Humle

Humle
Systematik
Domän	Eukaryoter Eukaryota
Rike	Växter Plantae
Division	Fröväxter Spermatophyta
Underdivision	Gömfröväxter Angiospermae
Klass	Trikolpater Eudicotyledonae
Ordning	Rosordningen Rosales
Familj	Hampväxter Cannabaceae
Släkte	Humlesläktet Humulus
Art	Humle H. lupulus
Vetenskapligt namn
§ Humulus lupulus
Auktor	L.

Humle (Humulus lupulus L.) är en art i familjen hampväxter och förekommer naturligt i Europa, Asien, Nordafrika och Nordamerika. Växten verkar ha sitt ursprung i Kina^[1] och har därifrån spridit sig naturligt över hela norra halvklotet. Humle odlas främst i USA, Tyskland, Tjeckien och Kina.^[2]

Humle är en flerårig, klättrande ört som kan bli upp till nio meter hög och kan växa 30 cm per dygn.^[3]:17 Plantan är täckt med krokiga taggar och körtelprickar. Bladen är motsatta, breda och hela till handflikiga med upp till sju flikar. De blir 5–12 cm långa och lika breda med hjärtlik bas och oregelbundet naggad kant. Humle är dioik (tvåbyggare) och blommar under högsommaren. Hanblommorna sitter i yviga, grenade blomställningar i bladvecken och är små, ljusgula. De är vindpollinerade och de fem ståndarna producerar mycket pollen. Honblomsamlingarna sitter i kompakta knippen som liknar små gröna kottar. De tillväxer vid mognaden.

Humlekotten innehåller mellan 20 och 60 honblommor. Vid basen av hyllebladen sitter en körtel med ett gult, klibbigt pulver kallat lupulin. Körteln innehåller många olika kemiska ämnen och är ännu inte helt utforskad.^[3]:19

Man brukar grovt dela in humlesorterna efter hur mycket alfasyra de normalt ger, och sedan gammalt ger de ädlare humlesorterna mindre beska, medan övriga humlesorter ger mer beska men inte lika angenäm karaktär.

Arten kan delas in i ett antal varieteter:

• var. cordifolius (Miq.) Maxim. – från Kina och Japan.
• var. lupuloides E. Small – Kanada och USA.
• var. lupulus – Eurasien och Marocko.
• var. neomexicanus A. Nelson & Cockerell – västra och centrala Nordamerika, söderut till norra Mexiko.
• var. pubescens E. Small – östra och centrala USA.

Den första dokumenterade odlingen av humle var 736 i Hallertau^(de) i nuvarande Tyskland och verkar ha använts i ölbryggning redan då.^[3]:25 Humle nämns i samband med öl på tidigt 800-tal.^[4]

Europeisk humle spreds till Nordamerika (där den redan växte vilt) och Sydafrika med 1600-talets europeiska emigranter och kolonisatörer.^[3]:26

Humle förekommer vild eller förvildad i lövlundar och bäckdälder i södra och mellersta Sverige, oftast i närheten av bebyggelse. En mycket stor del av vår svenska population utgörs av honplantor, vilket talar för att den som regel spritt sig från odling. Lokaler där även hanexemplar förekommer kan vara ursprungligt inhemska och bör betraktas som mer skyddsvärda.

Med stor sannolikhet är humlen i Sverige införd som kulturväxt.^[3]:59

Humle förekommer i arkeologiska utgrävningar från Birka och andra vikingatida bosättningar i Östersjöområdet, men verkar ha importerats snarare än odlats.^[3]:65 I Sverige verkar humle odlas från 1200-talet, då olika bestämmelser om humle börjar dyka upp i lagstiftning. I Kristoffers landslag från 1442 står att varje bonde ska hålla en humlegård med 40 stänger, och kraven utökades till 200 stänger i Kalmar recess från 1474.^[3]:67

Först år 1860 avskaffades odlingsplikten, som alltså var en del av svensk lagstiftning i cirka 400 år.^[5]

Sedan 2014 odlas kommersiell humle återigen i Sverige, dock i liten omfattning.^[6] Ett femtiotal svenska humlesorter odlas dessutom på Julita gård som en del av Programmet för odlad mångfald.^[7]

Artepitetet lupulus är en diminutiv form av det latinska ordet lupus (varg). Gallhumle och fukhumle är namn på hanplantorna, medan knopphumle är namn på honplantor.

Humlens honblommor används sedan medeltiden i ölbryggning. Humlens syra har en svag antibiotisk effekt mot grampositiva bakterier vilket hjälper jästen att utvecklas och fermentera vörten till ett gott öl.

Vid hembryggning är det intressant att veta mängden bittergivande ämnen för att kunna räkna ut hur mycket humle som skall tillsättas, för att ge den önskade beskan. Beskan ska balansera sötman som malten ger, och beroende på vilken öltyp man avser att brygga så finns det klassiska nivåer på dessa parametrar. De bittergivande ämnena är bland annat alfahumelonsyra, som förkortas alfasyra och anges i procent av humleproducenterna. Alfasyra-värdet varierar något från år till år. Beskan mäts i IBU (international bitterness units): från 10–40 IBU i ett lageröl till 40–60 IBU i en India pale ale.^[8]

Beroende på ursprung och var humlen odlas, så ger de olika humlesorterna sin typiska karaktär i form av smak och arom. De ser dessutom annorlunda ut. Färgen kan variera från gul-grön till mörkgrön, och kottarna kan vara små, stora, runda eller avlånga. Man styr humlens smakbidrag i ölet genom att tillsätta den vid olika tidpunkter under koket. Koket varar normalt en timme och för beskan tillsätts humle i början. Humle som tillsätts i slutet ger mer arom. Vanligtvis tillsätts humle 2–3 gånger under ett kok, och i vissa öltyper tillsätter man även humle efter koket, och låter humlen vara med under jäsningen. Detta för att få mer kvar av de lättflyktiga aromämnena. Ett typexempel är så kallad ”Real Ale”, där man serverar ur samma tunna som sekundärjäsningen för kolsyra har skett i, och då finns även humlen med.

De finare humlesorterna är dessutom dyrare och av ekonomiska skäl är det inte lämpligt att använda dem till både beska och arom, utan man väljer oftast att tillsätta en billigare humle för beskan och sedan ta en finare till arom. Till en viss del styr ändå tradition och trend valet av humle. Vissa länder är mer generösa med humlen än andra, speciellt om man har inhemsk humleproduktion. I skandinaviska bryggerier använder många samma humle rätt igenom koket, och använder oftast ingen eller väldigt lite humle för arom.

Humle har även sedan urminnes tider använts som rogivande och sövande läkeört. Till medicinskt bruk är humlen känd för sin sömngivande effekt.^[9] Den stimulerar aptiten och matspjälkningen.^[9]

När man gör te på humle tar man två matskedar humleblommor per tekopp kokhett vatten, låter det dra 10–15 minuter och dricker det varmt vid läggdags. Vill man öka den lugnande verkan kan man även blanda i lavendelblommor och blad av citronmeliss.

Linné beskrev humle 1749 och nämnde att ”Somlige äta stjälkarna, första wåren, såsom Sparis”.^[10]

Örten används ännu idag och finns att köpa både som te (infusion) och tinktur (urdrag med alkohol).

Under 1800-talet indelades humle i aromhumle och bitterhumle utifrån halten alfasyra i den torkade kotten. Aromhumle innehåller 2–6 % alfasyra, dual- eller allround-humle (en slags mittemellanklass) 6–10 % alfasyra och bitterhumle 10–18 % alfasyra.^[3]:234

• 'Saaz' (Tjeckien), en klassiker och en av de mest kända humlesorterna
• 'Hallertauer Magnum' (Tyskland)
• 'Hallertauer Mittelfrüh' (Tyskland), en klassiker, som tidigare var dominerande i Hallertau, det största tyska humleodlingsdistriktet, men numera odlas mindre där och mer i andra distrikt.
• 'Hallertauer Tradition' (Tyskland)
• 'Hersbrucker spät' (Tyskland)
• 'Spalter' (Tyskland)
• 'Tettnanger' (Tyskland)
• 'East Kent Golding' (England), vanlig vid torrhumling av engelska öltyper.
• 'Fuggle' (England)
• 'Styrian Golding' (Slovenien)
• 'Cascade' (USA), har en karakteristisk citrusaktig doft.
• 'Nugget'
• 'Svalöf 85'/'Svalöf Maurits 85' (Sverige)

• 'Hallertauer Taurus' (Tyskland)
• 'Northern brewer' (England), en billig sort som är populär bland skandinaviska bryggerier
• 'Centennial' (USA), högalfasort
• 'Brewer's Gold' (England)
• 'Bullion' (USA)
• 'Chinook' (USA), högalfasort
• 'Perle' (Tyskland)
• 'Cascade' (USA), en fin humlesort med citruskaraktär

• 'Aureus' (guldhumle) - har gulgröna blad och blir 2–3 meter hög.

Fotnot: Många sorter odlas på andra ställen i världen, men med olika resultat.

Plantan förekommer vilt, men när den odlas på gård används ofta störar eller uppspända vertikala linor för att låta humleplantan växa längs, då den är en klätterväxt. Humle klipps ner till marken på våren eller hösten. Den kan förökas med sticklingar eller rotskott. Skördetid är i augusti till september. I Sverige skulle humlen traditionellt börja skördas på Bartolomeusdagen den 24 augusti.^[3]:146

Humleplantan reproducerar sig genom att ha separata han- och honblommor på olika plantor, även om det ibland förekommer plantor som har båda typerna av blommor. För att undvika oönskade pollinerade frön vid ölbryggning odlas endast honplantor på humlefälten. Dessa honplantor förökas vanligtvis vegetativt med hjälp av sticklingar, vilket garanterar att de förblir honplantor och behåller sina unika egenskaper.

• 
  Humleplockning i Skåne, 1937.
• 

  (c) Foto: Jonn Leffmann, CC BY 3.0
  Nyetablerad odling av Humle på en gård i Ystad 2017.
• 
  Humleodling vid Gamla Staberg.
• 
  Humle som växer på störar.
• 

  (c) globalquiz.org, CC BY 3.0
  Humle som växer på linor.

• Öl
• Humlegården
• Humle, kvarter på Gamla Öster i Malmö.
• Humle och Dumle (teveprogram)

• Humle (Den virtuella floran) hämtat från the Wayback Machine (arkiverat 24 oktober 2016).
• Humle i Carl Lindman, Bilder ur Nordens flora (andra upplagan, Wahlström och Widstrand, Stockholm 1917–1926)
• Humle på Alternativ.nu
• Wikimedia Commons har media som rör Humle.
  Bilder & media
• Wikisource har originalverk som rör anläggandet av humlegårdar 1694.
  anläggandet av humlegårdar 1694