Införlivande av direktiv

Införlivande av direktiv, även känt som transponering, är inom unionsrätten den process varigenom en medlemsstat inom Europeiska unionen vidtar nationella genomförandeåtgärder – till exempel lagändringar – för att införliva ett direktiv i den nationella rättsordningen. Till skillnad från förordningar saknar direktiv direkt tillämplighet; därför måste ett direktivs bestämmelser införlivas i medlemsstaternas nationella rättsordningar för att få full rättsverkan.

Skyldigheten för medlemsstaterna att införliva ett direktiv infördes ursprungligen genom Romfördraget, som trädde i kraft den 1 januari 1958, och regleras således uttryckligen av unionens fördrag:

”Ett direktiv ska med avseende på det resultat som ska uppnås vara bindande för varje medlemsstat till vilken det är riktat, men ska överlåta åt de nationella myndigheterna att bestämma form och tillvägagångssätt för genomförandet.„
– Tredje stycket i artikel 288 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt efter Lissabonfördragets ikraftträdande

Varje direktiv fastställer den tidsfrist inom vilken medlemsstaterna måste ha vidtagit alla nödvändiga genomförandeåtgärder. I regel är denna tidsfrist mellan sex månader och två år.[1] Alla genomförandebestämmelser måste innehålla en hänvisning, eller åtföljas av en hänvisning, till direktivet. Medlemsstaterna ska underrätta Europeiska kommissionen om de genomförandeåtgärder som de vidtar och överlämna texten till alla genomförandebestämmelser till kommissionen.

Kommissionen övervakar huruvida medlemsstaterna transponerar direktiven i rätt tid, korrekt och fullständigt, så att de avsedda resultaten nås. Kommissionen kan inleda ett överträdelseförfarande mot en medlemsstat som inte anses uppfylla sina skyldigheter enligt unionsrätten, med möjlighet att väcka talan om fördragsbrott vid EU-domstolen. En bestämmelse i ett direktiv som inte har införlivats i tid eller inte har införlivats korrekt av en medlemsstat och som skapar en rättighet för enskilda kan ha verktikal direkt effekt, det vill säga den kan åberopas av enskilda inför en nationell domstol likt en nationell lag, dock endast gentemot det offentliga. I enlighet med företrädesprincipen äger unionsrätten företräde framför nationell rätt om en bestämmelse i den nationella lagstiftningen skulle visa sig vara oförenlig med den. I likhet med andra delar av unionsrätten är medlemsstaterna enligt principen om lojalt samarbete skyldiga att undanröja eventuella nationella lagar eller andra författningar som är oförenliga med ett direktiv.[2][3]

I de fall ett direktiv endast riktar sig till vissa medlemsstater är det endast dessa som är skyldiga att införliva direktivet i sina nationella rättsordningar.

Transponeringsunderskott

Sedan slutet av 1990-talet offentliggör kommissionen varje år en sammanställning av hur stor andel av direktiven som rör den inre marknaden som respektive medlemsstat har införlivat korrekt i sin nationella lagstiftning. 1997 var transponeringsunderskottet 6,3 procent. Under 2007 satte unionens stats- eller regeringschefer upp ett mål om maximalt 1 procent i transponeringsunderskott. 2013 hade transponeringsunderskottet sjunkit till 0,6 procent.[4] 2022 hade transponeringsunderskottet åter ökat till 1,1 procent.[5]

Se även

Referenser

  1. ^ ”Europeiska unionens direktiv”. Europa (webbportal). 16 mars 2022. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/?uri=LEGISSUM:l14527. Läst 23 januari 2024. 
  2. ^ ”Punkterna 21–25 i domstolens dom av den 19 januari 1982 i mål 8/81, Ursula Becker mot Finanzamt Münster-Innenstadt, ECLI:EU:C:1982:7”. Rättsfallssamling för Europeiska gemenskaperna. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:61981CJ0008. 
  3. ^ ”Punkt 26 i domstolens dom av den 10 april 1984 i mål 14/83, von Colson och Kamann mot Land Nordrhein-Westfalen, ECLI:EU:C:1984:153”. Rättsfallssamling för Europeiska gemenskaperna. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:61983CJ0014. 
  4. ^ ”15:e resultattavlan för inre marknaden slår nytt rekord”. Europeiska kommissionen. 19 februari 2013. https://ec.europa.eu/commission/presscorner/detail/sv/IP_13_127. Läst 23 januari 2024. 
  5. ^ ”Transposition” (på engelska). Europeiska kommissionen. https://single-market-scoreboard.ec.europa.eu/enforcement-tools/transposition_en. Läst 23 januari 2024. 
Europeiska flagganEU-portalen – temasidan för Europeiska unionen på svenskspråkiga Wikipedia.

Media som används på denna webbplats

Flag of Europe.svg
The Flag of Europe is the flag and emblem of the European Union (EU) and Council of Europe (CoE). It consists of a circle of 12 golden (yellow) stars on a blue background. It was created in 1955 by the CoE and adopted by the EU, then the European Communities, in the 1980s.

The CoE and EU are distinct in membership and nature. The CoE is a 47-member international organisation dealing with human rights and rule of law, while the EU is a quasi-federal union of 27 states focused on economic integration and political cooperation. Today, the flag is mostly associated with the latter.

It was the intention of the CoE that the flag should come to represent Europe as a whole, and since its adoption the membership of the CoE covers nearly the entire continent. This is why the EU adopted the same flag. The flag has been used to represent Europe in sporting events and as a pro-democracy banner outside the Union.