Iocaste
| Iocaste | |
 Animation av Iocaste från tre bilder tagna år 2001 av Canada–France–Hawaii Telescope | |
| Upptäckt | |
|---|---|
| Upptäckare | Scott S Sheppard m.fl[1] |
| Upptäcktsdatum | 23 november 2000[1] |
| Beteckningar | |
| Alternativnamn | S/2000 J 3 |
| Uppkallad efter | Iokaste |
| Omloppsbana | |
| Halv storaxel | 20 723 000 |
| Excentricitet | 0,2874 |
| Siderisk omloppstid | 609,427 |
| Inklination | 147 |
| Fysikaliska data | |
| Medelradie | 2,5 |
| Massa | 1,9 × 1014 |
| Medeldensitet | ~2,6 |
| Ytgravitation (ekvatorn) | 0,0019 |
| Albedo | 0,04 |
| Hitta fler artiklar om astronomi med | |
Iocaste (Jupiter XXIV, S/2000 J3) är en av Jupiters mindre yttre månar. Den upptäcktes den 23 november 2000 av en grupp astronomer vid University of Hawaii under ledning av Scott S. Sheppard.[1] Den fick först den tillfälliga beteckningen S/2000 J3 och uppkallades senare efter Iokaste som älskades av Zeus och födde honom en son i den grekiska mytologin. Skall inte förväxlas med Iokaste, Oidipus moder.
Omloppsbanans egenskaper
Iocaste kretsar kring Jupiter på ett medelavstånd av 20 723 000 kilometer, på 631 dagar 7 timmar och 12 minuter. Banans excentricitet är 0,2160 med en lutning på 149,429° i förhållande till Jupiters ekvatorialplan. Den roterar kring Jupiter i en retrograd bana, det vill säga månen rör sig åt motsatt håll i förhållande till planetens rotation. På grund av dess banegenskaper tillhör den Ananke-gruppen.
Fysiska egenskaper
Iocaste har en genomsnittlig diameter på 5,2 kilometer och densiteten är uppskattad till 2 600 kg/m3 vilket kan tyda på att den är uppbyggd av silikater och fruset vatten. Den har en mörk yta med en albedo på 0,04 vilket betyder att enbart 4 % av solljuset som träffar den reflekteras. Den skenbara magnituden är 21,8.
Referenser
- ^ [a b c] ”Iocaste” (på engelska). In depth; by the numbers. NASA Science. 5 december 2017. https://solarsystem.nasa.gov/moons/jupiter-moons/iocaste/in-depth/. Läst 14 augusti 2019.
| ||||||||||||||
Media som används på denna webbplats
This composite includes the four largest moons of Jupiter which are known as the Galilean satellites. The Galilean satellites were first seen by the Italian astronomer Galileo Galilei in 1610. Shown from left to right in order of increasing distance from Jupiter, Io is closest, followed by Europa, Ganymede, and Callisto.
The order of these satellites from the planet Jupiter helps to explain some of the visible differences among the moons. Io is subject to the strongest tidal stresses from the massive planet. These stresses generate internal heating which is released at the surface and makes Io the most volcanically active body in our solar system. Europa appears to be strongly differentiated with a rock/iron core, an ice layer at its surface, and the potential for local or global zones of water between these layers. Tectonic resurfacing brightens terrain on the less active and partially differentiated moon Ganymede. Callisto, furthest from Jupiter, appears heavily cratered at low resolutions and shows no evidence of internal activity.
North is to the top of this composite picture in which these satellites have all been scaled to a common factor of 10 kilometers (6 miles) per picture element.
The Solid State Imaging (CCD) system aboard NASA's Galileo spacecraft acquired the Io and Ganymede images in June 1996, the Europa images in September 1996, and the Callisto images in November 1997.
Launched in October 1989, the spacecraft's mission is to conduct detailed studies of the giant planet, its largest moons and the Jovian magnetic environment.Författare/Upphovsman: David Jewitt/Canadian Astronomy Data Centre, Licens: CC BY-SA 4.0
Animation of three images of Jupiter's irregular moon Iocaste (S/2000 J 3), taken by David Jewitt using the 3.6-meter Canada-France-Hawaii Telescope (CFHT) on 10 December 2001. Each image was taken approximately 30 minutes apart, showing the moon's motion relative to the background stars and galaxies. Iocaste, which has an apparent magnitude of 22.4, is hidden within a star's glare in the first frame. The raw image datasets used are 615275p, 615282p, and 615289p. For comparison, the star field in these images can be viewed at the CDS's Aladin star atlas.