Indianapolis 500 1993

Den här artikeln behöver källhänvisningar för att kunna verifieras. (2020-06) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan.

Emerson Fittipaldi vinnarbil utställd på Indianapolis Motor Speedway Museum.

Indianapolis 500 1993 var ett race som kördes den 30 maj på Indianapolis Motor Speedway. Emerson Fittipaldi vann tävlingen, vilket gav honom titeln i USAC National Championship, samt en seger i 1993 års CART World Series.

Tävlingen

Det gjordes signifikativa förändringar på banan inför 1993 års race, med en uppvärmningsfil tillbyggd för bilar som skulle lämna depån, så att de kom ut efter den andra kurvan, vilket gjorde att möjligheterna att gena över bankanten försvann, liksom möjligheten att köra hela varvet utan att släppa av med gasen i kurvorna. Det gjorde även omkörningar svårare, då banans bredd minskade. Dessutom fick banan en ny mur som bättre tog upp stötar ifrån kraschade bilar.

Emerson Fittipaldi tog sin andra seger i tävlingen, efter att ha passerat Nigel Mansell vid en omstart sexton varv från mål. Han följdes förbi Mansell av polevinnaren Arie Luyendyk, som hade skrällt och tagit pole position med Chip Ganassi Racing, vilket var stallets första någonsin. Mario Andretti ledde 72 varv, vilket var flest av alla, men det var ändå Raul Boesel som länge såg ut att ha greppet om segern, tills han tappade under loppets andra halva.

Den största överraskningen var att 1986 års vinnare, och den regerande mästaren i CART; Bobby Rahal, missade att kvala in, efter att ha använt sig av sitt eget teams chassin, vilket fick honom att köpa in chassin från Lola för resten av säsongen.

Fittipaldis seger gjorde att han blev den förste föraren som inte tävlade för USA som lyckades vinna Indy 500 två gånger. Han orsakade kontrovers efter tävlingen, sedan han avstått från att dricka den traditionella skålen med mjölk som ges till vinnaren, för att istället dricka egenproducerad apelsinjuice. Det gjorde att delar av publiken jublade när Fittipaldi kraschade 1994 i en klar ledning.

Slutresultat

Plats	Förare	Team	Grid
1	Emerson Fittipaldi	Marlboro Team Penske	9
2	Arie Luyendyk	Chip Ganassi Racing	1
3	Nigel Mansell	Newman/Haas Racing	8
4	Raul Boesel	Dick Simon Racing	3
5	Mario Andretti	Newman/Haas Racing	2
6	Scott Brayton	Dick Simon Racing	11
7	Scott Goodyear	King Racing	4
8	Al Unser Jr.	Galles Racing	5
9	Teo Fabi	Jim Hall Racing	17
10	John Andretti	A.J. Foyt Enterprises	24
11	Stefan Johansson	Bettenhausen Motorsports	6
12	Al Unser	King Racing	23
13	Jimmy Vasser	Hayhoe Racing	19
14	Kevin Cogan	Galles Racing	14
15	Davy Jones	Euromotorsport	28
16	Eddie Cheever	Team Menard	33
17	Gary Bettenhausen	Team Menard	18
18	Hiro Matsushita	Walker Racing	26
19	Stéphan Grégoire	Project Indy	15
20	Tony Bettenhausen Jr.	Bettenhausen Motorsports	22
21	Willy T. Ribbs	Walker Racing	30
22	Didier Theys	Hemelgarn Racing	32
23	Dominic Dobson	Burns Racing	27
24	Jim Crawford	King Racing	31
25	Lyn St. James	Dick Simon Racing	21
26	Geoff Brabham	Team Menard	29
27	Robby Gordon	A.J. Foyt Enterprises	25
28	Roberto Guerrero	King Racing	10
29	Jeff Andretti	Pagan Racing	16
30	Paul Tracy	Marlboro Team Penske	7
31	Stan Fox	Hemelgarn Racing	20
32	Nelson Piquet	Team Menard	13
33	Danny Sullivan	Galles Racing	12

Följande förare missade att kvalificera sig:

• Scott Pruett
• Bobby Rahal
• Eric Bachelart
• Mark Smith
• Olivier Grouillard
• Rocky Moran
• Buddy Lazier
• John Paul Jr.