller inaktuella uppgifter och behöver uppdateras. (2016-05) Motivering: Pågående konflikt, men artikeln har inte uppdaterats sedan september 2015. Avsnittet Utveckling innehåller ingen info om vad som hänt sedan juni 2014, Enwp har delat upp kriget på flera artiklar (se en:Iraqi civil war). Hjälp gärna Wikipedia att åtgärda problemet genom att redigera artikeln eller diskutera saken på diskussionssidan.

Irakiska inbördeskriget
En karta över situationen i Irak och Syrien november 2020 (se historik).
Ägde rum 18 december 2011 – pågår (12 år, 9 månader och 14 dagar) Plats Centrala och norra Irak Resultat Pågående Märkbar våldsökning sedan USA:s tillbakadragande, med ett ökande antal storskaliga inbördesstrider och övergrepp Stora inbördesaktiviteter sker fortfarande i de centrala och norra delarna av Irak (exklusive irakiska Kurdistan) al-Qaidas återkomst i Irak[1] Rebelltrupper erövrar minst 70% av Anbar-provinsen,[2] inklusive städerna Falluja,[3][4] Al Qaim,[5] Abu Ghraib[6] och halva delen av Ramadi[7] under Anbarfälttåget Tikrit, Mosul och det mesta av Nineve-provinsen, ihop med delar av Salahuddin- och Kirkuk-provinserna, erövras av rebellstyrkor i Juni 2014-offensiven[8][9][10][11]
Stridande
ISIL ISILs militär Baathpartiets Lojalister Naqshbandi-armén[12] SCJL[12] MCIR[13][14] Islamiska armén i Irak Fria irakiska armén[15] Anbars revolutionärers militärråd[16] Anbars Stamråd 1920 års revolutionsbrigader[17] Rashidins armé[18] Islamic Front for the Iraqi Resistance[19] Irakiska Hamas[20] Ansar al-Islam Mujaheddins armé Ansar al-Sunnah Med stöd från:  Saudiarabien (påstådda)[21]  Qatar[22][23][24] (påstådda)	Iraks regering Säkerhetsstyrkor Säkerhetsföretag Allierade Sunni-stammar Kata'ib al-Mosul, Fursan Ninawa, Kata'ib al-Hamza i Irak,[25] Martyrs of Salahideen[26] Irakiska turkmenska fronten (Turkmenska brigaden) Privata milisgrupper i Irak  Iran Quds-styrkorna[27]  Syrien[28][29] (flyganfall)  Ryssland[29][30] Irakiska Kurdistan Peshmerga Rojava YPG[31] YPJ[31] PKK[31] HPG[31] YJA-STAR[31] PJAK[32] YRK[32] HPJ[32] Yezidi styrkor YBŞ HPŞ[33] Assyriska styrkorna MFS[34] NPU[35] QPC[36] Dwekh Nawsha[37]  Iran[38][39] Internationella koalitionsstyrkorna:[40][41]  Australien[42]  Belgien  Danmark[43]  Frankrike  Italien  Kanada[44]  Nederländerna  Polen  Storbritannien  Tyskland  USA[45][46][47] Militärt stöd:  Albanien[48] Bosnien och Hercegovina[49]  Estland[50]  Finland[44]  Kroatien[51]  Tjeckien[52]  Ungern[53] Humanitärt stöd:  Armenien[54]  Australien[55]  Belgien[56]  Danmark[57]  Estland[58]  Finland[59]  Frankrike[60]  Förenade arabemiraten[61]  Irland[62]  Italien[63]  Luxemburg[64]  Kanada[65]  Nederländerna[66]  Norge[67]  Polen[68][69]  Portugal[70]  Slovakien[71]  Spanien[72]  Sverige[72]  Schweiz[73]  Turkiet[74]  Storbritannien[75]  Tyskland[76]  Ungern[68]  Österrike[77][72] Specialgrupperna Lovade dagen brigaden Asa'ib Ahl al-Haq Kata'ib Hizbollah Badr brigaden Mukhtars armé Hizbollah Med stöd från:  Iran
Befälhavare och ledare
Abu Bakr al-Baghdadi Izzat Ibrahim ad-Douri[78][79][80] Ismail Jubouri Abu Hashim al Ibrahim	Fuad Masum Haider Al-Abadi Nouri al-Maliki (2011–2014) Babaker Shawkat B. Zebari Massoud Barzani Ahmad Abu Risha Muqtada al-Sadr Qais al-Khazali Akram al-Kabi Abu Mustafa al-Sheibani Abu Mahdi al-Muhandis Wathiq al-Battat (tillfångatagen)[81] Erşad Salihi
Styrka
Islamiska staten i Irak och Levanten: 30 000 (SOHRs beräkningar)[82][83]–100 000 krigare (i Irak) (enligt Irakiska Kurdistans Stabschef.)[84] 1 Mi-28 eller Mi-24 helikopter[85] Minst ett par hundra stridsvagnar[86] 3 drönare[87][88][89] Baathpartiets Lojalister Naqshbandi-armén: 5,000+[90][91] Islamiska armén i Irak: 10 400 (2007)[92] SCJL: 10 000+ MCIR: 75 000[93] Fria irakiska armén: 2 500[15][94]	Irakiska säkerhetsstyrkor 600 000 (300 000 soldater och 300 000 poliser)[95] Uppvaknandetsrådets milis - 30 000[96] Säkerhetsföretag ~7 000[97][98] USA:s armé 1 000[99] Kanadas armé 600[100] Peshmerga: 150 000–200 000[101][102][103] Specialgrupper: 7 000[104] Badr-brigaden: 10 000[105]
Rebellförluster 8 960 döda, 5 529 arresterade (Regeringssiffror, December 2011 – Juni 2014)[106][107][108] Irakiska säkerhetsstyrkornas förluster[109][110] 1 668 poliser och 1 791 soldater döda 3 088 poliser och 3 208 soldater sårade (Regeringssiffror, December 2011 – Juni 2014)[106] Civila förluster 17 186 döda och 18 875 sårade (Regeringssiffror, December 2011 – Juni 2014)[106][111][112] Totalt 27 805 döda (Regeringssiffror, December 2011 – Juni 2014)[106] 33 256 döda (endast civila och avrättade fångar) (Irakiska kroppsräkningssiffror, December 2011 – Juli 2014)[113][111][112]

Irakiska inbördeskriget (efter 2011) är en väpnad konflikt mellan Iraks regering och olika motståndsrörelser och andra grupperingar, bland annat sunnimuslimer. Konflikten har sitt ursprung i Irakkriget, som började 2003 med invasionen av Irak, och avslutades den 18 december 2011, då USA:s militär lämnade Irak. Det andra inbördeskriget efterföljdes av Irakiska inbördeskriget (2006-2008). De första månaderna efter det, från december 2011 till april 2012, dog runt 1 000 irakier i konflikten. År 2013^[114] dog närmare 10 000 personer.

Flera av grupperingarna som strider mot regeringen var aktiva som motståndsrörelser då USA med allierade ockuperat Irak efter invasionen 2003. Striderna nu kan delvis ses som en direkt fortsättning på motståndet mot ockupationsmakten, även om många andra intressen finns inblandade.

Vissa av grupperna som strider mot regeringen räknar sig till det tidigare regerande Baathpartiet eller till den islamistiska al-Qaida-rörelsen.

Det irakiska inbördeskriget är (i likhet med motsvarigheten i grannlandet Syrien en summa av flera olika konflikter mellan ett antal olika parter. Där ingår Iraks shiadominerade regering, sunnitiska upprorsgrupper (främst Islamiska staten) och landets kurder. Inbördeskriget har internationella kopplingar, genom att Iran stödjer shiiterna i Irak, Turkiet ger stöd åt irakiska kurder (som en del i försöken att neutralisera maktambitioner hos turkiska och syriska kurder) och landets regering får stöd av en internationell koalition ledd av USA. Genom Islamiska statens expansion har inbördeskrigen i Irak och Syrien vävts samman, med ett allas krig mot IS, parallellt med ett antal andra konflikter mellan olika parter.

Relationsmosaiken i Irak och Syrien (september 2014^[115][116])

Politiska grupperingar	RU	SY	So	Sk	TR	U/E	IL	S/A	IQ	Ik	Ism	IR	Aq/N
Islamiska staten
Al-Qaida, Nusrafronten
Iran
Irakiska shiamiliser
Irakiska kurder
Iraks regering
Saudiarabien, Arabförbundet
Israel
USA, EU
Turkiet
Syriska kurder											Vänskapligt
Syrisk opposition											Neutralt, misstro
Syriens regering											Fientligt

Tabellen till vänster ger en viss översikt över de olika parterna i de båda inbördeskrigen, samt deras allianser och direkta motståndare.

• 15 december – Vid en ceremoni i Bagdad sker det formella avslutet av USA:s militära engagemang i Irak.^[117]

• 5 januari – Vid ett antal bombattentat i Bagdad och Nasiriyah dödades 73 personer, medan 73 skadades. Attentatet i den sydirakiska staden riktades mot folksamlingar med shiitiska muslimer. Det var den första större militära attacken i Nasiriyah sedan en självmordsattack vid en italiensk armébas i november 2003. Islamiska staten i Irak och Levanten (ISIL) tar på sig skulden för attentaten.

• 13 juni – Minst 93 personer avled och över 300 skadades vid en serie samordnade attacker på olika platser runt i Irak. ISIL tar på sig ansvaret.^[118]

• 13 augusti – Minst 128 avled och mer än 400 skadades vid en nya serie koordinerade attacker på olika platser i Irak, vilket innebar den största förlusten av människoliv i landet sedan bombattentaten oktober 2009 i Bagdad (då 155 dog vid två bombattentat nära justitieministeriet i Bagdad).^[119]

• 16–17 december – Under två dagar av ihållande attacker i på platser i norra och centrala Irak dödades minst 111 personer, medan 299 människor skadades. En stor del av manspillan skedde i Kirkuk och Bagdad. Många av attackerna tycktes vara riktade mot polismän och medlemmar av Iraks armé.^[120]

• Efter en lugn period ökades de politiska spänningarna inom Irak, den här gången mest kretsande kring landets sunniminoritet. Huvudorsaken till oroligheterna var den pågående konflikten mellan vicepresident Tareq al-Hashemi och premiärminister al-Maliki, men ansträngda relationer till styret i de självstyrande kurdiska områdena spädde på det hela. 23 december demonstrerade tusentals irakier mot al-Maliki, i protest mot dennes åtgärder mot al-Hashemi och andra inflytelserika sunniledare.^[121]

• 4 mars – Oidentifierade beväpnade män överföll en syrisk armékonvoj eskorterad av irakiska soldater. 28 syrier och 13 irakier dödades i attacken som ägde rum nära gränsen mellan de två länderna i Iraks Al Anbar-guvernement. En vecka senare hävdade Islamiska staten (ISIL) att de låg bakom attacken, där de hävdade att de hade tillintetgjort en militärkolonn av den safavidiska armén. Detta var en referens till den persiska dynastin som styrde i Iran 1501–1736. Gruppen menade också att närvaron av syriska soldater i Irak bevisade det nära samarbetet mellan Syriens och Iraks regeringar.^[122]

• 19 mars – En serie av samordnade attacker i Bagdad och andra större städer i centrala och norra delarna av landet ledde till minst 98 döda och 240 skadade. Våldsvågen riktades främst mot civila shiatroende och ägde rum på tioårsdagen av inledningen till Irakkriget. Islamiska staten (IS) tog senare på sig ansvaret för attackerna.^[123]

• 2 januari – ISIL tog kontroll över hälften av den irakiska staden Falluja och delar av Ramadi. Vittnesmål i staden väster om Bagdad sa att de attackerande styrkorna satt upp passerkontroller i central och södra Falluja. I ett uttalande från inrikesministeriet sas att "Halva Falluja är i händerna på ISIL, och den andra hälften är kontrollerad av beväpnade lokalinvånare." Under de kommande dagarna tog ISIL-styrkor över delar av två andra städer i västra Irak.^[124]

Under juni månad eskalerade den militära konflikten. Väpnade oppositionella drev ut den irakiska armén från de nordliga provinserna, medan kurdiska styrkor tog över den militära kontrollen av Kirkuk och den omgivande regionen. Detta utplånade i praktiken alla den irakiska regimens stödjepunkter i den norra delen av landet.

• 5 juni – Irakiska regimens säkerhetsstyrkor hävdade att totalt 80 döda och 88 skadade var följden av olika attacker i Irak, när säkerhetsstyrkorna samtidigt återtog kontrollen över staden Samarra i Salahudinprovinsen. Samarra hade ockuperats av militanta sunnitiska styrkor tidigare på dagen.^[125]

• 9 juni – Det mesta av Mosul, Iraks andra stad, föll i händerna på IS.^[126] ISIL-styrkorna tog kontroll över regeringsbyggnader, den internationella flygplatsen och polisstationer.^[127] Man erövrade också ett fängelse och släppte ut fångarna. Mosuls fall rapporterades ha gett ISIL kontroll över stora mängder vapen och kontanter, vid sidan av potentiella rekryter i form av förymda/utsläppta fångar. Iraks regering genomförde därefter flygattacker mot de erövrade militärbaserna för att försöka förhindra att tunga vapen skulle falla i händerna på ISIL.^[128]

• 11 juni – Staden Tikrit föll i händerna på IS-styrkor.^[129]

• 13 juni – Staden Kirkuk med omgivningar ockuperades av Peshmerga och anslöts i praktiken till det angränsande Irakiska Kurdistan.

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, 16 juni 2014.