Ingermanlands evangelisk-lutherska kyrka

Ingermanlands evangelisk-lutherska kyrka
(c) Alex 'Florstein' Fedorov, CC BY-SA 4.0
Bildad	1992
Typ	Lutherskt kristen kyrka
Biskop	Ivan Laptev

Ingermanlands evangelisk-lutherska kyrka är ett registrerat trossamfund i Ryssland, med 8 000 medlemmar.^[1]

Efter Sovjetunionens fall har man upplevt tillväxt både numerärt och geografiskt. Tidigare bestod kyrkan mest av ingermanlandsfinnar men idag har man medlemmar bland nästan alla ryska nationaliteter.^[2]

1991 hade kyrkan ungefär 30 församlingar i Ingermanland, numera har man 83 församlingar på olika håll i Ryssland. Den nordligaste församlingen ligger i Murmansk, den sydligaste i Saratov, den västligaste i Kosemkina och den östligaste i Irkutsk.

Ingermanlands evangelisk-lutherska kyrka har sin historiska bakgrund i Sveriges erövring av Ingermanland på 1500-talet. Lutherska bönder flyttade då från Finland till de delar av Ingermanland som, efter vapenstilleståndet i Plussajoki 1583, tillföll Sverige. Den första bestående församlingen grundades 1611 i Lempaala i Nordingermanland.

Genom freden i Stolbova 1617 anslöts Ingermanland till det svenska kungariket och under superintendent Johannes Gezelius d.y. (1681–89) stärktes kyrkans ställning.

1721 slöts freden i Nystad varvid Ingermanland åter tillföll Ryssland. 1809 anslöts Finland till det ryska tsarväldet och ingermanlandsfinnarnas relation till moderkyrkan stärktes.

1820–1830 var Zacharias Cygnæus d.y. luthersk biskop i Sankt Petersburg. På hans initiativ omvändes ortodoxa ingrer och karelare till lutherdomen, den lutherska kyrkans ställning förstärktes och den ortodoxa tron ofredades. I slutet av detta århundrade tillhörde 75 % av befolkningen i Ingermanlands evangelisk-lutherska kyrka.

1918 blev Ingermanlands kyrka självständig och till ledare för dess konsistorium utsågs prosten Selim Jalmari Laurikkala. På 1920-talet bestod kyrkan av 34 församlingar.

Under kommunisttiden var kyrkan förbjuden att verka fritt och många av dess medlemmar deporterades, förföljdes och avrättades. ^[3] 1938 stängdes S:ta Maria-kyrkan i Sankt Petersburg och Ingermanlands kyrkan upplöstes av myndigheterna. Under 1970-talet gav sovjetmyndigheterna åter tillstånd att grunda ingermanländsk-lutherska församlingar.

I början av 1990-talet skedde en livlig återuppbyggnad av de lutherska församlingarna i Ingermanland, under ledning av pastor Arvo Survo. S:ta Maria församling nystartades 1990 och församlingen fick åter rätt att hålla gudstjänster i kyrkan. Den 1 januari 1992 skiljdes Ingermanlands evangelisk-lutherska kyrka från den estniska evangelisk-lutherska kyrkan och blev åter en självständig kyrka. 1995 öppnades kyrkans utbildningscentrum i Keltto och året därpå vigdes Aarre Kuukauppi till biskop. 1996 undertecknade kyrkan ett samarbetsavtal med finländska Laestadianernas Fridsföreningars Förbund rörande missionsverksamheten i Jaama församling. Avtalet korrigerades och förnyades 2001.^[4] 2002 togs S:ta Maria-kyrkan i S:t Petersburg åter i bruk, efter en totalrenovering, och invigdes till domkyrka för Ingermanlands evangelisk-lutherska kyrka.^[5]

2008 lade det ryska justitieministeriet fram ett lagförslag, enligt vilken Ingermanlands evangelisk-lutherska kyrka och 55 andra religiösa organisationer skulle tvingas lägga ned verksamheten.^[6]

2023 uppstod en konflikt med Finlands evangelisk-lutherska kyrka om prästvigningar av finländska präster i Ingermanlands kyrka. Kyrkan hade då sedan 2012 vigt sammanlagt omkring 80 finländare till präster och diakoner för sitt missionsarbete i Ryssland. Ingermanlands kyrka ansåg att de utländska prästerna därmed var bättre legitimerade inför ryska myndigheter i sitt missionsarbete. Finlands evangelisk-lutherska kyrka ansåg däremot att finländarna av teologiska skäl kringgick den finländska praxisen att en präst bör kunna samarbeta med kvinnor i prästämbetet. Konflikten drabbade dock mera de två missionsorganisationer i Finland, vars medlemmar hade blivit prästvigda i Sankt Petersburg.^[7]