Inter

För andra betydelser, se Inter (olika betydelser).

Den här artikeln behöver fler eller bättre källhänvisningar för att kunna verifieras. (2020-04) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan.

Inter
Fotbollsklubb
Grundinformation
Grundad	9 mars 1908
Fullständigt namn	Football Club Internazionale Milano S.p.A.
Smeknamn	I Nerazzurri La Beneamata Il Biscione
Serie	Serie A
Ort	Milano, Italien
Hemmaarena	San Siro (kapacitet: 80 018)
Klubbfärg(er)
Nyckelpersoner
Ägare	Suning Holdings Group (68.55%) LionRock Capital (31.05%) Pirelli (0.37%) Övriga aktieägare (0,03%)
Ordförande	Giuseppe Marotta
VD	Steven Zhang
Sportchef	Piero Ausilio
Tränare	Simone Inzaghi
Lagkapten	Samir Handanovic[1]
Matchställ
Hemmaställ Bortaställ Tredjeställ
Meriter
Serie A	19 1909/10, 1919/20, 1929/30, 1937/38, 1939/40, 1952/53, 1953/54, 1962/63, 1964/65, 1965/66, 1970/71, 1979/80, 1988/89, 2005/06, 2006/07, 2007/08, 2008/09, 2009/10, 2020/21
Italienska cupen	9 (1939, 1978, 1982, 2005, 2006, 2010, 2011, 2022, 2023)
Italienska supercupen	7 (1989, 2005, 2006, 2008, 2010, 2021, 2022)
Uefa Champions League	3 (1964, 1965, 2010)
Uefacupen	3[2] (1991, 1994, 1998)
Världsmästerskapet för klubblag	3 (1964, 1965, 2010)
Övrigt
Webbplats	Inter.it

Inter, fullständigt namn: Football Club Internazionale Milano, är en fotbollsklubb från Milano i Italien. Inter spelar vanligtvis i svartblåa kläder, och i folkmun kallas laget ofta för nerazzurri, ungefär svartblått. Inter är en av Italiens största fotbollsklubbar med 19 italienska Serie A-ligatitlar - endast Juventus är bättre med 36 titlar. Internationellt sett har Inter vunnit Champions League/Europacupen tre gånger och Uefa Europa League/Uefacupen tre gånger.

Inter är den enda klubben i det italienska ligasystemet som alltid har spelat i förstadivisionen. Fram till 2006 delade Inter bedriften att aldrig ha blivit degraderade från Serie A med Juventus, och matcherna lagen emellan kallas Derby d'Italia ("Italienska derbyt"). I och med uppdagandet av Serie A-skandalen 2006 tvingades dock Juventus ner i Serie B.

Inter spelar prestigefyllda derbyn - det så kallade Il Derby della Madonnina ("Den lilla madonnans derby") - mot lokalkonkurrenten och ärkerivalen AC Milan, med vilka de delar hemmaarenan Stadio Giuseppe Meazza.

Historia

Den första tiden

Klubben grundades 9 mars 1908 av en grupp italienare som lämnat Milanos cricket- och fotbollsklubb (i dag AC Milan), efter att denna klubb beslutat att endast "renrasiga" italienare skulle få spela i AC Milan^[3]. Klubben grundades på idén att alla oavsett ras, religion eller ursprung skulle få delta, således valde man namnet Internazionale Milano^[3]. Klubben fick snabbt smeknamnet La Beneamata, de älskvärda i folkmun. Inter vann sitt första seriemästerskap redan 1910.

Mellankrigstiden - Namnbyte och Giuseppe Meazza

Inter vinner det första seriemästerskapet efter det första världskriget när man slår Livorno i finalen med 3–2. Men kort därefter tvingas klubben att byta namn när fascisterna kommer till makten i landet, eftersom namnet "Internazionale" påminner alltför mycket om den kommunistiska tredje internationalen^[3]. 1928 går l'Internazionale F.C. samman med l'Unione Sportiva Milanese och byter såväl namn som dräkter. Under några år kallas klubben l'Ambrosiana, och under detta namnet vinner man 1930 sin tredje mästerskapstitel. Namnet ändras några år senare till Ambrosiana Inter, som behölls fram till 1942 då klubben tog tillbaka till sitt ursprungliga namn.^[3]

Under denna perioden spelar en av Italiens absolut främsta spelare och målgörare genom tiderna; Giuseppe Meazza. Flera Interspelare blev också världsmästare med Italien 1934 och 1938. Förutom Meazza som var med båda gångerna, spelade Luigi Allemandi, Armando Casellazzi och Attilio Demaria 1934, samt Giovanni Ferrari, Pietro Ferraris och Ugo Locatelli 1938. Inter vann också ligan 1938 och 1940. Däremellan (1939) kom också den första cupvinsten. Giuseppe Meazza vann den italienska skytteligan tre gånger (1930, 1936, 1938). Efter hans död 1979 blev San Siro omdöpt i hans ära, till Stadio Giuseppe Meazza.^[4][5]

Efterkrigstiden

Med hjälp av en utpräglad defensiv taktik och målskyttarna Lennart "Nacka" Skoglund och ungraren Stefano (Istvàn) Nyers i laget vann Inter ligan både 1953 och 1954. Säsongen 1953/1954 vann laget med hela 6-0 hemma på Stadio Giuseppe Meazza mot Juventus i en historisk seger där "Nacka" gjorde två av målen.

"Grande Inter"

Inters absoluta storhetstid var under 1960-talet då klubben nådde sina största framgångar hittills under den argentinske tränaren Helenio Herrera. Herrera är en av de tränare som man oftast förknippar med den så kallade catenaccion (låskolv), en defensiv taktik som egentligen uppfanns av en österrikisk tränare, Karl Rappan, redan på 1930-talet, men som senare ofta har blivit förknippad med italienska lag. Med denna taktik vann Inter Europacupen för mästarlag 1964 och 1965. Första året vann laget finalen mot Real Madrid. Andra året spelade Inter finalen på sin hemmaarena Stadio Giuseppe Meazza och vann mot Benfica.

Inter vann även Interkontinentalcupen 1964 och 1965, samt tre ligasegrar 1963, 1965 och 1966. Den stora anfallsstjärnan i laget var Alessandro Mazzola som även firade stora framgångar i Italiens landslag. Detsamma gjorde Giacinto Facchetti som blev symbolen för catenaccio och som var den stora ledarfiguren i Inter. Facchetti var under en rad år lagkapten såväl i klubblaget som i landslaget. Klubbens ägare under perioden var Angelo Moratti, som är far till dagens ägare. Denna segerrika period avslutades 1967 då Inter förlorade finalen i Europacupen för mästarlag mot Celtic och tappade chansen till ligatiteln i sista omgången - Inter hade lett ligan länge, men efter att ha förlorat säsongens sista ligamatch - mot Mantova 1911 SSD - gick Juventus om. Året efter försvann både Angelo Moratti och Helenio Herrera från klubben.

Under åren efter storhetstiden lyckades Inter vinna Serie A 1971 och 1980. Laget tog sig 1972 även på nytt till final i Europacupen, men förlorade med 2-0 mot Johan Cruyffs Ajax.

1989, ledda av den tyska duon Andreas Brehme och Lothar Matthäus och argentinaren Ramón Díaz och med Giovanni Trappatoni som tränare, lyckades Inter ta sin trettonde Serie A-titel. Säsongen efter värvades ännu en tysk i Jürgen Klinsmann, men Inter lyckades inte försvara sitt ligaguld.

Tunga år (1990–2004)

Efter att ha vunnit Serie A 1989 vann Inter inga ligatitlar under hela 1990-talet. Det är det enda decenniet i Inters historia då man inte har lyckats med att vinna Serie A. Bottennoteringen kom säsongen 1993-94 när laget bara var en poäng från att bli degraderade till Serie B. Klubben nådde dock framgångar internationellt då man under samma period vann Uefacupen tre gånger.

1995 tog Massimo Moratti över klubben, och under åren som följde värvades stora profiler som Ronaldo Luís Nazário de Lima, Christian Vieri och Hernán Crespo till klubben. Inters kräftgång skulle dock fortsätta i flera år sedan Moratti hade tagit över klubben.

Inför säsongen 1999/2000 värvades den tidigare Juventus-tränaren Marcello Lippi. Media och fans trodde att han, tillsammans med spelarvärvningar som Angelo Peruzzi och Laurent Blanc, skulle föra Inter till efterlängtade framgångar. Laget missade att vinna ligan, men var nära att vinna sin första inhemska titel sedan 1989 när man nådde finalen i Coppa Italia. Det blev dock förlust mot Lazio i finalen. Följande säsong blev Inter utslagna ur Champions League av Helsingborgs IF, och Marcello Lippi fick sparken.

Säsongen 2001/2002 ledde Inter Serie A inför sista matchen, men efter att laget förlorade säsongens sista ligamatch samtidigt som Juventus vann sin sista match förlorade Inter chansen till att vinna ligan och Juventus tog titeln.

2002/2003 blev Inter tvåa i ligan, och de lyckades även ta sig till semifinal i Champions League där ärkerivalen AC Milan väntade. Det sammanlagda resultatet i de två matcherna blev 1-1. Ironiskt nog gick AC Milan vidare till finalen på fler gjorda bortamål, trots att de båda matcherna spelades på samma arena. AC Milan vann så småningom den helitalienska finalen mot Juventus.

Under hela Inters tunga period med missade möjligheter till titlar, sved det dessutom extra för klubben och fansen att de två största inhemska konkurrenterna Juventus och AC Milan firade stora triumfer - båda lagen vann förutom upprepade segrar i Serie A även Champions League. Underifrån hotade dessutom lag med mindre historisk framgång som Roma och Lazio Inters position.

Ny storhetstid (2005–)

Inters långa period utan några inhemska titlar skulle komma att brytas 2005, när laget besegrade Roma i finalen i Coppa Italia.^[6] Inter följde upp framgången med att vinna italienska supercupen mot Juventus samma år.^[7] 2006 vann Inter åter igen Coppa Italia, även denna gång genom att besegra Roma i finalen.^[8]

När Inter till slut vann sin första Serie A-titel sedan 1989 - klubbens fjortonde totalt - var det när laget tilldelades ligaguldet i efterhand sedan Juventus och AC Milan, etta respektive tvåa under säsongen 2005/2006, fråntagits sina placeringar på grund av inblandningen i Serie A-skandalen 2006. Juventus straffades för sin inblandning i skandalen genom att relegeras till Serie B, och AC Milan straffades genom att tvingas börja säsongen 2006/2007 med åtta minuspoäng. Resultatet blev att Inter stod som favoriter när säsongen började. Favoritskapet späddes på ytterligare av att Zlatan Ibrahimović och Patrick Vieira lämnade Juventus och gick till Inter.

Säsongen 2006/2007 kom Inter att dominera Serie A, och med hela fem omgångar kvar att spela stod det klart att klubben skulle vinna sin femtonde ligatitel. Inter slog dessutom två nya Serie A-rekord. Det ena var 17 raka ligavinster, något som inget annat lag lyckats med i de fem största europeiska ligorna (England, Frankrike, Italien, Spanien och Tyskland) - Bayern München och Real Madrid delade det tidigare rekordet med 15 raka segrar. Inters andra rekord var att de lyckades ta 97 poäng under säsongen, vilket är det högsta poängantal ett lag har haft i Serie A under hela dess historia.

Inför säsongen 2007/2008 hade Inter som mål att vinna både Serie A och Champions League. Ligan lyckades klubben vinna på nytt, även om spänningen denna gång levde in i den sista omgången. Zlatan Ibrahimović blev stor hjälte för Inter efter att ha bytts in i andra halvlek i ligans sista omgång mot Parma och gjort två mål.^[9] Däremot nådde Inter inga större framgångar i Champions League. Laget tog sig vidare från gruppspelet, men i första åttondelsfinalen, mot Liverpool på Anfield, fick laget tidigt Marco Materazzi utvisad. Inter backade tillbaka och spelade för 0–0, men släppte till slut in mål från Dirk Kuyt och Steven Gerrard. I returmatchen i Milano var Inter tvungna att göra minst två mål för att få till en förlängning, men efter att Nicolás Burdisso blivit utvisad tidigt i andra halvlek blev uppgiften övermäktig. Liverpools Fernando Torres punkterade matchen med sitt 0–1-mål. Efter matchen gjorde Inters tränare Roberto Mancini ett utspel där han sade att han skulle avgå, men han stannade sedermera kvar säsongen ut.

I början av juni 2008 gjorde sig Inter av med Mancini, och den portugisiske tränaren José Mourinho kontrakterades för tre år. Det visade sig vara ett lyckat drag från Inters ledning då José Mourinho under sin första säsong i klubben lyckades vinna Inters sjuttonde ligatitel. Med detta skrev José Mourinho in sig i Serie A:s historieböcker genom att vara den första tränaren som vinner ligan under sin första säsong i en klubb. Titeln var även Inters fjärde ligatitel i rad. Inter vann även italienska supercupen under Mourinhos första säsong i klubben, men i Champions League blev laget utslaget i åttondelsfinalen mot Manchester United vilket sågs som en besvikelse då det var för framgångar i Europa som Mourinho hade anställts. Efter säsongen lämnade Zlatan Ibrahimović Inter för spel i FC Barcelona.

Säsongen 2009/2010 – Historisk trippel med tredje Champions League-titeln

Inter fick en tung start på säsongen 2009/2010 då man bara klarade 1–1 på hemmaplan mot nykomlingarna Bari.^[10] I match nummer två för säsongen fick Inter dock revansch genom att besegra ärkerivalerna AC Milan med 4–0.^[11] Säsongen blev så småningom en uppgörelse mellan Inter och Roma. Med tre matcher kvar mötte Inter ett nedflyttningshotat Lazio på bortaplan i Rom. Inter vann med 2–0, och trots förlusten applåderade Laziosupportrar Inters mål eftersom Inters seger minskade Lazios ärkerival AS Romas chanser att vinna Serie A. Med två matcher kvar att spela ledde Inter serien två poäng före Roma. I sista ligamatchen för säsongen mötte Inter Siena på bortaplan. Diego Milito gjorde matchens enda mål och därmed kunde Inter vinna sin femte raka ligatitel, något som endast Juventus och Torino har lyckats utföra tidigare i Serie A:s historia. Marginalen till tvåan Roma blev till slut en poäng.

Roma var även Inters motståndare i finalen i Coppa Italia, som Inter vann med 1–0 efter mål av Diego Milito.^[12]

Inters säsong fullbordades av att laget vann Champions League. Efter att ha blivit tvåa i gruppspelet bakom regerande mästarna FC Barcelona, ställdes laget mot Mourinhos gamla lag Chelsea i åttondelsfinalen. Inter vann båda matcherna med 2–1 respektive 1–0, och avancerade till kvartsfinal där CSKA Moskva stod för motståndet. Två 1–0-vinster förde Inter till semifinalen där FC Barcelona väntade. Första matchen spelades på Stadio Giuseppe Meazza i Milano, och trots ett tidigt ledningsmål för FC Barcelona lyckades Inter vända och vinna matchen med 3–1 – Wesley Sneijder, Maicon och Diego Milito gjorde Inters mål. Värt att notera är att Barca åkte buss hela vägen till Milano på grund av Eyjafjallajökulls utbrott. I returen på Camp Nou var FC Barcelona tvingade att vinna med minst 2–0 för att ta sig till final. Efter att Inter hade fått Thiago Motta utvisad en halvtimme in i matchen inriktade sig laget enbart på defensiven, och trots en massiv press lyckades inte FC Barcelona göra mer än ett mål. Inter var för första gången sedan 1972 i final i Champions League/Europacupen. Matchen spelades på Santiago Bernabeu i Madrid den 22 maj 2010, och för motståndet stod Bayern München. Inter vann finalen med 2–0, efter att Diego Milito gjort båda målen.

På vägen fram till segern i Champions League hade Inter besegrat den innevarande säsongens blivande ligamästare i Tyskland, Spanien och England (Bayern München, FC Barcelona samt Chelsea).

Inter blev med sin historiska trippel – inhemsk ligaseger och cupseger, samt seger i Champions League – det sjätte laget i det europeiska ligasystemet som lyckas med den bedriften. Tidigade hade Celtic (1967), Ajax (1972], PSV Eindhoven (1988), Manchester United (1999) samt FC Barcelona (2009) vunnit en trippel. Noterbart var att Samuel Eto'o vann en trippel två år i rad – med FC Barcelona 2009 och med Inter 2010.^[13] Inter vann 2010 klubblags-VM för tredje gången.

Ihärdiga rykten om att José Mourinho skulle lämna klubben efter Champions League-finalen för att bli tränare i Real Madrid hade florerat redan innan säsongen var slut. Efter att tränaren José Mourinho hade lämnat Inter och blev ny tränare i Real Madrid så skrev Rafael Benítez ett tvåårskontrakt med den italienska klubben. Men kort därefter höstsäsongen så hävde han sitt kontrakt och slutade som tränare i den italienska klubben trots att han förde de till seger i klubblags-VM, dock låg laget på en sjunde plats i Serie A under hösten. Benitez slutade som tränare i Inter den 23 december 2010. På julafton så kom det fram att den förre Milan-tränaren Leonardo kommer att ta över posten som tränare för Inter och kontraktet sträcker sig till 30 juni 2012. Men det gick inget vidare, man förlorade båda mötena mot ärkerivalen Milan, och man åkte ut i kvartsfinalen i Champions League mot Schalke 04. Man vann heller inte ligan denna säsong, efter sju år så gick Serie A-titeln till ärkerivalen Milan. Man lyckades emellertid att vinna italienska cupen för andra året i rad.

Spelare

Truppen

Korrekt per den 11 augusti 2022

Målvakter
Nummer	Land	Spelare	Födelsedatum	Kom ifrån
1		Samir Handanović	14 juli 1984	Udinese (-12)
21		Alex Cordaz	1 januari 1983	Crotone (-21)
-		Gabriel Brazão	5 oktober 2000	Real Oviedo (-21)

Försvarare
Nummer	Land	Spelare	Födelsedatum	Kom ifrån
6		Stefan de Vrij	5 februari 1992	Lazio (-18)
12		Raoul Bellanova	17 maj 2000	Cagliari (-22)
32		Federico Dimarco	10 november 1997	Sion (-18)
33		Danilo D'Ambrosio	9 september 1987	Torino (-14)
36		Matteo Darmian	2 december 1989	Parma (-21)
37		Milan Škriniar	11 februari 1995	Sampdoria (-17)
95		Alessandro Bastoni	13 april 1999	Atalanta (-17)
-		Dalbert	8 september 1993	Nice (-17)

Mittfältare
Nummer	Land	Spelare	Födelsedatum	Kom ifrån
2		Denzel Dumfries	18 april 1996	PSV (-21)
5		Roberto Gagliardini	7 april 1994	Atalanta (-17)
8		Robin Gosens	5 juli 1994	Atalanta (-22)
14		Kristjan Asllani	9 mars 2002	Empoli (-22)
20		Hakan Çalhanoğlu	8 februari 1994	Milan (-21)
22		Henrich Mchitarjan	21 januari 1989	Roma (-22)
23		Nicolò Barella	7 februari 1997	Cagliari (-20)
77		Marcelo Brozović	16 november 1992	Dinamo Zagreb (-15)
-		Lucien Agoumé	9 februari 2002	Sochaux (-19)

Anfallare
Nummer	Land	Spelare	Födelsedatum	Kom ifrån
9		Edin Džeko	17 mars 1986	Roma (-21)
10		Lautaro Martínez	22 augusti 1997	Racing Club (-18)
11		Joaquín Correa	13 augusti 1994	Lazio (-21)
90		Romelu Lukaku	13 maj 1993	Chelsea (-22)
-		Andrea Pinamonti	19 maj 1999	Genoa (-20)
-		Eddie Salcedo	1 oktober 2001	Genoa (-18)

Utlånade spelare

Nr Land Pos Namn   F Alessandro Silvestro (i Pro Vercelli till 30 juni 2023)   F Andrea Moretti (i Pro Sesto till 30 juni 2023)   MF Darian Males (i Basel till 30 juni 2023)   F Davide Zugaro De Matteis (i Sangiuliano City till 30 juni 2023)   F Edoardo Sottini (i Triestina till 30 juni 2023)   MV Fabrizio Bagheria (i Recanatese till 30 juni 2023)   A Facundo Colidio (i Tigre till 31 december 2022)   MV Filip Stankovic (i Volendam till 30 juni 2023)   MF Francesco Nunziatini (i San Donato till 30 juni 2023)   F Franco Carboni (i Cagliari till 30 juni 2023)   MF Franco Vezzoni (i Pro Patria till 30 juni 2023)   MF Gaetano Oristanio (i Volendam till 30 juni 2023)   MF Giovanni Fabbian (i Reggina till 30 juni 2023)   MV Ionut Radu (i Cremonese till 30 juni 2023)

Nr Land Pos Namn   MF Lorenzo Peschetola (i Foggia till 30 juni 2023)   F Lorenzo Pirola (i Salernitana till 30 juni 2023)   MF Marco Pompetti (i Südtirol till 30 juni 2023)   A Martín Satriano (i Empoli till 30 juni 2023)   MF Mattia Sangalli (i Lecco till 30 juni 2023)   MF Niccolò Squizzato (i Renate till 30 juni 2023)   A Samuele Mulattieri (i Frosinone till 30 juni 2023)   A Sebastiano Esposito (i Anderlecht till 30 juni 2023)   MF Stefano Sensi (i Monza till 30 juni 2023)   MF Tibo Persyn (i FC Eindhoven till 30 juni 2023)   F Valentino Lazaro (i Torino till 30 juni 2023)   MV William Rovida (i Carrarese till 30 juni 2023)   F Zinho Vanheusden (i AZ till 30 juni 2023)

Berömda spelare i klubben genom åren

Pensionerade nummer

3 – Giacinto Facchetti, Back, 1960–1978 (postumt)

4 – Javier Zanetti, Back, 1995–2014

Statistik

Skyttekungar

Följande Interspelare har blivit skyttekungar i Serie A:

Säsong	Spelare	Mål
1935/36	Giuseppe Meazza	25
1937/38	Giuseppe Meazza	20
1948/49	Istvàn Nyers	26
1958/59	Antonio Valentin Angelillo	33
1964/65	Sandro Mazzola*	17
1970/71	Roberto Boninsegna	24
1971/72	Roberto Boninsegna	22
1988/89	Aldo Serena	22
2002/03	Christian Vieri	24
2008/09	Zlatan Ibrahimović	25
2014/15	Mauro Icardi	22
2017/18	Mauro Icardi	29

• 1964/65 delad förstaplats med Alberto Orlando – Fiorentina

Spelare som har gjort mer än 100 mål för klubben

Spelare	Mål
Giuseppe Meazza	246
Luigi Cevenini III	156
Benito Lorenzi	138
Istvan Nyers	133
Alessandro Altobelli	128
Sandro Mazzola	116
Roberto Boninsegna	113
Mauro Icardi	111
Ermanno Aebi	106

Övrigt

• Innehar Serie A-rekord i antal segrar i rad med 17 st. Rekordet nåddes säsongen 2006/07 efter en 5-2-seger mot Catania den 25 februari 2007.
• Inter är det enda lag som har spelat samtliga säsonger i Serie A sedan Serie A startade.
• Inter är det enda italienska laget som har vunnit trippeln (Serie A, Coppa Italia och Champions League, 2010).

Källor

Noter

Externa länkar

• Wikimedia Commons har media som rör Inter.
  Bilder & media
• Officiell webbplats

Världsmästare i fotboll för klubblag 2000-talet 2000: Corinthians (1) · 2005: São Paulo (1) · 2006: Internacional (1) · 2007: AC Milan (1) · 2008: Manchester United (1) · 2009: Barcelona (1) 2010-talet 2010: Inter (1) · 2011: Barcelona (2) · 2012: Corinthians (2) · 2013: Bayern München (1) · 2014: Real Madrid (1) · 2015: Barcelona (3) · 2016: Real Madrid (2) · 2017: Real Madrid (3) · 2018: Real Madrid (4) · 2019: Liverpool (1) 2020-talet 2020: Bayern München (2) · 2021: Chelsea (1) · 2022: Real Madrid (5)

Vinnare av Europacupen och Uefa Champions League Europacupen (1955–1992) 1955/56: Real Madrid (1) 1956/57: Real Madrid (2) 1957/58: Real Madrid (3) 1958/59: Real Madrid (4) 1959/60: Real Madrid (5) 1960/61: Benfica (1) 1961/62: Benfica (2) 1962/63: Milan (1) 1963/64: Inter (1) 1964/65: Inter (2) 1965/66: Real Madrid (6) 1966/67: Celtic (1) 1967/68: Manchester United (1) 1968/69: Milan (2) 1969/70: Feyenoord (1) 1970/71: Ajax (1) 1971/72: Ajax (2) 1972/73: Ajax (3) 1973/74: Bayern München (1) 1974/75: Bayern München (2) 1975/76: Bayern München (3) 1976/77: Liverpool (1) 1977/78: Liverpool (2) 1978/79: Nottingham Forest (1) 1979/80: Nottingham Forest (2) 1980/81: Liverpool (3) 1981/82: Aston Villa (1) 1982/83: Hamburg (1) 1983/84: Liverpool (4) 1984/85: Juventus (1) 1985/86: Steaua Bukarest (1) 1986/87: Porto (1) 1987/88: PSV (1) 1988/89: Milan (3) 1989/90: Milan (4) 1990/91: Röda stjärnan (1) 1991/92: Barcelona (1) Uefa Champions League (1992–) 1992/93: Marseille (1) 1993/94: Milan (5) 1994/95: Ajax (4) 1995/96: Juventus (2) 1996/97: Borussia Dortmund (1) 1997/98: Real Madrid (7) 1998/99: Manchester United (2) 1999/00: Real Madrid (8) 2000/01: Bayern München (4) 2001/02: Real Madrid (9) 2002/03: Milan (6) 2003/04: Porto (2) 2004/05: Liverpool (5) 2005/06: Barcelona (2) 2006/07: Milan (7) 2007/08: Manchester United (3) 2008/09: Barcelona (3) 2009/10: Inter (3) 2010/11: Barcelona (4) 2011/12: Chelsea (1) 2012/13: Bayern München (5) 2013/14: Real Madrid (10) 2014/15: Barcelona (5) 2015/16: Real Madrid (11) 2016/17: Real Madrid (12) 2017/18: Real Madrid (13) 2018/19: Liverpool (6) 2019/20: Bayern München (6) 2020/21: Chelsea (2) 2021/22: Real Madrid (14) 2022/23: Manchester City (1)

Vinnare av Uefacupen och Uefa Europa League Uefacupen (1971–2009) 1971/72: Tottenham Hotspur (1) 1972/73: Liverpool (1) 1973/74: Feyenoord (1) 1974/75: Borussia M'gladbach (1) 1975/76: Liverpool (2) 1976/77: Juventus (1) 1977/78: PSV (1) 1978/79: Borussia M'gladbach (2) 1979/80: Eintracht Frankfurt (1) 1980/81: Ipswich Town (1) 1981/82: IFK Göteborg (1) 1982/83: Anderlecht (1) 1983/84: Tottenham Hotspur (2) 1984/85: Real Madrid (1) 1985/86: Real Madrid (2) 1986/87: IFK Göteborg (2) 1987/88: Bayer Leverkusen (1) 1988/89: Napoli (1) 1989/90: Juventus (2) 1990/91: Inter (1) 1991/92: Ajax (1) 1992/93: Juventus (3) 1993/94: Inter (2) 1994/95: Parma (1) 1995/96: Bayern München (1) 1996/97: Schalke 04 (1) 1997/98: Inter (3) 1998/99: Parma (2) 1999/00: Galatasaray (1) 2000/01: Liverpool (3) 2001/02: Feyenoord (2) 2002/03: Porto (1) 2003/04: Valencia (1) 2004/05: CSKA Moskva (1) 2005/06: Sevilla (1) 2006/07: Sevilla (2) 2007/08: Zenit S:t Petersburg (1) 2008/09: Sjachtar Donetsk (1) Uefa Europa League (2009–) 2009/10: Atlético Madrid (1) 2010/11: Porto (2) 2011/12: Atlético Madrid (2) 2012/13: Chelsea (1) 2013/14: Sevilla (3) 2014/15: Sevilla (4) 2015/16: Sevilla (5) 2016/17: Manchester United (1) 2017/18: Atlético Madrid (3) 2018/19: Chelsea (2) 2019/20: Sevilla (6) 2020/21: Villarreal (1) 2021/22: Eintracht Frankfurt (2) 2022/23: Sevilla (7)