Ilkhanatet
| Ilkhanatet | |||||||||||||||||
| ایلخانان Ilkhanan (persiska) Хүлэгийн улс Hulagu-yn Ulus (mongoliska) | |||||||||||||||||
| |||||||||||||||||
Flagga | |||||||||||||||||
 | |||||||||||||||||
| Huvudstad | Maragha (1256–1265) Tabriz (1265–1306) Soltaniyeh (1306–1335) | ||||||||||||||||
| Språk | Persiska, mongoliska | ||||||||||||||||
| Religion | Ursprungligen tengriism, tibetansk buddhism, kristendom, islam m fl. Islam (Officiell från 1295) | ||||||||||||||||
| Statsskick | Arvmonarki | ||||||||||||||||
| Sista ilkhan | Abu Sa'id | ||||||||||||||||
| Bildades | 1256 | ||||||||||||||||
| – bildades genom | Hülegüs ankomst i Persien | ||||||||||||||||
| Upphörde | 1335 | ||||||||||||||||
| – upphörde genom | Internt sönderfall | ||||||||||||||||
| Areal | 3 750 000 km²[1] km² | ||||||||||||||||
| |||||||||||||||||
| Irans historia | |
 Denna artikel är en del av en serie | |
| Förhistoria | |
|---|---|
| Civilisationen i Jiroft (3000–500 f.Kr.) | |
| Kungadömet Elam (2700–539 f.Kr.) | |
| Efter indoeuropeiska invandringen | |
| Medien (728–550 f.Kr.) | |
| Akemeniderna (648–330 f.Kr.) | |
| Alexander den store (330–323 f.Kr.) | |
| Seleukiderna (323–150 f.Kr.) | |
| Partien (250 f.Kr.–226 e.Kr.) | |
| Sasaniderna (226–650) | |
| Efter den islamiska erövringen | |
| Umayyadernas kalifat (661–750) | |
| Abbasidernas kalifat (750–1258) | |
| Tahiriderna (820–873) | |
| Saffariderna (861–1003) | |
| Samaniderna (875–999) | |
| Ziyariderna (928–1043) | |
| Buyiderna (934–1055) | |
| Ghaznaviderna (963–1187) | |
| Seldjukerna (1037–1187) | |
| Khwarezmiderna (1077–1231) | |
| Ilkhanatet (1256–1353) | |
| Muzaffariderna (1314–1393) | |
| Timuriderna (1370–1506) | |
| Modern tid | |
| Safaviderna (1501–1736) | |
| Afshariderna (1736–1802) | |
| Zanddynastin (1750–1794) | |
| Qajardynastin (1781–1925) | |
| Pahlavidynastin (1925–1979) | |
| Iranska revolutionen 1979 | |
| Islamiska republiken Iran 1979– |
Ilkhanatet (persiska: ایلخانان; mongoliska: Хүлэгийн улс) var ett mongoliskt rike i Väst- och Centralasien under högmedeltiden. Det inkluderade bland annat hela eller delar av dagens Turkiet, Armenien, Georgien, Azerbajdzjan, Irak, Iran, Turkmenistan, Afghanistan och Pakistan. Riket uppstod år 1256 efter de mongoliska erövringarna av Persien och utgjorde ursprungligen den sydvästra delen av det enade Mongolväldet. Ilkhanatet kollapsade fullständigt efter år 1335 men titeln ilkhan fortsatte att vara i bruk i runt 20 år därefter för att ge symbolisk legitimitet till de olika rivaliserande dynastier och riken som tog makten i dess ställe.
Historia
De mongoliska erövringarna av Centralasien och Persien
I början på 1200-talet regerades dagens Iran liksom en stor del av Centralasien av den khwarezmidiska dynastin. År 1219 invaderades Khwarezmriket av mongolerna under Djingis khan i ett synnerligen blodigt erövringståg, där det väldiga rikets städer plundrades och ödelades och befolkningen antingen massakrerades eller förslavades. Inom loppet av bara ett par år stod Djingis khan som segrare och shah Muhammed II av Khwarezm drevs på flykt genom sitt fallna rike, jagad av de mongoliska härförarna Jebe och Tsubotai. Efter att Djingis khan avled år 1227 avbröts under ett par år erövringen av Persien, fram till att Ögödei år 1230 skickade en armé under Chormagan för att en gång för alla krossa khwarezmiderna.[2] Den sista khwarezmidiske shahen, Jalal al-Din Mengübirti, lyckades aldrig att återställa sin makt i hela Persien efter nederlaget under den första mongoliska invasionen utan hamnade i ständiga strider mot grannländer och tronpretendenter.[3] Chormagan besegrade de sista resterna av shahens armé och fortsatte därefter fälttåget västerut mot Kaukasus där de kristna kungadömena Georgien och Armeniska Kilikien tvingades underkasta sig mongolisk överhöghet. Runt år 1237 stod merparten av Persien, Kaukasus, Afghanistan och Kashmir under mongolerna.[4] Efter slaget vid Köse Dağ år 1243 besegrades Rumsultanatet av en mongolisk armé under Baiju, som hade utsetts till Chormagans efterträdare, varpå seldjuksultanen i Anatolien tvingades bli en vasall till Ögödei.
Ilkhanatets grundande
Mongolerna hade förhållandevis svag kontroll över Persien och de angränsande länderna åren efter erövringen på 1240-talet. Efter Möngke khans trontillträde år 1251 blev hans bror Hülegü ålagd att underkuva de muslimska kungadömena i väst "så långt som gränsen till Egypten". Detta blev början på den mongoliska invasionen av västra Asien, som kom att pågå åren 1253–1260 och leda till Mongolväldets definitiva kontroll över denna del av världen.[5] Hülegü anlände i Transoxanien år 1255 och sägs ha tagit med sig en armé så stor att den bestod av en femtedel av alla mongoliska soldater plus deras familjer. Detta innebar att hans fälttåg snarare tog sig formen av en massmigration av en stor del av den mongoliska befolkningen.[6] Hülegü tog sig titeln il-khan, den underdåniga eller lydiga khanen,[7] en härskartitel även hans efterträdare tog och som kom att beteckna hans rike. Efter det mongoliska nederlaget vid slaget vid Ain Jalut i september 1260 övergav mongolerna sina planer på en fortsatt expansion in i Egypten. Hülegü bosatte sig i Persien efter en överenskommelse med sin bror Kublai khan, som efterträdde Möngke som mongolernas storkhan vid dennes död år 1259.[8][9]
Hülegü, ett av Djingis khans barnbarn, regerade som ilkhan fram till sin död 1265 och efterträddes då av sin son Abaqa,[10] och khanatet styrdes därefter vidare av hans ättlingar.[9][11] Redan i början på 1260-talet agerade Ilkhanatet i allt väsentligt självständigt,[12] men erkände trots det Kublai som storkhan av Mongolväldet. Efter Kublais död år 1294 blev Ilkhanatet liksom Yuandynastin, Tjagataikhanatet och Gyllene horden helt fristående och oberoende riken.[13][14]
Rikets sönderfall
Efter att den nionde ilkhanen Abu Sa'id Bahadur Khan avled år 1335 utan vare sig tronarvinge eller utsedd efterträdare började khanatet raskt falla sönder.[14] Det splittrades i flera mindre riken varav jalayiridernas sultanat var det mest framträdande. De olika efterträdarstaterna utsåg sina egna kandidater till ilkhanens tron och det fanns tidvis flera samtidiga tronpretendenter med konkurrerande anspråk, men samtliga var maktlösa marionetter till de regionala dynastier som nu hade den egentliga makten. Den siste av de mer okända pretendenterna med anspråk på att vara rättmätig ilkhan, Togha Temür, mördades år 1353 vilket vissa källor anger som det år då Ilkhanatet som sådant anses ha upphört att existera. Timur Lenk byggde senare en stat utifrån bland annat jalayiridernas rike med sina mongoliska föregångare som förebild.[13][15]
Politik
Efter Möngkes död 1259 övergick mongolerna från destruktiv erövring till förvaltning av de nya territoriet.[14] De sex första ilkhanerna förespråkade det traditionellt mongoliska och en nomadisk livsstil, och var motståndare till jordbruk och städer. Under denna perioden var mongolerna en privilegierad klass som levde separerat från den övriga befolkningen, som förslavades och tvingades till höga skatter.[14][15]
Ekonomin i regionen var på nergång, inte minst för att jordbruket hade fått gå tillbaka till förmån för en nomadisk livsstil. Den sjunde ilkhanen Mahmud Ghazan ändrade den politiska inriktningen och ville skapa en stark centralmakt baserat på de iranska traditionerna. Han reformerade skattesystemet, vilket fick fart på den inhemska handeln. För att underlätta återupplivandet av städerna minskade han dramatiskt vissa skatter.[14]
Religion
För första gången i islams historia var en större grupp muslimer under styre av en icke-muslimsk makt, något som inte var helt okomplicerat.[14] Hülegü var schamanist men efter hans död 1265 stärktes den tibetanska buddhismen. Kristendomen fick aldrig något stort fotfäste i riket, och kristenheten representerades i första hand av nestorianismen. De mongoliska khanerna hade en hel del problem med de muslimer de styrde över och stridigheter mellan buddhister och muslimer ökade successivt. Problemen blev så stora att Arghun (regeringstid 1284–1291) skickade sändebud till påven för att få till stånd ett mongoliskt-kristet korståg mot muslimerna, något som Nicolaus IV avböjde. Problemen med muslimerna minskade 1295 efter att ilkhan Ghazan själv helt enkelt konverterade till islam i samband sitt trontillträde. De mongoliska inslagen i språket och kulturen ersattes därefter snabbt av en persisk dito. Ghazan, som tog det muslimska namnet Mahmud, utplånade alla buddhistiska byggnader medan judarna, buddhisterna och de kristna förlorade den jämställda status som de tidigare haft.[9][13][1][15]
Regentlängd
| Regent | Regeringstid[13] | Not |
|---|---|---|
| Hülegü | 1256–1265 | Barnbarn till Djingis khan.[1] |
| Abaqa | 1265–1282 | Son till Hülegü.[9] Var under stor del av sin regeringstid i inbördeskrig med Tekuderna.[1] |
| Teguder | 1282–1284 | Bror till Abaqa. Förespråkade islam.[1] |
| Arghun | 1284–1291 | Son till Abaqa. Störtade Teguder. Hade regelbunden kontakt med påven.[1] |
| Gaykhatu | 1291–1295 | Bror till Arghun.[1] |
| Baydu | 1295 | Kusin till Gaykhatu. Regerade i bara fem månader.[1] |
| Mahmud Ghazan | 1295–1304 | Ättling till Djingis khan. Konverterade till islam 1295.[1] |
| Öljaitü | 1304–1316 | Bror till Mahmud Ghazan. Ökade handeln med Europa.[1] Han storslagna grav i Soltaniyeh är det bäst kända monumentet från ilkhanernas styre i Persien.[13] |
| Abu Sa'id | 1316–1335 | Lämnade ingen efterträdare.[1] |
| Rivaliserande regenter efter sönderfallet 1335 | ||
| Arpa Ke'un | 1335–1336 | |
| Musa | 1336–1337 | Marionett till Ali Padshah, ståthållaren i Bagdad.[13] |
| Muhammad Khan | 1336–1338 | Marionett till jalayiriderna.[13] |
| Sati Beg | 1338–1339 | Marionett till chobaniderna.[13] |
| Suleiman Khan | 1339–1343 | Marionett till chobaniderna, erkändes som rättmätig ilkhan av sarbadarerna 1341–1343.[13] |
| Jahan Temur | 1339–1340 | Marionett till jalayiriderna.[13] |
| Anushirwan | 1343–1356 | Marionett till chobaniderna.[13] |
| Ghazan II | 1356–1357 | Marionett till chobaniderna, endast känd från mynt. |
| Pretendenter från östra Persien | ||
| Togha Temür | ca 1338–1353 | Periodvis erkänd som rättmätig ilkhan av kartiderna, jalayiriderna och sarbadarerna.[13] |
| Luqman | 1353–1388 | Son till Togha Temür.[13] |
Galleri
Hülegü khan med sin kristna drottning Dokuz Khatun.
Mahmud Ghazan studerar koranen.
Brev skrivet 1305 av Öljeitü med Ilkhanatets officiella röda kvadratiska stämpel.
Lampas från Ilkhanatet, 1300-talet.
Referenser
Noter
- ^ [a b c d e f g h i j k] ”Ilkhanate Presentation” (på engelska). Brittani Vander Stucken. https://prezi.com/tddhtmuqd5sz/ilkhanate-presentation/. Läst 29 januari 2016.
- ^ Pow, Stephen. "The Last Campaign and Death of Jebe Noyan." Journal of the Royal Asiatic Society 27, no. 01 (2016): 31-51. doi:10.1017/s135618631600033x.
- ^ Jackson, Peter (1990). ”Jalāl Al-Dīn, the Mongols, and the Khwarazmian Conquest of the Panjāb and Sind”. Iran (British Institute of Persian Studies) 28: sid. 45–54. doi:. https://www.jstor.org/stable/4299834.
- ^ Allsen, Thomas T. (2004) (på engelska). Culture and Conquest in Mongol Eurasia. Cambridge University Press. sid. 84. ISBN 052160270X
- ^ 张, 英聘 (2003). ”Genghis Khan and teh Great Empire in the Yuan Dynasty” (på engelska). THE HISTORY AND CIVILIZATION OF CHINA. 中央文献出版社. sid. 140-143. ISBN 7-5073-1360-3. Läst 13 november 2015
- ^ ”IL-KHANIDS i. DYNASTIC HISTORY – Encyclopaedia Iranica”. www.iranicaonline.org. http://www.iranicaonline.org/articles/il-khanids-i-dynastic-history.
- ^ Man, John (2014). ”Westwards Again: Conquest and Defeat” (på engelska). The Mongol Empire. Transworld Digital. sid. 167. ISBN 9780552168809. https://books.google.se/books?id=5rXmAgAAQBAJ&lpg=PP1&dq=the%20mongol%20empire%20john%20man&hl=sv&pg=PT135#v=onepage&q&f=false
- ^ Mote, F.W. (2003). ”Möngke Khan and the Third Campaign to the Wast” (på engelska). Imperial China 900-1800. Harvard University Press. sid. 439-441. ISBN 0674012127. https://books.google.se/books?id=SQWW7QgUH4gC&lpg=PR8&dq=Imperial%20China%20900-1800%20M%C3%B6ngke%20Khan%20and%20the%20Third%20Campaign%20to%20the%20West&hl=sv&pg=PA439#v=onepage&q&f=false. Läst 13 januari 2016
- ^ [a b c d] Mote, F.W. (2003). ”Relations among the Four Khanates” (på engelska). Imperial China 900-1800. Harvard University Press. sid. 442-443. ISBN 0674012127. https://books.google.se/books?id=SQWW7QgUH4gC&pg=PA442&dq=Imperial+China+900-1800+relations+among+the+four+khanates&hl=sv&sa=X&ved=0ahUKEwij1M2I767KAhUm1XIKHb6BBeUQ6AEIGzAA#v=onepage&q&f=false. Läst 13 januari 2016
- ^ Gernet, Jacques (1996). ”The Mongol Invasion and Occupation” (på engelska). A History of Chinese Civilization. Cambridge University Press. sid. 360–377. ISBN 0521497817. http://www.amazon.com/History-Chinese-Civilization-Jacques-Gernet/dp/0521497817
- ^ Hägerdal, Hans (2012). ”Storkhaner av Yuandynastin”. Kinas historia. Historiska media. sid. 148. ISBN 978-91-87031-24-3
- ^ Man, John (2014). ”Challenge from the Hartland” (på engelska). The Mongol Empire. Transworld Digital. sid. 246. ISBN 9780552168809. http://www.amazon.co.uk/Mongol-Empire-Genghis-founding-modern-ebook/dp/B00IJZZGMK/ref=sr_1_1?s=books&ie=UTF8&qid=1454216940&sr=1-1&keywords=9781448154647
- ^ [a b c d e f g h i j k l m] ”Il-Khan dynasty” (på engelska). New World Encyclopedia. http://www.newworldencyclopedia.org/entry/Il-Khan_dynasty. Läst 29 januari 2016.
- ^ [a b c d e f] ”Formation and Rule of the Mongol Ilkhanate” (på engelska). James Holloway. http://www.academia.edu/6923331/Formation_and_Rule_of_the_Mongol_Ilkhanate. Läst 27 januari 2016.
- ^ [a b c] Man, John (2014). ”The Outer reaches of Empire” (på engelska). The Mongol Empire. Transworld Digital. sid. 294–297. ISBN 9780552168809. http://www.amazon.co.uk/Mongol-Empire-Genghis-founding-modern-ebook/dp/B00IJZZGMK/ref=sr_1_1?s=books&ie=UTF8&qid=1454216940&sr=1-1&keywords=9781448154647
Tryckta källor
- Mote, F.W. (2003) (på engelska). Imperial China 900-1800. Harvard University Press. ISBN 0674012127. http://www.amazon.com/Imperial-China-900-1800-F-Mote/dp/0674012127
- Hägerdal, Hans (2012). Kinas historia. Historiska media. ISBN 978-91-87031-24-3
- Gernet, Jacques (1996) (på engelska). A History of Chinese Civilization. Cambridge University Press. ISBN 0521497817. http://www.amazon.com/History-Chinese-Civilization-Jacques-Gernet/dp/0521497817
- 张, 英聘 (2003) (på engelska). THE HISTORY AND CIVILIZATION OF CHINA. 中央文献出版社. ISBN 7-5073-1360-3. http://www.amazon.com/History-Civilization-China-Zhang-Yingpin/dp/7507313603
- Man, John (2014) (på engelska). The Mongol Empire. Transworld Digital. ISBN 9780552168809. http://www.amazon.co.uk/Mongol-Empire-Genghis-founding-modern-ebook/dp/B00IJZZGMK/ref=sr_1_1?s=books&ie=UTF8&qid=1454216940&sr=1-1&keywords=9781448154647
Media som används på denna webbplats
En bild som används för att markera saknade flaggor, som ett alternativ för visning av blanksteg.
Författare/Upphovsman: Patrick C, known as dynamomosquito on Flickr, and Pentocelo on this project, Licens: CC BY-SA 2.0
Faravahar on the Behistun Inscription
A Flag that represents the Ilkhanate of the Mongol Empire in the Catalan Atlas, a primary source created in 1375. Actual use of this flag by the Ilkhanate is not confirmed by other sources.
Ilkhanate in 1256–1353
Lampas_textile_silk_and_gold_Italy_second_half_of_14th_century.
A Mongol prince studying the Koran. Illustration of Rashid-ad-Din's Gami' at-tawarih. Tabriz (?), 1st quarter of 14th century. Water colours on paper. Original size: 20.3 cm x 26.7 cm. Staatsbibliothek Berlin, Orientabteilung, Diez A fol. 70, p. 8 no.1. This seems to be a tent mosque. The inscription above the arch on the left, which is either the entrance or the Mihrab, reads "Allah is the ruler" (or similar). Note: the proportions given in the source seem rather inconsistent with those of the image.
Hulagu and his wife Dokuz Kathun
Författare/Upphovsman: PHGCOM, Licens: CC BY-SA 4.0
Letter from Oljeitu to Philippe le Bel, 1305.
Transcription of the introduction: "Olziit Sultan ug maani. Iridfarans (Roi de France) Sultanaa. Ertnees ta buriin Frankuud irgenii sultad manai sain elents, sain ovog, sain etseg, sain akh dor amraldaj, khol beer bogoos oir met setgej, alivaa ugsee ochij, elchinee, esnii belguudee ilgeeldseniig yu andakhun ta?"
Translation of the introduction: "Oljeitu Sultan our word. To the Iridfarans (King of France) Sultan. How could it be forgotten that from ancient times all you sultans of the Frank citizens have dealt peacefully with our good great-grandfather (Hulegu Khan), good grandfather (Abaga Khan), good father (Arghun Khan) and good brother (Ghazan Khan), esteeming us near although you are far, pronouncing your various words and sending your ambassadors and gifts of health-wishing?"
Transcription of another line: "Naran urgakhui Nankhiyasiin ornoos avan Talu dalai khurtel ulus barildaj zamuudaa uyuulav."
Translation of the line: "Our nation has been interlocked (peacefully connected) from the land of the Nankhiyas (plural for 'South Chinese') where the sun rises to the Talu Ocean (Mediterranean Sea) and our roads have been tied together."
Red seal imprint with ten seal script Chinese characters: 真命皇帝天順萬夷之寶 Zhēnmìng huángdì tiānshùn wànyí zhī bǎo ("Precious seal of the Emperor truely mandated [by Heaven] to pacify the ten thousand foreign peoples").