Hugo Ekhammar

Hugo Ekhammar
Född24 januari 1880[1]
Helsingfors[2][1]
Död15 februari 1955[1] (75 år)
Uppsala församling[1], Sverige
BegravdUppsala gamla kyrkogård[3]
kartor
MedborgarskapFinland
SysselsättningFörfattare
Redigera Wikidata

Hugo Johannes Ekhammar, före 1930 Ekholm,[4] född 24 januari 1880 i Helsingfors, Finland, död 15 februari 1955 i Uppsala,[5] var en finlandssvensk författare och språkvetare.

Mannen och gärningen

Ekhammar var son till en västnyländsk snickare som flyttat till Helsingfors; flera av förfäderna hade varit torpare. Ekhammar studerade nordisk filologi i Helsingfors och blev filosofie doktor på en avhandling om medeltidssvenskan. Som stridbar redaktör för Studentbladet under åren 1913–1917 tog han energiskt ställning för en förbättring av torparbefolkningens sociala förhållanden. Tillsammans med sin vid den tiden nära vän Arvid Mörne ville han vara ett samvete för finlandssvenskheten. De menade att den allians mellan finlandssvensk allmoge och borgerskap som Axel Lille och Axel Olof Freudenthal ville bygga inte kunde ske med mindre än att de sociala klyftorna överbryggdes. I sitt bidrag till Svenskt i Finland (1914) betitlat "Svenska allmogen i Sydfinland" skriver han: "I ett närmande mellan de båda samhällsklasserna, i ett utbyte mellan den å ena sidan hopade höga och djupa kulturen och de å andra sidan rika naturtillgångarna hos en sällsynt livsduglig allmoge se de radikalt sinnade svenskarna en av vår tids viktigaste uppgifter och en av de största kraftkällorna för svenskheten i Finland."[6] Under sitt vagabonderande liv, delvis i Sverige, fortsatte han att driva en svensk samlingstanke.

Hans två skönlitterära verk är bägge folklivsskildringar, men berättade utifrån mycket olika humör. Det norrfångna landet är en mycket personlig och ställvis hatisk uppgörelse med missförhållanden i ett österbottniskt lokalsamhälle, där småskurna och konservativa makthavare gör livet surt för insiktsfulla folkbildare och folkhögskoleelever. Under torparsolen är realistiskt återhållen, men absolut inte mindre effektivt i sin sociala polemik. Den skildrar torparnas förhållanden i västra Nyland kring 1880. Den senare romanen har dramatiserats och uppförts två gånger på Raseborgs sommarteater, första gången 1973 och andra gången till sommarteaterns 40-årsjubileum 2006.

Hugo Ekhammar har angetts i pressen som en tänkbar förfalskare av runorna i Vörå. Han var verksam i den östsvenska rörelsen och har gett uttryck för uppfattningen att Finlands finsktalande befolkning är ättlingar till volga-finska trälar som med våld förts till Finland.[7]

”Träl det låter dystert. Men den vägen ut ur Rodsland, slavlandet i dubbel mening, var en lyckostig för de suomer som rycktes därifrån av de svenska ledungskeppens manskap.„
– Ekhammar 1944, s. 163

Ekhammar avled i Uppsala i Sverige och är begravd i Norrlands nations grav på Uppsala gamla kyrkogård.[5]

Bibliografi

  • Det norrfångna landet 1920
  • Under torparsolen 1922
  • Genom svenska land 1926
  • Odal och ödemark 1930

Referenser

Noter

  1. ^ [a b c d] Sveriges dödbok 1860–2017, Sveriges Släktforskarförbund, november 2018, omnämnd som: 18800124-141 Ekhammar, Hugo Johannes, läst: 6 februari 2020.[källa från Wikidata]
  2. ^ Biografiskt lexikon för Finland: 9526, läst: 6 februari 2020.[källa från Wikidata]
  3. ^ Svenskagravar.se, omnämnd som: Ekhammar, Hugo Johannes, läs online, läst: 30 juli 2020.[källa från Wikidata]
  4. ^ Svensk uppslagsbok, Malmö 1931
  5. ^ [a b] Fewster, Derek. ”EKHAMMAR, Hugo”. Biografiskt lexikon för Finland. URN:NBN:fi:sls-5501-1416928958107. Läst 4 november 2016. 
  6. ^ Svenskt i Finland 1914, s. 79
  7. ^ Bågenholm 1999, s. 125

Litteratur

  • Bågenholm, Gösta, Arkeologi och språk i norra Östersjöområdet (1999)
  • Ekhammar, Hugo, Det forntida Östersverige och svenskdomen (1944)
  • Svenskt i Finland (1914)

Externa länkar

Auktoritetsdata