Ingvar Carlsson

Ingvar Carlsson
Ingvar Carlsson 2013.
Sveriges statsminister
Tid i befattningen 1 mars 1986–3 oktober 1991
Monark	Carl XVI Gustaf
Ställföreträdare	Svante Lundkvist (1986) Kjell-Olof Feldt (1986–1990) Lena Hjelm-Wallén (1990) Odd Engström (1990–1991)
Företrädare	Olof Palme
Efterträdare	Carl Bildt
Tid i befattningen 7 oktober 1994–22 mars 1996
Ställföreträdare	Mona Sahlin (1994–1995) Lena Hjelm-Wallén (1995–1996)
Företrädare	Carl Bildt
Efterträdare	Göran Persson
Socialdemokraternas partiledare
Tid i befattningen 3 mars 1986–15 mars 1996
Företrädare	Olof Palme
Efterträdare	Göran Persson
Sveriges miljöminister
Tid i befattningen 1985–1986
Statsminister	Olof Palme
Företrädare	Ingen
Efterträdare	Birgitta Dahl
Statsministerns ställföreträdare
Tid i befattningen 1982–1986
Statsminister	Olof Palme
Företrädare	Ola Ullsten
Efterträdare	Svante Lundkvist
Sveriges bostadsminister
Tid i befattningen 1973–1976
Statsminister	Olof Palme
Företrädare	Ingen
Efterträdare	Elvy Olsson
Sveriges utbildningsminister
Tid i befattningen 1969–1973
Statsminister	Olof Palme
Företrädare	Olof Palme
Efterträdare	Bertil Zachrisson
SSU:s ordförande
Tid i befattningen 1961–1967
Företrädare	Kurt Ward
Efterträdare	Bosse Ringholm
Född	Gösta Ingvar Carlsson 9 november 1934 Borås, Älvsborgs län
Politiskt parti	Socialdemokraterna
Alma mater	Lunds Universitet
Ministär	Regeringen Carlsson I, II, III
Maka	Ingrid Carlsson
Namnteckning

Gösta Ingvar Carlsson (tidigare stavat Karlsson), född 9 november 1934 i Borås,^[1] är en svensk politiker (socialdemokrat) som var Sveriges statsminister 1986–1991 och 1994–1996. Han var partiordförande för socialdemokraterna mellan åren 1986 och 1996.

Carlsson var riksdagsledamot 1965–1996 för Stockholms läns valkrets (fram till 1970 i andra kammaren), utbildningsminister 1969–1973, konsultativt statsråd 1973 och 1982–1986 (bostadsminister 1973, ställföreträdande statsminister 1982–1986 och från 1985 även miljöminister), bostadsminister 1973–1976, statsminister 1986–1991 och 1994–1996.

Ingvar Carlsson är son till lagerarbetaren Olof Karlsson (1888–1947) och textilarbeterskan Ida Johansson (1893–1976) och yngst av tre bröder. Hans förfäder kommer till stor del från Kinnarumma socken.^[2] Carlsson växte upp i Borås och blev medlem i SSU. Hans politiska engagemang väcktes av att han ansåg att dåtidens skolsystem var ojämlikt beroende på vilken klassbakgrund man hade.^[3] Trots små ekonomiska resurser i familjen kunde han studera på högre nivå och ta realexamen. Efter att ha blivit diplomerad företagsekonom 1955 fortsatte han med universitetsstudier vid Lunds universitet som 1958 avslutades med en pol.mag.-examen. Under sina studieår var Carlsson även aktiv i dåvarande Socialdemokratiska studentförbundet, däribland som ordförande för Lunds socialdemokratiska studentklubb (LSSK).

Han började i statsrådsberedningen där han var sekreterare åt statsminister Tage Erlander 1958–1960. Efter studier vid Northwestern University i Evanston, Illinois 1960–1961 var han 1961–1967 ordförande i SSU och blev riksdagsledamot 1965. Han var, tillsammans med Olof Palme, känd som en av "Erlanders pojkar".^[4] I Regeringen Palme I var han utbildningsminister och bostadsminister. I Regeringen Palme II fungerade han som statsråd med ansvar för framtidsfrågor och var mellan 1985 och 1986 Sveriges miljöminister.

Några dagar efter mordet på Olof Palme 1986 valdes Carlsson till ny partiledare och statsminister. Tillsammans med finansminister Kjell-Olof Feldt kunde regeringen förvandla ett budgetunderskott på 90 miljarder SEK till ett överskott på några hundra miljarder, vilket ledde till stora investeringar och rekordlåg arbetslöshet. Som statsminister kunde han också genomdriva en omfattande reform av skattesystemet. Men Sveriges ekonomi försämrades alltmer i slutet av 1980-talet med en lägre tillväxt och överhettad ekonomi.^[5] Detta ledde till kritiserade besparingsåtgärder och den socialdemokratiska regeringens avgång i februari 1990. Carlsson hade ställt kabinettsfråga när regeringen lagt fram ett antal förslag, bland annat prisstopp, lönestopp och strejkstopp, för att möta den ekonomiska krisen. Samtliga andra riksdagspartier röstade nej, och Carlsson avgick. Underlag för en borgerlig regering fanns dock vid denna tid inte, så Carlsson bildade kort därefter ny regering, med aktivt stöd av vänsterpartiet och passivt stöd av centerpartiet.^[6]

Den fortsatt försämrade ekonomin i Sverige bidrog till förlust för socialdemokraterna i riksdagsvalet 1991.

Efter tre år med borgerlig regering och valseger i valet 1994 kunde Carlsson åter bilda regering. Denna lade fokus på att sanera de svenska statsfinanserna, och uppdraget gavs till den nytillträdde finansministern Göran Persson. Vid regeringsskiftet utlovade Carlsson att alla möjliga åtgärder skulle vidtas för att M/S Estonia skulle bärgas något han sedan tog tillbaka vid ett tal i riksdagen den 15 december 1994. Det var vid samma tal som Carlsson meddelande att platsen där M/S Estonia förliste skulle utgöra en gravplats och att den skulle täckas över. Beslutet att inte bärga M/S Estonia fick mycket kritik och många anhöriga kände sig svikna från regeringen som först utlovat en bärgning. Carlsson har i senare intervjuer sagt att han inte ångrade sig utan att det var rätt att inte bärga M/S Estonia.^[7]

Regeringsperioden blev tuff och den fick hård kritik från fackorganisationer och partimedlemmar för besparingar och skattehöjningar som gjordes.

Under sin andra ämbetsperiod som statsminister blev Carlsson den förste statsministern att bo i Sagerska huset.

I augusti 1995 meddelade Ingvar Carlsson att han ville avgå som partiordförande och svensk statsminister. Den naturliga efterträdaren ansågs länge vara dåvarande jämställdhetsminister och vice statsminister Mona Sahlin. Men till följd av Tobleroneaffären, som började i oktober, tog hon tillbaka sin kandidatur och avgick även senare ur regeringen. Den 5 december 1995 presenterade valberedningen finansminister Göran Persson till ny partiledarkandidat. Han valdes den 15 mars följande år på Socialdemokraternas partikongress till Socialdemokraternas partiordförande, och den 22 mars 1996 till ny statsminister.

Under Ingvar Carlssons tid som partiordförande hölls tre riksdagsval. Valresultatet 1991 var socialdemokraternas sämsta sedan kosackvalet 1928, medan partiets resultat 1994 å andra sidan var det bästa sedan 1982 och inte har överträffats därefter.

Ingvar Carlsson ledde 1999–2000 FN:s oberoende Rwanda-kommission, som undersökte varför FN inte lyckades stoppa folkmordet i Rwanda 1994.^[8] Han var ordförande i den statliga utredning som efter Göteborgskravallerna 2001 utredde händelseförloppet.^[9] Ingvar Carlsson har även varit ordförande i Stiftelsen Bergmancenter på Fårö.^[10]

Ingvar Carlsson är gift sedan 1957 med bibliotekarien Ingrid Margareta Carlsson, född Melander den 9 april 1934, med vilken han har två döttrar.

Han är stor supporter av fotbollslagen IF Elfsborg och Wolverhampton Wanderers, och spelade i Elfsborgs ungdomslag som barn.

• 1974 – Vad är socialdemokrati? : en bok om idéer och utmaningar (med Anne-Marie Lindgren) – ny upplaga 1975, 1976, 1981, 1983, 1996, 2007 och 2019
• 1994 – Tillväxt och rättvisa, ISBN 91-550-4167-1
• 1999 – Ur skuggan av Olof Palme, ISBN 91-89080-37-8
• 2003 – Så tänkte jag: politik & dramatik, ISBN 91-89660-22-6
• 2014 – Lärdomar: personliga och politiska, ISBN 978-91-130526-8-7
• 2023 – I sällskap med döden, ISBN 9789100191634

• Commission on Global Governance

• Fakta om folkvalda: riksdagen ... 1985/1988. Stockholm: Riksdagens förvaltningskontor. 1986. sid. 64. Libris 3619663. ISBN 91-38-09226-3 

• Bjereld, Ulf, red (2009). Socialdemokratin i krig och fred: Ingvar Carlsson 75 år. Hedemora: Gidlund. Libris 11690480. ISBN 9789178447893 
• Färm, Göran (1991). Carlsson: En samtalsbok med Ingvar Carlsson. Stockholm: Tiden. ISBN 91-550-3766-6 
• Kratz, Anita (1996). Ingvar Carlsson: Erlanders siste pojke. Stockholm: Bonnier Alba. Libris 7247752. ISBN 91-34-51888-6 

• Wikimedia Commons har media som rör Ingvar Carlsson.
  Bilder & media
• Wikiquote har citat av eller om Ingvar Carlsson.

  Citat
• Ingvar Carlsson i Libris

Sveriges statsministrar (lista) 1809 års regeringsform (1876–1974) Louis De Geer d.ä. (1876–1880) · Arvid Posse (1880–1883) · Carl Johan Thyselius (1883–1884) · Robert Themptander (1884–1888) · Gillis Bildt (1888–1889) · Gustaf Åkerhielm (1889–1891) · Erik Gustaf Boström (1891–1900) · Fredrik von Otter (1900–1902) · Erik Gustaf Boström (1902–1905) · Johan Ramstedt (april–augusti 1905) · Christian Lundeberg (augusti–november 1905) · Karl Staaff (1905–1906) · Arvid Lindman (1906–1911) · Karl Staaff (1911–1914) · Hjalmar Hammarskjöld (1914–1917) · Carl Swartz (mars–oktober 1917) · Nils Edén (1917–1920) · Hjalmar Branting (mars–oktober 1920) · Louis De Geer d.y. (1920–1921) · Oscar von Sydow (februari–oktober 1921) · Hjalmar Branting (1921–1923) · Ernst Trygger (1923–1924) · Hjalmar Branting (1924–1925) · Rickard Sandler (1925–1926) · Carl Gustaf Ekman (1926–1928) · Arvid Lindman (1928–1930) · Carl Gustaf Ekman (1930–1932) · Felix Hamrin (augusti–september 1932) · Per Albin Hansson (1932–1936) · Axel Pehrsson-Bramstorp (juni–september 1936) · Per Albin Hansson (1936–1946) · Tage Erlander (1946–1969) · Olof Palme (1969–1976) 1974 års regeringsform (1975–idag) Olof Palme (1969–1976) · Thorbjörn Fälldin (1976–1978) · Ola Ullsten (1978–1979) · Thorbjörn Fälldin (1979–1982) · Olof Palme (1982–1986) · Ingvar Carlsson (1986–1991) · Carl Bildt (1991–1994) · Ingvar Carlsson (1994–1996) · Göran Persson (1996–2006) · Fredrik Reinfeldt (2006–2014) · Stefan Löfven (2014–2021) · Magdalena Andersson (2021–2022) · Ulf Kristersson (2022–)