Il sogno di Scipione

Wolfgang Amadeus Mozart

Il sogno di Scipione (Scipios dröm) (K. 126) är en opera (Serenata drammatica azione teatrale) i en akt med musik av Wolfgang Amadeus Mozart och libretto av Pietro Metastasio efter Ciceros Somnium Scipionis om den romerske fältherren Publius Cornelius Scipio Aemilianus (död 129 f.Kr.).

Historia

Den 15-årige Mozart komponerade Il sogno di Scipione till sin arbetsgivare, ärkebiskop Sigismund von Schrattenbach i Salzburg, att uppföras i januari 1772. Men då Mozart var upptagen med repetitionerna av Ascanio in Alba i Milano komponerade han Il sogno di Scipione mellan april och augusti 1771. Då von Schrattenbach plötsligt dog i december hade Mozart förhoppningen att den nye ärkebiskopen, Hieronymos Colloredos, skulle godta operan vid sin installation i mars 1772. Relationerna till den nye ärkebiskopen skulle med tiden förvärras och slutade med en definitiv brytning nio år senare. Operan hade premiär (men inte i sin helhet) den 1 maj 1772 i ärkebiskopens palats i Salzburg.[1]

Om operan

Trots användningen av körer, trumpeter och höga valthorn lyckas inte Mozart bidra med mycket personligt material. Det skiljer inte mycket i musiken mellan de tre tenorerna eller de två sopranerna. Texten är svag och Mozart har gjort ett rent rutinarbete i dekorativ musik.[2]

Den tvåsatsiga ouvertyren i D-dur erhöll senare det självständiga Köchelnumret 161. Tillsammans med den efterföljande finalen i D-dur (K. 163) bildar de en fullständig symfoni i tre satser, som i den 6: upplagan av Köchelserien har erhållit numret 141a.[3]

Personer

Handling

Scipio drömmer att gudinnorna Fortuna (lyckan) och Constanza (troheten) kräver att han skall välja mellan dem. I drömmen möter han också sin far Emilio och sin adoptivfar Publio, som befinner sig i himlatemplet. De berättar för honom om livet bland de odödliga själarna och han beslutar att välja Fortuna som den som skall styra hans liv.

Källor

Noter

  1. ^ The New Penguin Opera Guide. London: Penguin Books. 1997. sid. 599. ISBN 0-140-51475-9 
  2. ^ Törnblom, Folke H. (1991). Mozart. Köchel 1-626. Bokförlaget Legenda. sid. 68. ISBN 91-582-1641-3 
  3. ^ Törnblom, s 72f.

Tryckta källor

  • Sørensen, Inger; Jansson, Anders; Eklöf, Margareta (1993). Operalexikonet. Stockholm: Forum. Libris 7256161. ISBN 91-37-10380-6 
  • Schloes, Percy A. (1970). The Oxford Companion to Music. London: Oxford University Press 

Media som används på denna webbplats

Wolfgang-amadeus-mozart 1.jpg

This posthumous portrait of Wolfgang Amadeus Mozart was painted by Barbara Kraft at the request of Joseph Sonnleithner in 1819, long after Mozart died. Sonnleithner, who was making a "collection of portraits in oils of well-known composers" (Deutsch) wrote to Mozart's still-living sister Maria Anna ("Nannerl"), asking her to lend a picture to Kraft (a well-known artist working in Salzburg). Here is part of Nannerl's reply:

... [her friend ] Councillor von Drossdick ... sent the artist to me to see all 3 [of my] pictures [of Mozart], the one that was painted when he came back from the Italian journey is the oldest, he was then just 16 years old, but as he had just got up from a serious illness, the picture looks sickly and very yellow; the picture in the family portrait when he was 22 years old is very good, and the miniature, when he was 26 years old, is the most recent I have, I therefore shewed this one to the painter first; it seemed to me from her silence that is would not be very easy to enlarge it, I therefore had to shew her the family portrait and the other one, too. ... she wants to take her copy from the family portrait and introduce only those features from the small picture which make him look somewhat older than in the big picture."

Deutsch identifies the three pictures as:

  1. "Perhaps" the portrait by Knoller, Milan 1773. [1]
  2. The family portrait by della Croce.
  3. A lost small version of the famous portrait by Joseph Lange.
For present purposes, this implies that Kraft painted this with some basis to go on (and not completely out of her head, as the painter of this ridiculous picture did). Also, it tells us that Nannerl thought that the della Croce picture was "very good".
Mozart Lange.png
Detail of the unfinished portrait of Mozart by Joseph Lange.