Impala

Impala
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
En impala i Etosha nationalpark, Namibia
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassDäggdjur
Mammalia
OrdningPartåiga hovdjur
Artiodactyla
UnderordningIdisslare
Ruminantia
FamiljSlidhornsdjur
Bovidae
UnderfamiljAepycerotinae
Gray, 1872
SläkteAepyceros
Sundevall, 1847
ArtImpala
A. melampus
Vetenskapligt namn
§ Aepyceros melampus
Auktor(Lichtenstein, 1812)
Utbredning
Utbredningsområde (underarterna i olika färg)
Hitta fler artiklar om djur med

En impala (Aepyceros melampus grekiska: aipos "hög" ceros "horn" + melas "svart" pous "fot") är en mellanstor afrikansk antilop. Namnet impala kommer från zuluspråket.

Kännetecken

Arten når en mankhöjd omkring 90 centimeter och en vikt mellan 40 (honor) och 65 (hannar) kilogram.[2] Kroppen (huvud och bål) är 120 till 160 cm lång och därtill kommer en 30 till 45 cm lång svans.[3] Pälsen är på ovansidan rödbrun och på sidorna lite ljusare. Buken, främre halsen och hakan är vitaktig. Vid båda sidor om svansen finns en svart strimma. Hälen är svartbrun. Impalan har ett smalt huvud, stora ögon och öronen slutar i en spets. Hannar har upp till 90 centimeter långa horn som påminner om en lyra.[2]

Utbredning, habitat och underarter

Impalorna håller till på savanner i Kenya, Tanzania, Moçambique, Namibia, Botswana, Zambia, Zimbabwe, södra Angola, nordöstra Sydafrika och Uganda (därav huvudstadens namn - Kampala). Habitatet utgörs huvudsakligen av den öppna savannen samt av buskskogar.[1] I Etosha nationalparken i Namibia lever en underart, A. m. petersi, som kännetecknas av en svart teckning på nosen. Underarten finns även utanför nationalparken men inte lika talrikt.

Alla andra populationer bildar den andra underarten, A. m. melampus, vilket har klarlagts med hjälp av genetiska undersökningar.[4]

Hot

Hela arten listas av IUCN som livskraftig (LC) men underarten A. m. petersi listas som sårbar (VU).[1]

Levnadssätt

Honor av impala och deras ungdjur lever i flockar om 10 till omkring 100 individer. Dessutom finns flockar av hannar som inte nått könsmognad och gamla hannar som är för svaga för att kvarhålla ett eget revir. Alla andra hannar lever ensamma och har ett territorium, där de tar kontroll över alla honor.[2]

Födan utgörs främst av gräs som ibland kompletteras med blad.[2]

Under flykten når impalan höga hastigheter och kan utföra hopp som är 9 meter långa och 2 meter höga.[3] Vanligtvis springer de bara fram till närmaste gömställe.[5]

Under parningstiden bevakar en hanne vanligtvis en grupp av honor. Han imponerar genom att visa sina horn, lägga öronen bakåt och lyfta svansen. Om två konkurrerande hannar träffar varandra uppstår strider som kan delas i tre sekvenser. I den första gäspar inkräktaren och visar buken samt tungan. Sedan sänker han huvudet neråt för att uppmana till strid. I den andra fasen står rivalerna med lyft huvud mittemot varandra samt går framåt och bakåt. Om ingen känner sig tillräcklig skrämd sätter de hornen mot varandra för att pressa bort rivalen. Sår uppstår vanligen inte.

Efter dräktigheten som varar i 6,5 till 7 månader föds oftast en unge. Ungen diar sin mor i 4 till 6 månader. Könsmognaden infaller efter 1 år för honor och efter 1,5 år för hanar. Livslängden går upp till 15 år.[3]

Galleri

Källor

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, tidigare version.
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, 29 oktober 2008.
  1. ^ [a b c] Aepyceros melampus på IUCN:s rödlista, auktor IUCN SSC Antelope Specialist Group (2016), besökt 5 juni 2022.
  2. ^ [a b c d] Lundrigan & Sproull (2000). ”Impala” (på engelska). Animal Diversity Web. University of Michigan. https://animaldiversity.org/accounts/Aepyceros_melampus/. Läst 20 april 2021. 
  3. ^ [a b c] Brent Huffman (22 mars 2004). ”Impala” (på engelska). Ultimateungulate. http://www.ultimateungulate.com/artiodactyla/aepyceros_melampus.html. Läst 20 april 2021. 
  4. ^ LOUISE GRAU NERSTING and PETER ARCTANDER: Phylogeography and conservation of impala and greater kudu. Molecular Ecology (2001) 10 , 711–719 online
  5. ^ Ronald M. Nowak, red (1999). ”Impala” (på engelska). Walker’s Mammals of the World. The Johns Hopkins University Press. sid. 1194−1196. ISBN 0-8018-5789-9 

Externa länkar

Katalogdata
​ • Arkive: aepyceros-melampus, impala/aepyceros-melampus​​ • BioLib: 33697​​ • EoL: 308540​ • GBIF: 2441144​​​ • Inaturalist: 42278​ • ITIS: 625076​ • IUCN: 550​ • NCBI: 9897​ • Fossilworks: 149691​​​ • MSW: 14200488​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​

Media som används på denna webbplats

Impala.png
Författare/Upphovsman: Nrg800, Licens: CC BY-SA 3.0
The Impala's distribution.
  Aepyceros melampus melampus
  Aepyceros melampus petersi
For range information see also IUCN's map and range description.
Black-faced Impala (Aepyceros petersi) (8603213327).jpg
Författare/Upphovsman: Ron Knight from Seaford, East Sussex, United Kingdom, Licens: CC BY 2.0
Black-faced Impala (Aepyceros melampus petersi), female
Impalajump.jpg
(c) Tram2, CC BY-SA 3.0
Arjen Mulder, juni 1999, Kenia.
Aepyceros melampus.jpg
© Hans Hillewaert, CC BY-SA 4.0
Impala at South Luangwa National Park, Zambia.
Black-faced impala from Etosha National Park, Namibia, 2014.jpg
Författare/Upphovsman: Yathin sk, Licens: CC BY-SA 3.0
Black-faced impala (Aepyceros melampus petersi) from Etosha National Park, Namibia
Aepyceros melampus petersi ♂.jpg
© Hans Hillewaert, CC BY-SA 4.0
Portrait of a Black-faced Impala ram between Olifantsbad and Aus, in Etosha National Park, Namibia.
Impala.JPG
Författare/Upphovsman: unknown, Licens: CC BY-SA 3.0